Fyllde 60 i somras

Men festen var i helgen.

Och vilken fest, vilken värme bland de som var där. Det vara bara favoriter där. Kommer att leva på den festen länge länge. Av värmen och samtalen med  de som var där.

Jag är rik som en av mina närmaste vänner brukar säga.

Där återfanns vänner från tiden på Linköpings Tekniska Högskola som den hette i slutet på sjuttiotalet. Där fanns människor från tiden i alla körer jag sjungit i: LiHkören, AdLibitum, Vox Humana, Domkyrkans Kammarkör, Östgöta Kammarkör. Där fanns våra vänner numera boende i Frankrike som vi besökte under nästan två dekader under sommaren. Där fanns grannar från förr, vänner som jag fått genom Lotta.

Man märker hur viktigt, eller jag märker, hur viktigt det är i alla fall för mig att hitta ett jag i och med att det finns ett du.

Tänkte att Spotify skulle rädda mig från ett privat samtal i landskapet om en mammas död

Inte min mamma. En annans mamma.

Spotify står alltid på slump.

Pyttsan.

Tryckte bort en soul-låt och fram kommer Pär Lagerkvist rätt i nyllet och in i lurarna..."Det kom ett brev" tonsatt av (misstänker jag) Göran Fristorp.

Som handlar om en mamma.

Allas mammor.

Läser biografin om Freddie Wadling

Ytterligare en artist jag missat genom åren. Varför är lite underligt, eller så mognar man. Bara.

Det är nog så. Eller så missar man bara en storhet som han när man vandrar här genom livet.

En del storheter upptäcker man kanske aldrig. Det är synd. Men inget att göra åt. När Freddie Wadling sjunger här med Helen Sjöholm är det magi.
I sanning magi.

I den stora sorgens famn.

Vad sjutton ska man skriva...

Satt en kväll på Parkgatan i Linköping, jag var 31 år sisådär och tänkte att jaha. Nu blir livet så här. Och det är helt OK. Jag gillar barn men det kommer inte att bli några. Och det är helt OK. Jag fortsätta dricka lite öl på dåvarande MåGott (Mörners) hos Bobbo och Marjo och dem. Tränade - ja faktiskt - och jobbade. Körde Saab. Gick på fester och åkte till Jordanien 1989.

Och där fanns hon. Mamman till mina barn. Först kom Kasper, men du får ursäkta Kasper, det är Märtas dag i dag.

Och där tog det stopp. Det finns inte ord i världen och på jorden hur jag känner för dig Märta.

Nu fyller du ett kvarts sekel. Ett kvarts sekel. Jag tar och citerar lite från den skrift vi petat ihop jag och din mamma:

1994-02-03

Märta pratar också, "he å" säger hon när man går på morgonen.

En annan populär mening när de är ute och går med mamma är "iv mi ajv" (give me five). Se'n slår de ihop händerna och Märta bara skrattar, och Kasper skrattar med. De leker väldigt bra ihop, ibland vet inte Kasper när han ska sluta. Men så är det väl, man vet väl inte det när man är ungefär 1000 dagar gammal.

1994-08-16

Märta pratar för fullt, två ordsmeningar. Här följer de som kommer till mitt huvud just nu:

Mera sock(er), Mera ko(r)v, Mera (mj)ö(l)k, tappa den, öpp(n)a den.

Så talar hon, det är karakteristiskt att det mesta handlar om mat, och om mera av olika födoämnen. Där ser man middagens betydelse för språkutvecklingen hos di små.

Kram älskade Märta.

Min mamma och min mammas mamma och min mammas mammas mamma

Nej, det är inte släktforskning. Eller jo, det är det nog. Det som Charlotte Engelkes utför på scenen med ett gäng attribut. Föreställningen Min Mamma som just nu reser omkring i Sverige.

Tankeväckande och smärtsamt. Väldigt bra teater. Som berör till skillnad från vad Correns recensent tyckte. Men de har ju inte alltid rätt...

