Men Anna. Sjödin. Lägg ner. Vi vill inte höra eller se mer nu. Du är säkert bra, eller var säkert bra en gång. Du kan bli det igen. Men lägg ner nu.
Uttalanden som "Att som socialdemokrat välja att ställa sig på juristernas sida är skrämmande" är löjeväckande, icke genomtänkt samt en smäll på käften åt alla socialdemokrater.

Vars skara jag inte tillhör, inom parentes. Men ändå.

Lägg ner. Leta efter en annan väg, Bodström säger ju till och med och jag hoppas han är korrekt citerad. Hon går sin väg. Menar han att hon GÅR sin väg, eller går SIN väg.

Byt kanske till och med karta, och kompass. Så kommer du rätt. S - står för Söder, inte Socialdemokrat, SV - står för SydVäst, inte SocialVemodkrat. SO - står för SydOst, inte SocialOmogenkrat.

N står för lägg Ner.

I Corren. Torbjörn Gustavsson.

Han skriver om män som misshandlar kvinnor, att man inte "ser" det på dem. Att det som kännetecknar dem är att de är "ryggradslösa svin".

Kunde inte sagt det bättre själv. Torbjörn är en frisk fläkt i lite annars tråkiga Corren.

James Brown är död. Lunginflammation. Vem det är? I feeeeeeel goooood. Dödödödödödödöt. YOu know that I would dödödödödödödöddt.

Sonen spelar de två tonerna på fagott då och då. Han sjunger själv. Det kommer att stå en massa i tidningen om honom...så vem är jag att skriva om James Brown.

Sätter faktiskt på den där låten, Tower of Powers, I'm diggin' on James Brown. Vaffö inte. Har inte gillat den riktigt förut. Men men...ibland gillar man sådant man inte gillat förut. Plötligt liksom bara.

Heja Maria!
Bra talat.

"Tanta" sade en god vän en gång för 25 år sedan eller så. Hon, för det var en hon som sade tanta. Till en som var just...så där tantig.

God Jul!
Västkustbesöket har kommit. Det är roligt som tusan, vi har, som vi brukar ställt ut det mesta i uteförrådet.

Bra med ett rymligt uteförråd.

Rensat inne. Har vi gjort också.

Fyra timmar på staden idag.

Ingenting gör mig så irriterad som att få SMS från företag. Jag vet inte varför...jo...det vet jag. SMS är till för Vänner och ibland Bekanta.

Därför...ett kundservice-mail. Till Statoil.
===
Fick just ett SMS från er. Underligt tänkte jag. Brukar inte kryssa i rutor där företag tillåts sända mig SMS. Knappt pappersreklam och absolut inte mail-reklam. Allt har ju dock ett undantag.

Så jag vill gärna se det avtal där jag givit er tillåtelse att sända SMS till mig. Antingen genom en hänvisning till er hemsida, eller få avtalet hemskickat.

Ser fram emot att höra av er.


Hälsningar
Olof L Drömsjö
PS Hittade kortnumret under min profil, så detta är min koppling till statoil.
...infogade mina kontaktuppgifter här. Men det gör jag inte på nätöt.

Ska smygsmaka på Janssonen...så klart...det tillhör liksom. Och en lilling till. Eller tuting.

"Vi behöver inte köpa en DVD till mig pappa".
??
??
"Jag har vunnit en".

http://www.kanal5.se/templates/page.aspx?id=2208

Jenny Andersson och Lars Ljung slår sina huvuden ihop och på spiken på dagens ordet fritt.

Lägger in min råtext...så den sparas någonstans. Få se om det resulterar i en insändare. Tiden får utvisa. Ideerna blev för många...så jag trycker inte på Save as Draft utan på Publish. Tankar är till för att publiseras.

Nyttan med rymden är för mig självklar. Rymden står för våra drömmar, de båda rymmer så mycket.
Det sägs att ingen som varit "där ute" kommer tillbaka med samma inställning till livet, kärleken och döden de hade innan de for.

Det blir möjligen lite dyrt att sända delar av Linköpings kommunpolitiker till rymden. Kommunpolitikerna måste dock satsa inom alla fem områden; Kommunikaton, Kultur, Knutpunkt, Kunskap och Känsla.
Planering av järnvägar är förhållandevis lätt, det är ju lätt att mäta hur många tåg som stannar, hur mycket folk som går av etc. Det är dock en grannlaga uppgift att planera för kultur, det går ju inte att mäta, sägs det.

Går det att mäta glittret som finns i vissa personer ögon? Min dröm var att bli lokförare, på den tiden hade det kommit ett stort lok till Rättviks station, eller järnvägen som vi sade. Jag och en jämårig kamrat vallfärdade till stationen. Vi skulle se det, dubbeldäckaren. Minns känslan av att stå där och se det stora loket dundra förbi. Det var långt före X2000, det var långt före mobiltelefonernas tid. Men jag minns känslan.

Jag blev inte lokförare. Men jag har kvar känslan.

Kan vi mäta hur stolt en person är som gjort något bra? Går det att värdera en människas liv.

