Vi åkte i etthundrafyrtio

minns jag. För jag kikade på hastighetsmätaren från baksätet. Pappa skrattade och jag triggade säkerligen honom så att vi kom upp i etthundrafyrtio.

Det var på rakan mot Gulleråsen från Rättvik, på lagom avstånd från Rättvik och sommarstugan. Vi var givetvis på väg till landet, eller sommarstugan som vi sa på den tiden. Jag var säkert 12, eller 10. Eller yngre. Minns heller inte om det var vänster eller högertrafik. Kanske jag inte hade en aning om vänster eller höger. Jo, det hade jag nog, men det var så klart inte viktigt.

Inte då i alla fall, och inte nu heller i viss mån. Ingenting är viktigt mer än att man är med bara pappa, på vägen, trygg, i hundrafyrtio i en Taunus. På väg mot sommarstugan och en storskrattande pappa och en samvaro.

Häromhelgen var jag och sonen på landet. Vi körde inte i etthundrafyrtio - det är många fartkameror på vägen till landet - men vi såg fram emot en samvaro på landet, och havet lockade. "Jag vill lära mig navigera dit" sa sonen, "till havet". Så gjordes.

Han hittade, och kommer att hitta. I alla fall till havet. Det vet jag.