En man och hans musik.

Det var en vardagskväll i Baptistkyrkan, jag hade gått in i sidodörren och upp för några trappor till ett litet rum där vi samlades. Alltid där, i det rummet. En liten skara och sjöng. Vi sjöng mest Unos musik, men så klart även annan klassisk musik.

Pianot användes sällan, eller aldrig snarare. Nej, inte ens vid tongivningen. Två toner i mellanregistret, en vissling till sopranerna och ett murmel till basarna. Vi visste ju ungefär hur det började, det var ju de gamla välbekanta ackorden.

I början.

Sedan kom Det Sandénska och drabbade en. Med all kraft, rätt in i hjärtat. Som alltid.

Vi i Vox Humana kunde Unos tonspråk, tyckte vi. En av övningarna delades det ut noter, ett nyskrivet blad som vi skulle lära oss och sjunga i någon kyrka på slätten. Sedvanlig tongivning, Uno slår in oss och kören börjar sjunga. Inte trevande utan rätt så säkert manövrerade vi oss genom takterna. Efter första strofen som vi kämpade oss igenom slår Uno av lutar sig tillbaka i stolen, betraktar kören pilimariskt och säger med eftertanke "Jaaaaa, varför inte?"

Sedan vidtog små små justeringar, ett g# där, ett e där för att få det som Uno ville ha det den gången.

Vila i frid Uno.