Man ska leva livet med ett passionssparande

Det har jag kommit på. Ett passionssparande, det fungerar i mitt fall. Man sparar - kanske också ett traditionellt pensionssparande - på passioner.

Det börjar ju kanske lite trevande för sig själv så där, utan att meddela passionsföremålet att man är passionerat förälskad i just henne. Utan man går där, på en tonårings vis, och liksom passionssparar i smyg. Och så undrar man vad det är? Vad ska man ha detta till. På något vis tycker jag att en äkta passion inte har någon sorg i sig, den frånvaron av sorg springer ur denna rena, äkta känsla man hade som tonåring.

Sedan mognar man lite efter hand. Och har kanske en passion liksom under det första mer fasta förhållandet. Den passionen kanske liksom är en slags krydda till förhållandet man lever i. Så den passionen kan man spara på. Också.

Jag tror alla människor tjänar på att spara på passioner. Det kanske är det nya. Folk glömmer för fort. Men jag undrar om man glömmer sina passioner.