Vissa saker går inte att låta bli att delge...

Ett utdrag ur dagboken som jag är så glad över att vi började med då barna var små.

30 november 1999

Jag sitter uppe vid datorn och skriver brev till kunderna. Dottern sitter i vardagsrummet på nedre planet och ritar.

- PAPPA!

- Ja...

- Vilken färg hade Jesus på håret?

- Öh, njaa, det vet jag inte, det står inte något om vilken färg han hade. Det får man nog välja lite själv.

- Jag tar svart.

- Det är nog vanligast.

Det dröjer ett litet tag.

- Var Jesus en han eller en hon?

- ... Öh, njaa, eh, det är en bra fråga. Man brukar säga att det var en han. 

Det dröjer ytterligare lite till.

- Pappa!

- Ja.

- Var pappan längre än mamman?

- Öh, ja, det brukar vara så.

Hon kommer upp, har tydligen funderat klart på Jesus. Allt verkar utrett.

- När kommer du ner och spolar Bröderna Lejonhjärta?

- Snart.

- Det är dom där två tvillingarna nu.

- Ja, tvillingar brukar vara två, så det räcker med att säga tvillingarna.

- Ja, som Stina och Olle.

- Mmmm.

- Och som Bertil och Arne.

- Ja (fast jag vet inte om de är tvillingar)

- Och som jag och bror min.

- Näääää, ni är inte tvillingar.

- (Mycket förvånat) Är vi inte?

- Nä, ni är syskon.

Vadstenasolisterna - Linköpings domkyrka

Igår var jag och några till med och något fantastiskt i Linköpings Domkyrka, ett gäng unga människor framförde diverse klassiska verk på ett förnämligt sätt.

Vi bjöds på en trio av Beethoven, Sommaren av Vivaldi, nykomponerad musik av Daniel Nelson, Tarrodi (en av mina favoriter) och tre glada blåsare i parken :-).

De var så samspelta alla musikanter att det lät som en enda stundtals, imponerande. De vävde in sina teman i varandra på ett alldeles magiskt sätt. De hade roligt, det syntes och de presenterade styckena kort, kärnfullt, glimtar i ögonen och med innerlig värme. Att kommunikation var ett honnörsord under konserten var tydligt.

Såväl med publiken som inom grupperna som spelade.

Okey då... jag fick en favorit, en klar favorit bland dem alla. En sats ur en fagottkvintett. Förnämlig var den.

Innerligt tack Vadstenasolisterna med stipendiater. Kommer bära med mig konsertern länge länge i hjärtat.

Om du blundar lite och fantiserar...

 

så hamnar du i stort sett var som helst i värlen, det är bara att välja. det sjuder av liv men ett lugnt liv och ett lågmält ackompanjerat surr av människors tal. Låg musik i bakgrunden, oftast jazz. Gästerna talar med varandra, med personalen och då tas de tips varligt emot som personalen har om vad som ska ätas eller drickas. 

Maten och kaffet är fantastisk, mazarinerna kan man äta när som helst... Före maten eller efter eller båda. Citrontarten, en liten godbit, är underbart himmelsk.

Personalen förresten var just de tre syskonen i början, nu räknar jag ett syskon vid varje besök samt ett femtal anställda. Det är just de anställda man noterar, syskonens förhållningssätt har spridits också till dem. Effektiva, lugna, det springs aldrig men alla har klipp i stegen. Alla. Och alla ler någon gång då och då.

Alla.

Det finns en puls på de ställen syskonen Seropian skapat som jag älskar, en nerv som nästan kan tas på. En åder av kärleksfullt liv. Ett stort stort hjärta genomsyrar hela lokalen. 

Tillströmningen av kunder vekar inte avta under timmen - timmarna blev det - jag satt igår, inte heller idag. Snarare tvärtom, men också köns längd har en underlig förmåga att pulsera; ibland tomt på kö, ibland kö till ytterdörren. Ibland bara kö, som oavsett längd varsamt och precist betas av. 

I lugn och ro. Hela hela tiden.

Pascal håller för trycket och det är en oasernas oas mitt i pulserande Stockholm. När man är här längtar man redan tillbaka med hela hjärtat.