Det brast. Det gör det ibalnd.

Och det stavas ibland. Men jag tänker inte rätta det. Måste göra något åt det. Starren. Tror jag, på höger öga. Vet att det är starr, men tror jag måste göra något åt det.

Brast?

Ja. När mamma, 89 år, ensam efter 63 års samvaro plötsligt inte har en samvaro längre. Hon ringer när jag "inte har tid". Idag bestämde jag mig - tack Karin L - att jag har det. Det kanske är så att jag inte får samtal från mamma. Det kan vara så - i detta nu - att jag inte kan ringa till henne.

Det brast. Jag grät. Nuförtiden gråter jag inte så ofta som förr. Det är nyttigt för en limbistiker som jag. Hittade limbiska systemet i en bok av underbare Peter Gärdenfors. Läs honom. Vilken som helst.

Jag kved fram - när mamma frågade varför jag "försvann" - orden "jag saknar dig mamma". Jag är glad att jag sa just så. Nu, när allt har lagt sig, saknar jag mamma. Och jag är ändå priviligerad ety min mamma lever.

Min pappa lever.

Jag saknar henne likafullt. Men saknaden - Karin L - är inte stor. Inte än. Och vet ni, om någon vågar dö så är det mamma. Så klart började hon hulka lite. Så klart. Om en kortleksfyllande son börjar gråta i telefon.

Livet är som livet är. Men det ÄR.

Igår - tisdag kväll

Så var jag på landet. Det var skönt. Brandvarnaren fungerar...märkte jag. Tycker inte om lampljus, så jag tänder ljusljus. Om ni fattar. Och ett av dem gjorde så att brandvarnaren tjöt...miss i nassen.

Inte bra.

Jo. Bra. För den har som uppgift att tjuta när något inte står rätt till, som att ett ljus ger ifrån sig för mycket värme eller farliga gaser.

Nu var det inte fara å färde.

Men varna. Det ska man. Om man är brandvarnare.

Mitt huvud snurrar...

Å ena sidan förstår jag Pär Ström - när han talar om att vi män liksom är marginaliserade i genushysterin. Å andra sidan begriper jag när Gudrun Schyman i P1-morgon pratar om att det finns patrialkala maktstrukturer som ska raseras.

Å tredje sidan. Nä. Det finns liksom ingen.
Jo det finns det...:-)

Sedan lyssnar man på underbara Maria Abrahamssons invändningar mot Gudrun Schymans propåer. Och blir rådvill.

Vad ska man tro?

Vem ska man lita på?

Och varför i hela friden är det så svårt att bryta en heteronormativitet, en patrialkal tillvaro präglad av en mans - och en man i vardandes - tillit till kvinnan. Eller kan det vara så - som en god vän säger - att det handlar om att vi alla är människor.

"Hej" sade en perifer men ändå central - visade det sig senare som så mycket annat - kompis. Sedan sade han något "vad kul att se dig".

Han gjorde en paus, detta var på Hamlet av alla ställen om jag säger så. Har trevliga minnen av Hamlet det är inte det. Men i alla fall. På Hamlet var det.
Efter sin paus sade han "en hel människa".

Jag är glad över det. Att vara - eller varit om man är kritiskt lagd - en hel människa. Men tänk, jag är det fortfarande.

Hur länge sedan detta var? Inte minns jag det, slängde klockan för 20 år sedan. Eller så. Hur ska jag veta när min klocka avpolleterades från min handled...:-)

Nu vet jag vad spellistan i Spotify ska vara till!

Att jag inte tänkt på det förut! Det är därför den ska läggas ut, och vårdas nu medan man lever. Ni anar lite vartåt det barkar. Men men...inte så...inte begravning.

Utan ifall att man skulle bli lite borta. Då, just då, tar fram en dator, sätter på spellistan på Spotify och så får jag lyssna.

Då vyssjas själen.

Är det två ss i vyssjas tänker jag nu. Struntar i det för tillfället, ibland finns det tillfällen när man inte googlar. En slags Fantomens nya internetdjungelordspråk. Ibland går man ut på nätet som en vanlig man, dricker ett glas mjölk, och bara skriver, som andan och anden faller på.

