Corren idag

Det är lika bra att säga det, jag vet inte var jag står när det gäller kyrkovalet. Ska man gå och rösta? På vad? Ja, på vad man inte ska rösta det vet jag nästan alltid, i kyrkoval såväl som i andra val.

Rösträtten är ju grundpelaren heter det. Och det tror jag också den är.

Läser vidare i Corren, det står om avgrundsvänstern. Avgrundshögern. Den finns nog den med. Jag är vacklande när det gäller det där med vänster och höger, dels som berepp och politisk skala, dels örundras jag över polariseringen. Hur kunde det bli så?

Hur kunde det bli så att en del väljer att inte se fakta - som Paul Lindwall - och en del andra väljer att se. De senare utmålas som vänsterelit och "bryr sig inte om 'vanligt folk'".

Förundras av hur folk kan vara så himla säkra, hur man kan vara så säker på att det blir bättre om invandrarna skickas ut/hem, att skolorna är lika för alla, att valfrihetn är bra eller att valfriheten är skit. Varifrån kommer den där säkerheten ifrån? Förstår den inte. Jag själv hittar saker hos nästan varje parti som tilltalar mig.

Det gör mig till en slags politisk idiot, eller en politisk haverist som liksom tar från russinen ur marxsism, liberalism samt konservatism. Eller är jag inte en idiot? Mitt förhållnigssätt gör mig kanske snarare till en vanlig vacklande människa.

Så vill jag se det.

Avgrunden för de som tilltalas av högertankar är väsensskild från den avgrund för de som tilltalas av vänsterdito. Jag säger inte att den ena vägen är bättre än den andra, de bär antagligen till samma mål. Ett fungerande, rättvist samhälle som vilar på demokratisk grund.

Olika är också de människor som sitter i avgrunden och kikar in på "de" som "har". "Vi" och "de" blir liksom utbytta. Men klart är att politikerna är en elit, en grupp som tyvärr inte vet hur gemene man har det. Inte alls.

Men tänk, jag tror Mr President Obama kommer ihåg. Hur det kämpades, slets och drogs. Han har inte glömt sin histria. Tror inte Palme, Carl Bildt eller Anna Lindh hade glömt sin historia. Inte Gunnar Hedlund eller Gunnar Sträng heller. Och jag misstänker att förra generationens politiker faktiskt kunde ta en kopp kaffe tillsammans och snacka. Men framför allt lyssna.

Kanske är det så enkelt?