Är på tåg igen.

Det är inte så dumt. Faktiskt. Stormen kommer ju snart, så Älmhult var fullt med folk som hade med sig sina PC-burkar hem. Några hade bunkrat ljus från IKEA.

Var lovad ny meny på restaurangen igår, i frånvaron av sådan bjöds jag på varmrätten! Så kan det gå! Har ju ätit där varje onsdag i ett års tid så...

7 sanningar.

Utmaning av Hans. Det är klart. Den tar man ju, men det påminner lite om Fångarna på fortet...SJUuuuuu Nycklar...SJuuuu nycklar. Luubbba luuubbbbba.

Nå.

1. Börjar redan fundera över hur de 15 nästa åren ska te sig. Om femton år går jag i pension. Undrar stillsamt om det är nyttigt att fundera över sådant redan nu.
2. Brukar säga att jag inte bryr mig om vädret. Men nu alltså får det vara nog, förstår vikingarna mer och mer. De tillbad solens återkomst. Funderar på att göra detsamma.
3. Är vansinnigt stolt över mina barn. Ett tag trodde jag inte att barn skulle vara en del av Lasses liv. Men nu är det så, och jag är stolt. Dessutom är jag glad över att kunna förlägga arbetstid hemma så att jag är hemma när tonårsbarnen kommer hem. Tryggt.
4. Är överlycklig för mina vänner, de flesta tjejjer, med betoning på vänner. Den gåvan - att tala med människor - undrar jag ibland varifrån den kommer. Men det är en välsignelse.
5. Är för fet. Igen. Måste göras något åt.
6. T'änker mycket på dotterns gymnasieval. Det bekymrar mig, samtidigt som jag vet att det blir rätt till slut.
7. Har inte behövt gå till hjärnskrynklaren på ett bra tag. Det är ett framsteg.

Skäms lite att säga det...

Men man kan göra Biff Rydberg på sådan där grovkornig fransk senap - lite svår att få tag i i Sverige men den finns A L'ancienne heter den - också... och vanlig ryggbiff. Gjorde det nyss faktiskt. Underbart gott.

Sedan kan jag inte låta bli att undra över varför "folk" - men ingen jag känner inser jag - tycker det tar tid att laga mat. Baah. Struntprat, kvalificerat. Jag började med denna Biff Rydberg för en halvtimme sedan. Skalade en potatis och tärnade den. Den står ju liksom och gör sig själv. Man vänder bara på den lite då och då. Det ska, tycker jag, vara lite Potatis al dente liksom...till Biff Rydberg.

Sedan blandar man ihop röran som jag berättade om förut. På ett kick. Aggvitan förresten ska ju inte i vasken utan i soppåsen, direktamente.

Tokgott.

Det slår mig att jag kan ha sett en variant, som heter Biff Greta, då undrar jag om man inte har pepparot i också. Eller kanske i stället för. Njaaäää, också tror jag.

Fortfarande på landet...

Det kostar på att åka hem, det är FÖR skönt här alltså. Inte kallt heller, vilket i och för sig kan vara ett globalt problem. Men dessa globala funderingar får anstå. Vad gör man på landet då?

Tja...jag läser "Fullständiga Rättigheter" en expose över Sveriges restauranghistoria. Mycket rolig läsning. Mycket rolig. Lärde mig igår att Måns Rossander varit smörgåsnisse på Operatkällaren. Måns Rossander är numera bland annat på P1-programmet Meny. Där ser man!

Gluttar lite, varje gång faktiskt, i "Den Gudomliga Komedin" av Dante. Den är ju rätt tung att läsa på sträck liksom, och inget mördare är det heller, ja, möjligen förutom de som pinas i helvetet eller i förentren till helvetet.

Bra att Lundgren berättade hur man gör fänkål på hans vis.

Landet. Månsken, fullmåne!

Det är underbart, och ja, man kan läsa tidningen i månljuset.

Orions stjärnbild är i blickfånget när jag gick ut på altanen. Det är min favvo-stjärnbild. Den är tokvacker. Den syns, som möjligen bekant, bara på vinterhalvåret. I söder liksom. Det roliga är att altanen i sta'n är i princip vänd åt samma håll, så jag ser Orion där med. Dock inte så ofta de senaster dagarna.

Hittade detta favorit-citat från Vita Huset.

På en frågesport på facebook.

This guy's walking down a street when he falls in a hole. The walls are so steep, he can't get out. A doctor passes by, and the guy shouts up, "Hey you, can you help me out?" The doctor writes a prescription, throws it down in the hole and moves on.

Then a priest comes along, and the guy shouts up "Father, I'm down in this hole, can you help me out?" The priest writes out a prayer, throws it down in the hole and moves on.

Then a friend walks by. "Hey Joe, it's me, can you help me out?" And the friend jumps in the hole. Our guy says, "Are you stupid? Now we're both down here." The friend says, "Yeah, but I've been down here before, and I know the way out.""

På landet. Inspirerad av Maria så...

berättar jag om vad jag ska äta.

