Funderar på att göra en lista

På musik, som kan spelas i det fall jag inte själv kan bestämma det. På hemmet är ju en första tanke. Man ligger där, eller sitter i bästa fall. Stirrar rakt fram, tandlös men förhoppningsvis mätt och torr.

Snacka om regredering förresten.

Listan, hur skulle den se ut. Chicagos första är given. Den andra likaså, dräm i med den tredje. Bjäfs och larv som brist på minne tror jag inte man behöver bry sig om, alla går omkring med en gigantisk jukebox nuförtiden. Så det är bara att ösa på.

Blood, Sweat and Tears givetvis. Då, nog - eller förresten - endast den live-variant jag har.

Thad Jones and Mel Lewis Jazz Orchestra. Ska vara med.

Julia Fordham vill jag ha med på bandet, datorn eller den interaktiva musikboxen med geriatriktillägget. Det senare lär kosta extra förresten, det har nog bestämts av politikerna. Något vettigt ska ju de göra med.

Katie Melua också. Frank Sinatra. Något svenskt. Så klart. Jan Johansson och Esbjörn Svensson och hanses trio - har inte lyssnat på honom än, fy! - Cornelius också. Zettica Monsterlund ska vi ha också. Freddie Mercury.

Mozart.

Bach.

Händel.

Trumpetkonserter, ös på med Hummel och Mozart men glöm så klart inte Haydns.

Celine Dion vill jag ha på musikenheten.

Och om nu någon vårdrobot i framtiden läser detta så kika (synonymer: läs, studera, sök, efterforska, kolla) på min facebook också, där finns ledtrådar.

Siewert tar sats

Första rådet: Du måste inte hinna läsa alla bloggar.
Det gör jag inte heller, jag läser bara de som är viktiga och som ger mig något.

Andra rådet: Du mår bättre om du inte ödslar tid på bloggtyckeriet.
Eh, va? Bloggtyckeriet. Vad i hela friden, Siewert, menar du? Bloggarna tycker inget, det är människor som skriver Siewert. Men om du menar att det är att slösa med tid att läsa det som de skriver så har du fel. Det är aldrig aldrig någonsin fel att lyssna på (i detta fall dårå titta på) vad en annan människa tycker och skriver.

Tredje rådet: Läs tidningar i stället och lyssna på P1 i radio och P2:s Aurora
Jajjemen. Det gör jag med. Nu vet jag inte vad Aurora är. Men ska ta reda på det.

Fjärde rådet: Identifiera seriösa tyckare från haverister.
Det gäller alla mediaformer Siewert.

Femte rådet: Inse att bloggarna inte alls är den nya demokratin.
Nya demokratin? Vad i hela friden är det. Demokrati är ju demokrati. Sättet, metoden eller formen för den är inte viktigt. Och tro mig, den fungerar. Se på Absolut som fick dra in en reklamkampanj i Mexico för att USAs bloggosfär förde ett himla liv. På möjligen felaktiga grunder - så här har du en poäng - men demokratiskt var det. Och reklamen var tvivelaktig.

Sjätte rådet: Tro aldrig att bloggskrivarna har de viktigaste argumenten.
Tro inte att du har de viktigaste heller. Det visar ju sig. När man argumeterar.

Sjunde rådet: Träffa riktiga människor i den riktiga världen och tala med dem på riktigt.
Jadå. DET gör jag. Det är en förutsättning för min tillvaro.

I texten skriver Öholm också om att för att finnas - kan man få för sig - måste man ha en blogg. Det började med mobilen. För att "vara någon" skulle man ha en, på den tiden, släpbar mobil. Sedan när det blev vanligt skulle man ha en e-postadress. Sedan när det blev vanligt skulle man ha en hemsida. Nu när det är vanligt ska man ha en blogg.

MEN HALLÅ. Man är väl någon innan liksom. Alltså. Någon gång måste ju det vara tillräckligt; att bara vara.

San Francisco

Det är sig likt.
Men man blir ledsen av uteliggarna som likt råttor letar i soporna efter något att äta.

Vilket land.

Ett bevis - om du frågar mig - på att deras system inte fungerar.

Dessa människor får inte något från de välbärgade, de besuttna heller, som ska ge almosor. I landet här i väster sker ju det mer än i Sverige. Men det verkar inte som om det systemet fungerar heller.

Almosegivandet sker säkerligen innanför hotellen dit de sopletande inte letar sig. De får bokstavligen skrapa smulorna från de rikas bord. Ingen noterar dem. Det är det värsta.

Lek med ord.

Varför är det alltid så roligt...

Ska man skratta eller gråta åt bensinprisets variation?

Gråta och skratta.

Vi är dumma, repeterar mitt råd. Köp endast bensin. Inget annat, marginalen på andra produkter är högre; bensinbolagen tjänar alltså mer på en flaska Ramlösa (16 - 20 kronor kostar den beroende på var man är i Sverige och hur nära E4) än på bensinen. Åk in till en närbelägen butik i stället och köp en Ramlösa, för 9:50. (!)