Detta är en sådan gång. Mr InternetWalker. Here I am.

Corren idag

Det är lika bra att säga det, jag vet inte var jag står när det gäller kyrkovalet. Ska man gå och rösta? På vad? Ja, på vad man inte ska rösta det vet jag nästan alltid, i kyrkoval såväl som i andra val.

Rösträtten är ju grundpelaren heter det. Och det tror jag också den är.

Läser vidare i Corren, det står om avgrundsvänstern. Avgrundshögern. Den finns nog den med. Jag är vacklande när det gäller det där med vänster och höger, dels som berepp och politisk skala, dels örundras jag över polariseringen. Hur kunde det bli så?

Hur kunde det bli så att en del väljer att inte se fakta - som Paul Lindwall - och en del andra väljer att se. De senare utmålas som vänsterelit och "bryr sig inte om 'vanligt folk'".

Förundras av hur folk kan vara så himla säkra, hur man kan vara så säker på att det blir bättre om invandrarna skickas ut/hem, att skolorna är lika för alla, att valfrihetn är bra eller att valfriheten är skit. Varifrån kommer den där säkerheten ifrån? Förstår den inte. Jag själv hittar saker hos nästan varje parti som tilltalar mig.

Det gör mig till en slags politisk idiot, eller en politisk haverist som liksom tar från russinen ur marxsism, liberalism samt konservatism. Eller är jag inte en idiot? Mitt förhållnigssätt gör mig kanske snarare till en vanlig vacklande människa.

Så vill jag se det.

Avgrunden för de som tilltalas av högertankar är väsensskild från den avgrund för de som tilltalas av vänsterdito. Jag säger inte att den ena vägen är bättre än den andra, de bär antagligen till samma mål. Ett fungerande, rättvist samhälle som vilar på demokratisk grund.

Olika är också de människor som sitter i avgrunden och kikar in på "de" som "har". "Vi" och "de" blir liksom utbytta. Men klart är att politikerna är en elit, en grupp som tyvärr inte vet hur gemene man har det. Inte alls.

Men tänk, jag tror Mr President Obama kommer ihåg. Hur det kämpades, slets och drogs. Han har inte glömt sin histria. Tror inte Palme, Carl Bildt eller Anna Lindh hade glömt sin historia. Inte Gunnar Hedlund eller Gunnar Sträng heller. Och jag misstänker att förra generationens politiker faktiskt kunde ta en kopp kaffe tillsammans och snacka. Men framför allt lyssna.

Kanske är det så enkelt?

Göran Hägglund själv verkar vara väl besutten

En text av Ulf Lundell bildar en fondtapet i bakgrunden, i den miljön väljer Göran Hägglund att förvrida den till krumbukter. Han anklagar humanister till vänster på den utslitna vänster-högerskalan att se ner på vanligt folk.

Göran Hägglund drar i ett penn- eller tangentdrag alla "till vänster" över sin högerinsinspirerade kam. Alla till vänster om KD-ledaren torde inkludera hans tre (r)allianskamrater. Om dessa tre skrivs intet. Inget om C-ledarens vridna och naiva syn på i stort sett allt från egenföretagande till invandring.

Inget får vi veta om M-ledningens nermontering av välfärden. Uppgradering, valfrihet och privatisering är endast tomma ord som skramlar i ralliansens valtunnor. Rubrikmakarna på kvällstidningarna - ja, ja, jag vet att de numer kommer ut på morgonen - blir arbetslösa eftersom flosklerna står partiledningarna för.

Inget skriver KD-ledaren om folkpartiet. Lilla söta folkpartiet, som har lite svårt att profilera sig i sin nyliberala kostym. De blir påhoppade från Herr Bard, de blir påhoppade lite överallt. Stackars. Själv minns jag aldrig vad partiledaren för folkpartiet heter. Det skäms jag lite för, samtidigt som det visar lite på profillösheten. Det är tråkigt. Liberalismens idéer och tankar är närande för själen. Kanske inte nyliberalismen, men det är en annan historia.