Det är hög tid att kulturen får sin plats på den kommunala agendan, angelägenhetsgraden är hög. Långt högre än att bestämma om spåren om 10 år ska gå i markplan eller inte.

Kunskaper, en av de fem K-na, finns redan i förädlad form och på grundnivå på vårt fina jämförelsevis unga universitet. Kulturinslaget har ökat (sedan slutet på sjuttiotalet) inom ramen för universitets verksamhet, vilket är extra glädjande.

Novemberljus är ett steg i rätt riktning. Förutom det behövs en rejäl satsning på främst barnkultur; teater, konst samt den kommunala musikskolan.

Det är, som bekant, där det börjar.
Lars O Sjöström

Måste börja läsa min egen blogg... Det är dags för ett möte.

Ett möte mig emellan.

Sonen, 16 är kär. I en violinist. Det är inte utan att jag ler lite igenkännande. Minns känslan. Vad hon hette i mitt fal minns jag faktiskt inte. Men jag minns hennes hårlängd.

Den var lång, och mellanblont. En känslig period börjar, den tid då man börjar sin vandring från - i alla fall ett slags från - kille mot man, som pojke mot man men framförallt allt när man tar första steget till att bli en hel människa och riktigt går upp i en annan människa.

I alla fall på avstånd. Det är rätt långt från fagottledet till violinstämman. I alla fall fysiskt.

Sonen meddelade raskt att han ville ha ett batteri i morse. "Ska lyssna på musik". Hmmm, svarade jag över vällingfatet (nu stundar snart dagens första espresso). "Jag ska lyssna på 'when you say nothing at all'" meddelade han.

Jag log, inombords såväl som utombords. Svarade raskt "jag förstår det" och sedan tillade jag lite försiktigt..."men ibland ska man säga något".

Det tog ett tag innan den trillade. Poletten. Ner i hjärnans vindlingar, men det kom ett svar.

"Jag förstår vad du menar pappa, det där med att ibland ska man säga något".

Vad vi inte kan tala om måste vi passera över i tystnad, eller hur var det nu igen Ludwig uttryckte det...det må va hur som helst med det. Att sitta tyst, efter en kort inledning i samvaron mellan kvinna och man (eller andra konstellationer) är bland det vackraste som finns.

Säger jag som snackar så förbaskat. Över till arbetet. Funderar på att åka och simma. Det vore bra för min lekamen.

Sonen har koll. Pysslade med brädbandet i morse.

Suck. Gjorde basala fel som inte jag ska göra. Trots att jag var mätt. Alltså i princip nyäten. Skulle starta om brädbandet, för bräderna kom inte så fort tyckte jag från brädbandsbolaget. Som levererar brädor.

"Det är felkopplat"..."Där uppe" säger sonen efter uppvaknandet, och efter att jag suttit i köket och kikat på adresser jag inte förstår, felutskrifter som är rena grekiskan för mig insåg jag att han borde väckts tidigare.

Det gör man inte med en tonåring.

Vill förstå grekiska förresten, nu är det ... rena ...nå...grekiskan. Det är en annan historia.

Nu landade jag. Efter "Der Messias". Henriikka Gröndahl. Kan till och med stava till hennes namn utan att titta...om man säger så.

Vilken röst. Rysningar genom hela kroppen, överskott av vatten som kinesiska medicinare säger. Möjligen, har inte bekräftat det från just en som kan kinesisk medicin.
Vilken röst.
Basen, Lars...hette han...också...Arvidson, med ett 'S' likt Alf. Men då Henrikson. Med , ja just det. S. Basbariton står det om man söker på Nätöt.

Ranada. Helene, linköpingsprofil. Alt, eller snarare Sopran II som det stod uppi noterna. Tenoren var mycket vass, Klas Hedlund. Comfort Ye, fast det hette den ju nu då inte eftersom det var Der Messias. Inte engelska.

Sjöng själv på engelska under sats 3, tror jag det var. Pinsamt, ryggmärgsinslag. Från Messias under Der Messias. Jag var inte ensam.
Inte alls ensam, sjuttiotalet sångare. Massor med folk - jag kan icke räkna dem alla - i orkestern. Och i publiken.
Ensam är man inte allena.

Sonen var och kikade på repetitonen. Kul. Han tog sig till mig i kören, satt med ett tag. Kikade (nu sätter lärarna ett rött ord i marginalen uppr står det...) lite på notera.

Han var med på dem.

And you are the one that can light up the dark,
doesn't matter where you are.

Jill, i öronen.

Men hon blandas med ett sjuttiotal män i RealPlayer, männen heter Lunds studentsångförening. Arrangemanget jag jilla...förlåt gillar mest just nu är "Härlig är jorden".

I want you for christmas. Sjunger Jill Johnson.

Sonen gillar Jill. Det är lätt, om man är 16 år och man är man i vardande.

Jag gillar Jill jag med. Särskilt den sången. Rader som...

In your eyes there is a million stars
one for every beat in my heart.

You are the one that can light up my heart
it does not matter where you are.

De' ni. För en till sjuttiotalet regrederad femtioåring, och en man i vardande.

Anna Sjödin - lägg ner.