Den här texten säger mycket

om en älskad katt under fjorton år. Det är Leona Lewis som sjunger den.

You walked with me
Footprints in the sand
And helped me understand
Where I'm going

You walked with me
When I was all alone
With so much unknown
Along the way

Then I heard you say

I promise you
I'm always there
When your heart is filled with sorrow and despair
And I'll carry you
When you need a friend
You'll find my footprints in the sand

I see my life
Flash across the sky
So many times I've lied
And been so afraid

And just when I
I thought I'd lost my way
You gave me strenght to carry on

That's when I heard you say

I promise you
I'm always there
When your heart is filled with sorrow and despair
Oh, I'll carry you
When you need a friend
You'll find my footprints in the sand
When I'm weary
Well I know you'll be there
And I can feel you
When you say

I promise you
I'm always there
When your heart is full of sadness and despair
I'll carry you
When you need a friend
You'll find my footprints in the sand

When your is full of sadness and despair
I'll carry you
When you need a friend
I promise you
I'm always there
When you need a friend
You'll find my footprints in the sand

Millenniummjölkmaskinen är igång igen.

Men de har inte alla spenkopparna på plats.

http://www.corren.se/kultur-noje/feltryckt-titel-pa-nya-millennium-boken-om4803406.aspx

Feltryckt titel på bokryggarna.

Å hej och hå.

Svaret från Migrationsverket.

Hej,

Tack för ditt mail.

Jag skulle rekommendera dig att kontakta den person som fattat beslut i ärendet, så kan de förklara hur de resonerat. Det är svårt för oss på kundtjänsten att förklara baserat på så lite information.

Alright. Och den personen heter? Kommer jag så klart att undra. Det får jag säkert inte reda på...men vi får se.

Nästa brev till Migrationsverket

Ställde en fråga om avvisningen av en person som drabbats av att hans skatt inte betalts in av arbetsgivaren.
Blev hänvisad till utlänningslagen.
Var i den står det att man ska utvisas om skatten inte är betald av arbetsgivaren?

Läst denna https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/svensk-forfattningssamling/utlanningslag-2005716_sfs-2005-716 lite summariskt. Men vill gärna veta vilken grund för detta beslut som finns.

Jag hittar inget om just frånvaron av inbetald skatt. Den finns säkert eftersom ni hänvisar till utlänningslagen, men nu undrar jag över tillämpningen av densamma.


Hälsningar
Lasse Sjöström

Migrationsverkets svar som kom väldigt tidigt

Det är säkerligen färdigihopsnickrat eller sammasatt av olika paragrafer beroende på vad medborgarna fråga.
Det är dessutom ett väldigt väntat svar från en tjänstemannainrättning där inriktningen är i princip "vi följde bara order".
Om jag säger så.

----------------------

Hej Lasse,

Tack för ditt mejl.

Migrationsverket har förståelse för att ni blivit berörd av dessa människors öden. Vi kan ha förståelse för att vårt arbete ibland ter sig byråkratiskt men det vore samtidigt en godtycklig och rättsosäker väg att välja ifall våra handläggare skulle börja avgöra ärenden utifrån egna känslor och värderingar.

I Sverige är det riksdagen som efter allmänna fria val bestämmer vilken flyktingpolitik Sverige ska ha och vilka lagar som ska finnas. När det gäller utländska medborgares rätt att få stanna i Sverige så regleras detta i utlänningslagen.  

Regeringen administrerar sedan det som riksdagen bestämt i demokratisk ordning. Myndigheterna, till exempel Migrationsverket, lyder sedan under regeringen och är skyldiga att agera i enlighet med vad regeringen och riksdagen bestämt.  

När det gäller enskilda asylärenden så fattar Migrationsverket beslut i första instans. Är detta negativt så kan den asylsökande klaga på beslutet till en domstol, migrationsdomstolen, som har att självständigt pröva överklagandet. I vissa fall kan man klaga till ytterligare en instans, Migrationsöverdomstolen.