Dricker just nu lite Lindeman, vitt, och lyssnar på en kompis som råkade ha rapportering på Ekot på P1. Där ser man.

Sedan tänkte jag göra fänkål på Lundgrens vis...den börjar bli en följetong. Men det är så himla gott att stå och smaska på medan man lagar maten...sorry Lundgren...men det är så jag äter den oftast. Faktiskt.

Det som lagas skall är Biff Rydberg tror jag det heter. Tärna oxfile, bland med lök (vilken tur att jag köpte det!!! det var en slump) senap och ägggula (måste det stavas väl?). Steks. Det ska så klart vara lite rött i köttet.

Råstekt tärnad potatis steker man till. Ska dessutom göra mycket sallad. Jag är som en kompis säger tokfet... Alltså förledet tok, hon säger inte att jag är tokfet.

Dessert är det ingen. Ska ta ett rött vin till maten, förresten så dricker jag halvflaskor på landet. Det fungerar liksom inte annars...

Man ska leva livet med ett passionssparande

Det har jag kommit på. Ett passionssparande, det fungerar i mitt fall. Man sparar - kanske också ett traditionellt pensionssparande - på passioner.

Det börjar ju kanske lite trevande för sig själv så där, utan att meddela passionsföremålet att man är passionerat förälskad i just henne. Utan man går där, på en tonårings vis, och liksom passionssparar i smyg. Och så undrar man vad det är? Vad ska man ha detta till. På något vis tycker jag att en äkta passion inte har någon sorg i sig, den frånvaron av sorg springer ur denna rena, äkta känsla man hade som tonåring.

Sedan mognar man lite efter hand. Och har kanske en passion liksom under det första mer fasta förhållandet. Den passionen kanske liksom är en slags krydda till förhållandet man lever i. Så den passionen kan man spara på. Också.

Jag tror alla människor tjänar på att spara på passioner. Det kanske är det nya. Folk glömmer för fort. Men jag undrar om man glömmer sina passioner.

Snälla Tito. Gör det. Bränn passet.

Det blir ju bra tv.

Men ärligt talat, vem bryr sig?

Vissa saker kan man lyssna till och se hur många gånger som helst.

Moulin Rouge's variant av Your Song tillhör en av dem. Come What May från samma film är också en kandidat.
Come What May...seasons may change, winter be spring but I will love you until the end of time. De parallella oktaverna sedan när panoreringen sker är också underbar. Fullständlig. Fullkomlig.

Suddenly my life does not seems such a waste, it all revolves around you.

"no river to wide" - mitt favoritfilmavsnitt. Storms may gather and stars may collide, ett favvo-text-avsnitt.

Och Your Song är underbart bra. Ja, jag vet att jag tjatar om det. Men det är totalfantastiskt bra.

Jag är kär!

I Miah Persson. Som var med på trettondagsfeber, sopranen. Underbart bra. Det var längesedan om någonsin som jag hörde en sopran som har den klassiska skolningne men som också kan sjunga jazz-trioler.

Underbart bra!

Fantastiskt bra. Daniel som är tenoren i samma föreställning är också mycket bra.

Nu ska jag titta på Sartre och Beauvoir-serien som vi spelat in. Andra delen.

Borisova-Ollas heter hon

Hennes man presenteras som kommandes från Stockholm...det tror jag nu inte. Eller ja, han bor säkert där, men han kommer från Dalarna. Hon ser ut som en som kommer från Dalarna.

Han, masen Dan-Erik, hittade en dalkulla i Moskva och tog "hem" henne igen. Det är något med utseendet, kinderna, hakan och ansiktsformen blir ett hjärta liksom. Och leendet och övriga ansiktskännetecken minner om dalkullor så det kular om det.

Skulle var kul att höra hennes kompositioner. De är säkert en slags kyrilliska dalakoraler. Hoppas jag på något sätt, kanske finns det samma sorts vemod i Ryssland som i Dalarna. Det kanske är det som förenar.

Också.

Min egna lilla julklapp

Lars Lerin - Uthus. Kan tyckas som en obetydlig julklapp, men jag försäkrar att den var värd alla pengar. En bilderbok om uthus, lite nötta, lite vindpinade ljusgenomsläppliga. Vackra som tusan.

Väldigt vackra. De inleds med lite text som någon annan skrivit, om uthus.

Lerins sätt att måla berör, det är en sak som är säker.

Jag kommer att titta i boken och på målningarna hela 2008. Och året därpå.

Så var det dags igen...då...

För oss vanliga dödliga, orika - men inte fattiga - är det dags igen.

Att börja arbeta.

Återgå till de gamla vanorna, sätta på sig oket, återgå till slavgörat eller sätta på oss selarna. Igen.

Jag tror 90% av oss redan har tittat i kalendern, för december 2008 alltså. Där har vi redan granskat hur julledigheten ser ut i år...så man har något att se fram emot.

Trots att det inte blev snö - en del av oss fick ju det - så längtar man till nästa
långledighet som så att säga inte är semester.

Å andra sidan är jag glad att ha ett arbete att återvända till. Det ska jag inte förneka. Alternativet är inte roligt.