Klockan var 19:00. Bil lånas, vår bil klarar inte längre av en BILLY-bokhylla på längden. Lite får man lida för att åka el-bil. Elos Bilos.

Säng ska köpas, säng modell äldre ska kastas...tråkigt att kasta grejjor. Men men. Det är som det är.

Nu ska jag lyssna på dagens ukelele-kalender-låt. Kom jag just på.

Vi hann. Både slänga och köpa. Till och med fika. Lite.

Sonen och jag.

Dubergska Gården

"Vandringsutställning"
Jokkmokk, Mallorca, Motala

Lennart Holmbom, Ninni Wallin, Helge Håkansson, Bernt Carlsson
olja - akryl - gechleé

Lö-sö 16/12 - 17/12 kl 11.00 - 17.00

Prat och tranbärsglögg 13.00

Förhandsvisning fr 15/12 kl 16.00 - 19.00

Välkomna!

Dubergska Gården, Bispmotalagatan 34, Motala

Det tog 7-9 gånger. Sedan satt den. h-durskalan. Alla toner har ett kors på sig liksom. Huga huga.

Men den satt, efter 7-9 gånger, och då ljuger jag lite, inser när jag plitar detta att jag inte spelat den i nerförsbacke.

Förresten, jag inser att jag alltid alltid övat durskalor. Det ligger väl i min natur. Så är det nog. Vet att det finns annat än moll, det finns diastolisk...nääää...det finns inte. Lyrisk och fylgisk har jag för mig några heter.

Det är mycket med musikaliska teorier.

Men nu kan jag, hjälpligt med hjärnan närvarande, h-durskalan i uppförsbacke, så nästa övning provar jag den i nerförsbacke. Det blir slalom. Det blir det.

Men inget störtlopp.

Det är första advent

Mycket vatten har runnit under broarna sedan jag såg min vän.
De penslar med känslor vi doppar vid våra själars stränder blir till ringar på vattnet.

”Vi fikar!” utbrast vännen glatt…det var ju så längesedan sist vi talade om livet, döden och kärleken. Min vän hade läst att akvarellutställningen var i sta’n. Vi går dit! Och pratar över en kaffe, espresso eller au lait.

STÄNGT

Stod det på skylten, vid länsmuseet. I Linköping, femte stad i Sverige i fjärde storstadsregionen.

Det är första advent.

En del vinner, en del vinner inte. Dottern vinner...och argumenterar för det. Det vanns en DVD nyss, den snälla pappan betalar lydigt kontantkortet.

Eller rättare sagt fyller på kontantkortet, nu senaste tiden alldeles för ofta.

Nu vanns det en DVD, undrar om det gått plus minus noll.

Det har gått plus, och det ska man blåsa på. Inte koncentrera sig på de stora feta minustecken som finns. Blås på de små plussen. Som man blåser när en eld ska vakna.

Bärbar DVD, från LG. Det heter duga det. Sonen kommer att bli tokig.

Och dottern har tur som en tok, som min mamma sade, och säger.

Att välja till gymnasiet är inte lätt...titta på dessa funderingar.

De säger, till synes inget, Gösta och Lennart men de är goda vänner. De träffas lite då och då. Den ene är rödhårig, den andre lite gråhårig och silverglansen syns på vissa av hårstråna. Ovanligt lysande hår.

Gösta är mest inne, Lennart är mest ute. Det blir inte så mycket innevarande för Lennarts del.
Inte för närvarande.
Gösta och Lennart är högst närvarande.

När de möts hälsar de så klart alltid på varandra Gösta och Lennart. Ibland när Gösta äter ger Lennart en vink om att jag är bakom dig, men ät du, jag väntar. Äta bör man annars dör man som bekant, det finns annat som gör att man dör, det ska gudarna veta och är säkerligen medvetna om det också.

Lennart går ut igen.

Idag när Lennart kom på besök var det dags att han fick komma in.
Regnet skvalpade utanför och jag fick torka håret på Lennart. Det var nästan så jag hasplade ur mig det som sambon säger när Gösta kommer in efter en lång tids utevarande:
"ska du vara en innevarande kisse nu?".

Lät dörrarna stå öppna och vida idag, våningen där nere behövde en genomströmning av förändringens vind, en pust av det nya, kanske och lite lekfulla, vad är det meteorologerna säger, växlande vindar.

Lennart och Gösta dansade sin samvaros dans. Började tänka på de som nu i jultid, inte har så mycket till samvaro. En ensamtillvaro i en omgivning fokuserandes på varor och inte varat. Regnet undanröjer lite av den varan får vi hoppas. Nya Vinden sveper in och trots att en av mina vänner säger att jag har "överskott på vatten" så kändes det yttre regnandet skönt.

Det varade inte länge heller. Det får förresten vara så länge det vill, regnet.

Lennart gick efter sin måltid, prata lite me' han.

För närvarande är Gösta en innevarande katt, tror jag, man vet ju aldrig när det gäller katter.

Ukelelekommissionen har en julkalender. Den kan man lyssna på, en lucka om dagen.
Småmysig att ha på lite då och då.