Med vänlig hälsning
Migrationsverket
----------------------------

Svaret från mig får vänta, det tål att tänkas på.

Migrationsverksbrev till migrationsverket - underligt nog :-)

Hej migrationsverket,
Jag och många med mig märker man på sociala medier - som ni så klart följer - undrar inte så lite över vissa av era beslut. De verkar väldigt, vad ska vi säga, paragrafrytterimässiga.
Varför är det på det viset? Ja, jo, lagar och regler ska ju följas. Men är de inte fast förankrade hos medborgarna i Sverige bör de ju (väl?) ändras?
Är alltså inte Migrationsverket den humana utövare av migrationsbeslut som vi skattebetalare förväntar oss?


Hälsningar
Lasse Sjöström
Linköping

Se där: Just nu är den beräknade svarstiden upp till fyra arbetsdagar.

Vi får se vad de svarar. De kommer troligen att göra det.
Om två veckor eller så trots den beräknade svarstiden.

Det visar sig. Svaret kommer givetvis att publiceras här.

Italien vs Frankrike del 1

Började läsa franska redan i högstadiet, att jag sedan smet undan franska som B-språk i gymnasiet är en annan historia... tog det som C-språk, det är också en ann...nä tredje historia. Men frankofilin började nog då, misstänker jag.

De har samma rytm på ett sätt italienarna och jag känner en del italienare och gillar dem. Men...byarnas utbud vad gäller restauranger lämnar mycket i övrigt att önska. Och det är lite synd för tror jag gillar den italienska maten bättre. Men det finns nästan ingenstans att äta den...

Runt väster om arenan i Verona finns ställen. God mat och helt ok men på gränsen till turistfällor; de har till och med inkastare. När jag tänker efter fanns inte och finns inte - vad jag minns - sådana ställen runt eiffeltornet, exempelvis.

Ja ja ja...varit här en vecka...jag vet. Men ibland är även jag vän av första intryckets devis.

Sista dagen innan semestern börjar

Kalendern studeras för att inplanera just semestern. Första veckan är spikad. Andra veckan är också rätt klar, ska jobba några dagar där för att jag vill. Tredje veckan är också i princip klar.

Så snubblar man över en anteckning under vecka nummer tre. Den enda hittills.

9/8 Stockholm

Mer behöver jag inte veta.

Men tårarna trillar.

Ecke har lämnat jordelivet

Det var i sing-sing, en lokal på KTH i Stockholm för säkerligen 30-35 år sedan, vi - LiHkören - hade haft konsert tillsammans med Stockholms Studentsångare, eller så var LiHkören i Stockholm för att fira att Stockholms Studentsångare fyllde jämnt.
Jag minns faktiskt inte.

Men jag minns mycket väl var jag satt.

Jag satt med ryggen mot Ecke och Björn, det skulle visa sig vara en fantastisk placering. Dels sångligt så klart med dessa giganter rygg mot rygg med mig. Men också rent festmässigt...så klart...

Ecke hade sångförbud (!) från troligtvis välunderrättat läkarhåll och detta förbud bemästrade han genom att skriva på lappar under hela middagen. Med ett stort leende på Eckes läppar distribuerades budskapen till adressaterna genom sångarvännernas försorg.

En lapp minns jag mycket väl, på den stod "Lysande viftat Hasse!!!". Tror där var tre just utropstecken. Lappen syftade på dåvarande dirigenten för LiHkören, Hans Lundgrens förmåga att dirigera.

Under samma middag slår det mig myntades gemensamt uttrycket "vokalensemble" som betyg av ett gyckel där just endast vokaler hördes...

Kunde Ecke hålla på sångförbudet genom hela kvällen? Så klart inte...i slutet av kvällen sjöng han också i delar av sångerna på det sätt endast Ecke kan sjunga.

Ofantligt vackert.

