Lugn och fin

Andanteman, så är han - talar alltid om de döda i presens det är en last jag har - min pappa. I Rättvik sa vi just pappa, inte far. Har ibland kontemplerat över varför. Särskilt viktigt är det ju inte, om bror säger jag alltid just bror. Men han heter Calle, eller egentligen Carl-Erik. Han lärde mig mycket om livet när han var 25 och jag 15. Väldigt mycket, mer än jag insåg då. Där, i Rättvik på 60-70-talet.

Mötte goda vännen Marie O i veckan, som numera är Marie N. Hennes pappa var nog lik min pappa, träffade honom aldrig, men det känns på något vis. Att de hade ett lugn. Nu vet jag inte vad stoiskt lugn är - det kanske är negativt - och googleorken tryter. Får ta reda på det sedan. Det är som om just google nu förlorat sin charm, just idag, dagen efter konsert.

Där en annan pappafigur, Hans, dirigerade med den äran. Innerligt tack Hans! Din är förtjänsten att det står en lycklig blomsterkvast i finrummet, eller vardagsrummet som vi sa. I Rättvik, på 60-70-talet. Och nog är det som om cirkeln är sluten på något vis, minnet av Kenneth Ohlsson och jag själv kommer fram. Vi är 12-13 år gissar jag. Sjunger psalmer i något församlingshem.

Den psalmen vi sjöng i går hade en text av min favvo, W H Auden. Vilken andanteman han var då! Och hans texter är aktuella idag. Också.

Det är som inget är nytt under solen. Se där!