Hybris, något annat ord finns det inte för namnsättningen av diverse företeelser i Linköping. Kungsträdgården. Det heter en gräsplätt i anslutning till konsert och kongress. Stadens storstadskomplex har inga gränser, Linköping har kopierat uteserveringarnas glasfasader där det troligen är tänkt att de som inte har ska kika in på de som har, akvarier kallar jag dem.

Linköping har kopierat köerna till inneställena, kalkerad är också Stureplansgallerian i form av Gränden. Ett tag under någon vinter för inte så längesedan återfanns också en liten men dock, isbana på ett av våra torg.

Finns det inte rum för något eget? I staden där idéer blir verklighet bör det finnas med kreativitet och inte en drös urvattnade kopior?