Hvem är, som ej vår broder mins,
fastän hans skugga mer ej fins?
Fastän hans valdthorn tystnat har,
är skogens genljud ändå qvar.
     Än Floras fåglaskara
     skall ömt hans spel förklara.
     Än jägarn vid sin snara
     skall på sina pipa svara,
     hur, i bland Orfei söner
     af Bachus krönt så sköner,
     han utan like var.

Erik har lämnat jordelivet

Det finns så många personliga minnen av Erik att det är svårt att välja.

De får komma ett och ett.

Det finns en slags minikupol på T-banestationen på Östermalm, där brukar jag i hemlig offentlighet nynna lite på någon sång. Akustiken är underbart bra där. Tonerna liksom får liv och låter underbart bra.

Mötte Erik precis i den kupolen en vacker dag för 15 år sedan, han på väg upp och jag på väg ner. Ett mer passande ställe för ett möte med stortenoren Erik har jag svårt att se kan finnas. Eriks stämma behövde visserligen inte några kupoler för att ljuda änglalikt.

Detta uppdykande kupolmöte var varmt men kort, vi hade båda något i siktet, vad är oklart i hans fall men även i mitt fall eftersom mitt minne sviker mig. Erik han strålade, som alltid. Leende. Varmt handslag. Ett glatt återseende sedan förra ekumenmötet. Vi möttes i princip varje år på just dessa ekumenmöten.

Minns inte om det var morgon eller kväll, men jag minns mötet med Erik. Bär just detta oplanerade mänskliga mötet med mig ljust bevarat i hjärtat.

Hade förmånen att träffa en vän från högstadiet idag

Det var väl 45 år sedan sidådär. Vi sågs då. Visst, det har varit en sammankomst för massor med år sedan där dåvarande niorna samlades i Tällberg. Men då var vi så många att man inte hann prata på riktigt. Så att säga.

Man hann upptäcka en massa andra saker då, på återträffen.

Men idag åt vi på Flott jag och Mats. På vägen dit var stegen lätta, lättare än vanligt. Att återse en människa som känt en hela livet är speciellt. Man får reda på hur man var - och så klart - fortfarande är. Inne i kärnan.

Jag glömde en sak Mats, glömde berätta en episod från vår barndom.

Vi badade i Siljan, på vänstra sidan om långbryggan och kanske är det därför minnet etsat sig fast. Men inte enbart därför. Du sade en sak där som jag tror påverkade och påverkar mitt liv mycket. Du sa en enkel mening. Jag tänker på den meningen då och då.

Vi höll på att baxa med en stock tror jag det var, eller något tungt i alla fall. Där i vattnet, på den främmande vänstra sidan av långbryggan. Där badade vi aldrig annars. Men vi skulle vända på den av någon outgrundlig anledning. Jag tog i och gjorde det.

"Vad stark du är, Lasse".

Sa du Mats. Det visste jag inte att jag var.

Jag undrar om det inte där finns en förklaring på hur du är även idag. Tror att du redan då i vår barndom byggde upp människor, trodde människor om gott.
Det har du har fortsatt med.

Jag blev innerligt glad av att se dig idag.

Marina Abramović

Utställningen. Magnifik. Lärde mig lite mer nyss när jag talat med en vän om den som också sett den. Fantastiskt att den utställningen gick upp i Stockholm.

Man förs raskt  in i hennes begynnande verk som handlar mycket om människans destruktiva sida. Första rummet anar man en skrikande kvinna. Senare ser man den videon. Det handlar mycket om experimenterande med olika delar av våra kroppar beskaffenhet. Intill total utmattning. Rösten ger upp, kroppen orkar inte dansa mer etc.

The artist is present-filmen såg jag inte men det är det verket som fick mig intresserad av henne.

Lyckosam helg i Stockholm

Helgen i Stockholm blev som jag trodde och samtidigt inte.

Amerikanen Ricardo som satt vid mig på restaurangen var himla trevlig. Vi talade om lingon, datorvirus, Trump, Kina, Indien, IKEA, renhjärtan, köttbullar och   Skandinavien. Mycket givande samtal.