Inget skriver KD-ledaren om våra gamla, som detta land byggde med svett, hårt arbete och engagemang. Vanliga människor Göran. Vanliga människor, min pappa är ett exempel, sitter på hemmet. Och får nu betala tillbaka de pengar han tjänat i förtäckt skatt. I lilla lilla orten med knappt 500 innevånare betalar han 5 700:- per månad för mat och husrum. Nästan sextusen!

Visst ja, han får lite vård också. Då och då.

3 500 för att bo. MEN HALLÅ!

Mamma bor i skogen i närheten, 89 år, klar i huvudet som få. En vanlig människa Göran. Såge du eller den så kallade vänstereliten ner på henne finge ni svar på tal. Med besked och med händerna satta fast i höfterna som för att understryka.

Om de vanliga människornas villkor och vardag vet politiker i allmänhet intet.

Göran Hägglunds kunskaper och färdigheter sträcker sig inte långt. Dessutom verkar han förlagt sin bibel. Människor till vänster är väl också människor? Eller?

090909 09:09

Då är det väl dags, för muserna. Att träda in, välkomna! De nio är från höger till vänster...eller från väster till öster eller uppifrån och ner, eller nerifr...ja...ni förstår.

Clio - historieskrivningens musa
Erato - lyriken och kärlekspoesins musa
Euterpe - musikens eller flöjtspelandets musa
Kalliope - den episka poesins musa
Melpomene - tragedins och lyrans musa
Polyhymnia - dansens eller geometrins musa
Terpsichore - dansens och den lyriska poesins musa
Thalia - komedins musa
Urania - astronomins musa

Stulet med stolthet från Wikipedia. Men visst är det något särskilt med 090909 09:09, som OS-invigningen 080808 08:08. Åtta betyder ju bland annat lycka på kinesiska.

Men jag ägnar mig åt muserna idag. Har varit lite Malpomene livet ett tag, men det börjar ordna sig. Går raskt över till Clio och sedan igår besökte jag Euterpe på repet. Alltså, hon använde inte det, det var repetition. Så. Då blev det rätt.

Nu ska det bli lite Polyhymnia på träningslokalen. Sedan 09:09 pustar jag ut.

Jag var en vandrare

Tror det är Göran Fristorp som själv skrivit texten. Vet inte - en spotifybrist - vem.

Låtom oss googla.

Men här är den, lyssnar nu. Han sjunger ju så man kan det...

Jag var en vandrare,
gick i sol gick i regn.
Ibland jag stannade,
vid en flod på en äng.

Jag var fri, den luft jag andades
var ännu ren och himmelen var vid
då blev jag vuxen och jag förstod:
vi har alla ont om tid.

Jag var en luffare,
i en värld utan hem.
En värld av bluffare,
vem är god, säg mig vem?
Man blir rädd man vill bli tuffare,
vem vill va' bland de undanskuffade
knappast förbluffande, man blir van:
vi blev lurade som barn.

Jag blev en sångare,
som vill ha kvar vår jord
vill va' en sångare som kan stå för sitt ord.
Jag vill inte bli en månglare
av sorg och leda av en bitter strid.
Jag vill hinna sjunga:
"Jag älskar Dig" medan ännu alls finns tid.

Googlade lite...

SJ SJ gamle vän...

Kommunikationsdirektören på SJ har hemfallit åt kommunikationstankar när de egentligen menar marknadsföring och integritetstrång.

SJ var på god väg att bli en favorit när det gäller transporter från A till B. Sonen åker ibland på mina poäng, eftersom jag reser mycket i tjänsten och är vanligen inte intresserad av att resa privat på poängen. SJ viker sig för kriminella tendenser och gömmer sig bakom dem. Det senare irriterar mer än något annat.

Just nu meddelar kommunikationsdirektören oss resenärer att det finns modern kommunikationsteknik. Jag lider med henne, var är hennes chefer? För ett kommunikationsföretag som transporterar cyklar, katter, gods och människor är det ankskit att ingen med ansvar får ställas till svars.

"Hur ska vi fylla tågen", flexibel prismodell, "erbjuda biljetter" och fylla alla tåg. Just nu fick journalisten tillfälle att meddela en kommunikationsdirektör att man vanligen åker tur och retur på tåget.

Skäms. Och ge mig ett bryt.