Guld blev det i Grekland, körtävlingen. Men inte första pris, slagna på mållinjen (eller kanske notlinjen) med 0,3 poäng. Försmädligt. Och lite underligt. Men realitet.

Det är som det är med Greklandstävlingen. Inte många som fick guld. Så det så.

En kör från Moldavien var bäst. Tycker jag, påminner om dalamusiken. Och vilka diminuendon de hade. De var underbara.

Fardardes i tisdags kvall med buss fran Aten till Preveze. Vilken natur, manniskans vagga. Vael? Blevb osaeker under vaegen...maaste plugga lite mer historia.

Hav, regionalbussfaerd paa 6 timmar i staellet foer tidtabellens fyra och en halv. Men vad goer det. Naturen och upplevelsen oeverskuggar med raage tidens taerande traakighetstand.

Kommer leva paa den faerden laenge.

Maalet? Koeren som ska sjunga, och har sjungit alldeles idag. Vi vet inte hur det "gick", men vackert var det. Fler koerer finns haer ocksaa. MOldaviska, Polska och slovenska. Haeftigt.

Två bud om dödsfall på en dag, det första redan innan jag gått till arbetet. Visst, det är en del av livet. Att dö. Men inte om man är tre år, eller om man är fyrtiotvå år. Det är lurigt att se det ljusa då denna dag.

Före halv nio ringde en god vän och berättade att en bekants treåriga dotter hade tragiskt avlidit av sviterna efter ett epilepsianfall.

Senare, på tåget till Grekland, en vän berättar om ett annat dödsfall. Och det var som om hjärnan visste vad som komma skulle, att jag faktiskt känner den här personen också. Den värjde sig, viftade ilsket mot orden som strömmande mot mig. Slog dövörat till.

Nej nej, inte en till, inte idag!

Jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte höra!

Vågorna slog mot stranden och jag tvingades ge vika, att inse att detta var en dag med ett bud till om ännu ett frånfälle.

En mycket god och kär väns man var borta. Frånryckt sin omgivning efter en tid av svår sjukdom.

Två dödsfall i min närhet på en dag.
En sorgens dag. Sannerligen. Det verkar patetiskt att skriva att jag tänker på de båda familjerna. Men jag skriver det ändå.

Dödsfallen kom ifatt mig i Grekland, på torsdagen insåg jag vad som hänt här hemma i Linköping alldeles innan jag åkte.

Ibland finns inte enkla förklaringar på komplexa problem. Vi människor har bara att finna oss i att vara just människa.

Jeremy Irons, ni vet, han i Franske Löjtnantens Kvinna. Han har sagt.

Vi har alla våra tidsmaskiner, de som tar oss tillbaka; de heter minnen, de som tar oss framåt i tiden; de heter drömmar.

Jag själv sa igår:

På komplexa problem finns ofta enkla förklaringar.

Åkt tåg med tonårssonen till Stockholm, han fortsatte till Rättvik och sedan med bil till farmor. Ja, alltså, någon hämtar honom.

Det var roligt att åka tåg med sonen. Vi åkte dessutom inte X2000-sträckan, utan den som går via Kolmården. Spännande som tusan. Faktiskt. Mycket skog.

Så evigt det lilla enkla kan vara.

En son, en tågresa tillsammans med skratt, och hos båda en liten magoro över resan som i hans fall ska företas ensam. Inte mol allena, ensam. Själv.

Kan själv.