Det hampade sig så att jag bodde vid Katarina kyrkogård. Där ligger bland andra Cornelis. Väldigt vacker sten och tror det var små figurer på sen som dansade.  Fredrik Åkare gissar jag.

Lyssnade på en konsert i Hedvig Eleonora. De slutade med Över skogen över sjön som är en av mina favoriter.

Igår var min mammas födelsedag, idag är det mormors. Tänkt på dem mycket denna helg.

5:e juni

Bo Kaspers sjunger om den 5:e juni. Texten handlar om att han sitter med en vän på en balkong och skålar för de som
inte längre finns. Men också för att sommaren är på gång. Det är ju början av juni.

Tillfällena för min del är just juni, men slutet av, och runt jul.

"I mobilen ligger gamla SMS och nummer kvar, jag önskar att jag kunde ringa och säga nånting till min far."

Jag har också numren kvar till några personer som inte längre finns här på jorden; det bär mig
emot att ta bort dem. Vet inte varför. Inte så att du kommer personerna att verkligen vara borta. Nej, tycker det är lite fint att
bläddra förbi dem då och då när jag letar efter någon person att ringa till.
Då kommer minnen tillbaka, sunda minnen, inte alls sorgkantade.

Örebro resor och minnen

Åker till Örebro varje tisdag och torsdag i tjänsten. Börjar kunna vägen nu, milt sagt. Det är Borensberg, Tjällmo, Hjortkvarn, Svennevad och sedan Pålsboda.
Sedan är man framme. Och så klart då i omvänd ordning sedan.

Någonstans där efter Pålsboda sker det. Minnet som dyker upp. Det står en gul vägskylt där till höger om
vägen "ÅKERBY" står det. Tänker på Eva varje gång jag passerar den skylten. Hon arbetade ju i Åkerbo som ju minner om Åkerby.
Hon är saknad något ofantligt. Och så onödigt det var att bli saknad av just den anledningen.

Otroligt och ofattbart men minnet av henne lever kvar på vägen till Örebro vid skylten som det står ÅKERBY på. Ett ljust minne.

Jul och nyår har passerat

I vår familj är de rutiniserade till max. Det finns liksom en agenda, inte nerskriven men den finns.
Någon kväll före helgen lyssnar vi på julmusik hos god vän. Den traditionen har funnits i tjugo år eller så. Trevligt.

Dagarna före jul lyssnas det på adventsmusik även hemma. Lärde mig i år att vissa CD-skivor inte spelas alls under denna tid utan först under själva julhelgen. Det visste jag inte. Sedan finns det efter jul-musik som spelas då. Sting är en sådan skiva. "If on a Winter's night" heter den CDn. En bra en. Väldigt bra en.

Dagen före julafton tillreds skinkan. Då kokas också grisfötterna samt skärs och ungnas Jansson.

Kvällen före julafton anländer släkten. Då bjuds det pyttipanna och ägg. Så är det med den saken.

Julafton är det så klart julbord, men ett nerskuret (!) sådant med det som verkligen behövs. Inget mer. Det blir så tradigt att äta det i mellandagarna sedan om det finns för mycket mat på julbordet.

Mannen i huset brukar utföra något tomteuppdrag, så även detta år. Denna gång på förmiddagen.

Julbordet aväts och sedan kommer tomten i en eller annan form, en gång kom han på en HD, en annan gång på renar. Ofta med någon knorr på historien runt resan till oss eller bara en knorr på någon historia som ibland anknyter till aktuell händelse.
Juldagen är det kalkon. Så ska det vara. Den tillreds under dagen.
Annandagen reser släkten hem.

Mellandagarna används för att planera nyårsmiddagen.
Nyårsafton kommer vän till sambon och de vandrar på stan. Just i år uteblev, eller snarare flyttades den vandringen till dagen för nyårsafton. Eftersom vännen redan var i stan sedan några dagar.

Nyårsmiddag. I år anka, förra året hjort. Gott.

Sedan blir det nytt år.