Idag ser "de" - petroliumförbundet (vilket namn!) - en nedåtgående trend. Tacka för det. Vi ger fan i att tanka. Alltså...det finns två sidor av myntet. Om man väljer buss så tankar man inte. Men om man ska in på bensinmacken så tanka. BARA. Inget mer.

Lyssnar på radion om lycka.

En person som drabbats av cancer och sedan miste ett öga talar.

"Det är lika skönt att bada med ett öga som med två".

Ciona Intestinalis - när man inte behöver tänka längre...så...

Ett djur som lever i havet, Ciona intestinalis, kravlar omkring och letar efter var den ska slå sig ner. Då behöver den en hjärna. När den hittat sin plats i världen behöver den inte tänka mer. Så då käkar den upp hjärnan...

Listigt. Alltså, det ÄR listigt.

Just så DN. Hackare.

De förstör inte. Det gör crackers. De förstör. Båda grupperna förstår men hackare förstör inte. De bara vill visa på möjligheten att komma "in" sedan likt M Lupin lämna lite ett visitkort.

Så, ingen skada är faktiskt skedd. De, hackarna, ville bara visa att det faktiskt går att ta sig in. Se till att fixa det. Så det INTE går att ta sig in ifall att en, eller ett par crackers skulle komma.

Lagar Boef Bourgignon - oavsett hur det stavas...

Så gör jag det.

Vännen S kom på besök, mycket uppskattat. Hon började plötsligt rota i lådorna mellan berättelser om livet - jag tänkte vad letar hon efter? - och rotade och rotade och till slut kom målet för rotandet upp. En gaffel.

Hon närmade sig långsamt men bestämt grytan där högrevsbitarna låg och vilade inför den slutgiltiga kokningen. Men men men men sade jag, "DE är ju inte GENOMSTEKTA!"

Äsch. "Utse en!" kommenderar vännen, och lägg tillbaka den i stekpannan.
"Jamen jamen", sade jag, "den är ju seeeeeeeeeeeeeeeeeeeg" och tillade raskt "det är ju inte oxfilé".

"Låt mig upptäcka om den är seg" kom det raska svaret.

Den var inte seg. Glömde fråga om den var bra kryddad.

Det visar sig, nu ligger timjan, fläsk - som jag inte brynte alls, lagerblad, vin, buljong, vitlök, tomatpuré och annat säkert jag glömt MORÖTTER! De hade jag glömt. Ja, inte i grytan men på bloggen, här och nu, när jag beskriver hur den lagagas. I detta nu.

Carpe Gryta.

Också så tänker jag på när en annan god vän, dirigenten H, lagade en Boeuf Bourgignon när jag fyllde femtio. Ska ringa honom snart, men de äter säkert nu. Fnys. För tidigt...:-)

Idag tror jag att jag ska ta en skumpa...

En person som är felrekryterad lämnar kulturrådet. Gissa vem...

Digital-TV blä, eller inte kanske ändå

Blivit frälst, inte av digital-TV då utan av jazz, klassiskt och operakanalen mezzo. Vilken kanal!

Man slår på, det kan vara en kvartett som spelar något, levandes, som om det är ett MTV för klassiskt intresserade. Men inte bara det, utan det kan komma en konsert från Montreaux med Ray Charles och ett underbart storband i bakgrunden.

Häromkvällen var det ratpack. Övriga presentationer överflödiga, där ser man Frank Sinatras storhet, vilken frasering han hade redan då. Och när Dean Martin och de andra stör honom under hanses pauser så skrattar han, och gör underbara saker med texten. Och missar inte fraseringen, snarare finlirar i den. Mästare. Det finns få som han.

Ja, presens. Tack. I hans fall om något...bara för att man lämnar jordelivet så finns man ju inte. I Sinatras fall på tv, på skivor och i andras fall i tanken hos någon kvarlevande. Eller snarare hos någon kvar levande.

Digital-TV. Blä. Men inte mezzo, den borde finnas i var mans hem. I alla fall om man inte är intresserad av sport, dokusopor, bjäfs trams och idol och lallande politiker som bara mal samma visa i olika kvarnar.

En lisa för själen är mezzo. Det är sant, det finns en avdelning som heter divertimezzo, underbar blandning. Av allt. Man kan tänka sig och lite till. Kultur, en levande när den är som bäst.

Om jag kunde ta dina tårar och göra dem till mina

Om jag kunde,
om jag kunde ta dina tårar och göra dem till mina.
Skulle du se, faktiskt, faktiskt se att de inte är så mörka som du tror, de är
ljusa. De är de.
De är många nu, för de är de första. Och de är förtvivlade.

De första tårar som kommer av brustet hjärta. Är hemska. Alla minns dem.
Alla har i princip haft dem. Och har de inte de har man på ett sätt
inte levt. Eller ja, jo, det är klart att man har. Men liksom kanske ändå
inte riktigt. Inte i min värld i alla fall, den är ju i och för sig för full med
känslor. Men i alla fall.

Om jag kunde ta dina tårar och göra dem till mina.
Nu när det är första gången tomheten ropar eko i hjärtat.

Tomt. Innehållslöst.
Svårt att se någon framtid. Utan. Henne.

Om jag ändå, käre vän, kunde ta dina tårar och göra dem till mina. Du skulle
se, hur de ter sig i ljuset av några likadana tårar som fällts ur mina ögon. Du skulle se, du skulle se.

Om jag ändå, kunde ta några tårar av dina och göra dem till mina. Och sända dem tillbaka till dina ögon. Och in i ditt hjärta.

Nu kan jag bara trösta. Vara tyst. Och lyssna. På tomheten.

Det står inte tusende åter om Hon försvinner ur ens liv. Inte när man är 17. Inte när man är 32 heller, eller 76. Det gör det inte. Det känns bara tomt.

Om jag kunde ta dina tårar och göra dem till mina. Det kan jag inte, ska jag inte, får inte. Men jag vill. Göra mer.
Än jag redan gör.

Och jag bara finns där.

Det är kanske just det som är tillräckligt.

Gamla fiket Bönan har ändrat sig IGEN!

Det heter numera Espressobar och är ljust och fint och vitt och en espresso har rätt pris: 10:-. Det artar sig, eller cirklen är snarare sluten. I Oxelösund fanns en tid ett underbart ställe som hette, det hette, vad hette det nu igen. SANTOS. Så hette det. Undrar var han tog vägen. Unge herr Santos alltså. Någonstans i Nyköping kanske. Så är det nog.

Dessutom hade de små smörgåsar, SMÅ SMÖRGÅSAR. Goda som tusan. Och populära så klart, ingen vill väl (eller?) längre ha de vedervärdigt stora USA-inspirerade mackorna och kakorna. De som är så stora så big is beautiful, fritt översatt "stor är bautaful". Visst, det finns de som äter dem, låt dem göra det. Men alternativet finns knappt. Nu kan man ta två små smörgåsar. Underbart! Köpte två förra
gången jag åkte tåg. Mums!

Metamorfosen återgick liksom till den gamla idéen, eller vad ska man säga? Idag doftade nybakad kaka med! I ugn, "hemgjord" som det heter. Det får heta det.

Befriande att det bruna tråkiga är borta, nu är det vitt.

Martina Lowdens bok växer, jag läser och skrattar och fattar inte ibland. Men underbar är den.

Läxhjälp? Javisst punga ut med 3000:- per termin

Alltså. Vet inte vad jag ska säga.

Siten borde kanske döpa om sig till alltompengar med tanke på artikeln. VDn menar "Tanken är att det ska bli en mötesplats för ungdomar från hela stan, fast med pedagogisk prägel" och inte en mening om tanken att man vill tjäna pengar.

Det är klart att man gör och att man vill.

På hemsidan står att läsa "De flesta studerar på högskola och universitet och har stor vana av pedagogisk verksamhet samt arbete med barn och unga. Alla läxhjälpare har ett godkänt utdrag från belastningsregistret". Läxhjälpare, måtte detta ord aldrig leta sig in i SAOL. Be till just din Gud om det...

Skulle vara intressant att kontrollera vilka studenter det är. Universiteten och högskolorna är ju inte speciellt kända för sin pedagogik utan snarare är det forskare som undervisar och de är nödvändigtvis inte pedagoger. Det smitter säkerligen av sig på studenterna, såvida inte VRE EDUCATIONs läxhjälpare (Gode Gud) är rekryterade från lärarlinjerna, eller lärarprogrammet.

Klyftorna ökar. Och det är vedervärdigt att studera detta utifrån. Mina föräldrar hade ingen aning om de ämnen jag läste i gymnasiet, än mindre på universitetet. Jag hittade hjälp i form av äldre kamrater. De lärde ut för att det var roligt och lärorikt för de själva att lära ut. Man kan ju en sak först när man lärt ut den, då vet man vari svårigheterna ligger.

Det finns, i Jönköping bot på dårskapen, Röda korset har gratishjälpen. Tänk så olika lösningarna kan vara på samma problem. Men det är klart, i Småland har de ju inga företag av värde. Inte alls.

Det kommer ju inget som är värdefullt när det gäller idéer och företagsamhet för hela Sverige ifrån lilla Småland. Eller hur var det nu igen...Elmtaryd och Agunnaryd. Hmmm... EA.. och Ingvar Kamperad. IK...IKEA. Jajust ja. Jo, kanske ändå :-)

Spelade på hans femtioårsfest faktiskt.

Stig Järrel höll ett tal. Vi spelade storbandsmusik så det stod härliga till. Jubilaren hette, som det sägs när man dött, Lennart Swahn.

Vi hade roligt då, dels att vara med i "de där sammanhangen" dels åt Stig Järrel. Jag undrar stillsamt vilka fler så kallade kända personer som var där som jag inte brydde mig alls om. Troligen en hel del.

Vila i frid.