Slängde en massa band, sådana där små, kassettband. Några med gamla konserter på, några vars innehåll får betecknas som oklart.

Men ett letade jag reda på, en inspelning av radioprogrammet Galaxen med Jacob Dahlin. Denne fantom, på radio, Jacob's Stege på TV var visserligen OK. Men i Radio, vilken kille.

Kulan - som ljudteknikern hette tror jag, hade alltid ett skott som liksom gick in i programmet efter Galaxen. Vanligen påannonserat av Alicia Lundberg som Jacob Dahlin sade någon av avorna. Och medan hon talade hörde man en avfyrad kula, av just ljudteknikern. Jag kanske drömt alltihop...men jag minns det som så.

Valborg-s-mässo-afton.
Städade, tog ner fyra kassar från vinden. Hittade en gammal reseinformation, från 1973. Det bar av till USA. Jag var där, tillsammans med ett storband, en fyramannagrupp, ett storband till och en kör bestående av 50 tjejjer. Själv var jag i det andra storbandet.

Vi besökte en hel del städer. Det var ett tufft program.

Rättvikarna chartrade (stavas det nog) ett plan. Björbobandet, Bortalaget, Vansbro's (med Björn Haugan bl a), Bertil Spåmans kör och orkester åkte till USA. Bara så där.

De resterande platserna, vilket torde varit sisådär 100 kanske såldes ut till dalfolk som ville till USA. Endast resan.

Det var under denna resa en av deltagarna, vars namn fallit mig ur minnet, och som inte lämnat sockengränsen utbrast "Ucke store stuggur dem a jän då" vid åsynen av skyskraporna på Manhattan.

Glömmer det aldrig.

Jag hade druckit två, eller tre glas vin, året var 1992. Märta var nyligen född, hon var som min bror säger en mjölkuppa (en påse mjöl på 2 kg) eftersom födelsevikten var 1830 gram.

Mamma Lotta låg nyss uppsprättad på BB, allmänna avdelningen, Märta låg på avdelning 15 på RiL, prenatalen. Plötsligt ringer telefonen och Lotta snyftar i luren "de säger att att ... snyft snyft ... de ska hälla bort Märtas mjölk...den är gul och som smör, och på femton säger de att de vill ha ALL mjölk som jag kan snyft snyft få fram". Jaha, svarade jag. "OCh så klappar människan mig på huvudet och säger duktigt duktigt". Snyft.

"Jag kommer". Blev mitt korta svar. Sonen, då snart två år eller så, låg och sov och jag gav säkert i uppdrag åt mormor, salig i åminnelse, att vaka över honom (han åker just nu mopen på landet).

Jag tog bilen.
Tog mig in på RiL denna sena timme, vid pass 21-tiden, hur jag bar mig åt vet en ängel, jag minns inte. UPp till BB, hämta mjölken och gick, eller sprang snarare till avdelning 15 och till Märta. Berättade historien om millilitern mjölk som Lotta presterat.

Sköterskan på BB blev nog lite uppläxad. De på 15 sade något i stil med "får vi upp det i en pipett så vill vi ha det".

Idag hör jag på nyheterna om amning, tjocka barn och flaskmatning. Och hur fel rekommendationerna varit.

Tänker på den gula, tjocka, näringsriktiga och personaliserade som det heter idag bröstmjölken. Den var som guld. Och den var sannerligen en gulddroppe till en guldklimp.

I och för sig...när jag tänker efter...guldklimpen och jag krigar mest nu...tonåring. Det är som det ska.

Radioprogrammet Filosofiska rummet sänds på söndagar och fredagkvällar tror jag. Att lyssna på det programmet på landet, i lugn och ro, när brasan håller på att tändas är underbart.

Peter Gärdenfors, en darwinist och en person som tillhör en av mina favoriter, säger att Gud är en mänsklig uppfinning. Samtidigt säger han att ett liv utan religion är inte mänsklig.

Ett samtal, med betoning på sam-tal, i filosofiska rummet är - jag-höll-på-att-skriva gudomligt - just nu slut. Men tankarna ligger kvar länge länge. En hinduist, en kristen och en darwinist (nej, det är ingen bellmanhistoria) som samtalar om gud, religon och livets mening.

Det kan inte bli bättre.

Tro du. Det skadar inte.

Tidernas storband hyllas står det i tidningen idag, nät-tidningen. Glenn Miller och Count Basie kommer på tal.

Men tidernas storband är ju Thad Jones & Mel Lewis Jazz Orchestra. Så klart. Toshiko Akioshi (kanske det stavas) och Lew Tabakkin (så stavas DET inte...) är också ett bra storband. Tidernas. Och Kenny Clarke - Frency Bolands (som kanske stavas så) också.

Buddy Rich? Vart tog han vägen i sammanhanget? Dizzies storband går inte av för hackor heller.

Men Thad Jones och Mel Lewis är oslagbara. Fortfarande. Eller Tad-Jonas som vi sade i Rättvik under det glada sjuttiotalet. Central Park North, A good time was had by all, A child is Born (ja, just den ja, som Krister S:t Hill brukar sjunga på julen i domkyrkan ibland), Little Pixie II, It only happens every time (en inspelning med Zettica Monsterlund som Sege Johansson alltid kallade henne), Thank You, listan kan göras lång.

Tidernas storband. Glenn Miller och Count Basie, ja visst. De duger de också. Duke Ellington försvann på något vis i artikelen som de säger i Småland. Cat Andersson, denne man som spelade stratosfärtrumpet så det sprakade i galaxerna. Uj uj uj. Satin Doll. Det visslar, men ändå inte.

Storband - läser alltid så i tidningen när det är stora rubriker och det står Storbrand. Hjärnan vill se storband i tidningsrubriken. Det sker sällan, Tidernas Storbrand tror jag det skulle stått.

Så är det, jag läste fel igen. Storbrand - tidernas. Men vad tusan hade Glenn Miller med DET att göra?

Pärlfiskarna som lovar varandra livslång vänskap är det vackraste sångstycke som komponerats. Bizet.

Speciellt i inspelningen med Jussi från 1951.

Tro du. Det skadar inte.

Ska handla en "Profeten" idag. Åt en vän som behöver den tror jag.

Igår, vid en tid som inte mamma eller pappa brukar ringa ringde de. Mobilen annonserar ju så vänligt vem det är som ringer, det skulle dock inte falla mig in att säga "Hej Kalle" om det är Kalle som ringer.

Hursomhelst. Hjärtat åkte upp i halsgropen. Om mamma är 86 och pappa är 84 så åker det upp dit. I gropen, om de ringer när man inte väntar det.

Det var ingen fara. Det fanns endast en nyfikenhet om dopets framåtskridande och om dopförrättarens efterfest. Så att säga. Efterfest.

Vilken sida!
Franska ostar

Söndagspasta.
Brytbröd med olivolja och kryddor från Linköp - som den faktiskt heter och inte orient livs - är också en variant.

Vin. Båda gångerna.

Nära vänner till pastan, som sällskap alltså, inte som tilltugg.

Dopförrättaren bjöd på brytbröd och olivolja.

Dessa två minnen från denna påsken är de som är allra ljusast. De skymmer andra ljusa minnen som fastemotetter, kröningsmässor och släktbesök.

Just tittat klart på en film om den kubanfödde trumpetaren Arturo Sandovals liv. For Love or Country heter den. Hade ingen aning om att hans liv kantades av sådant öde.

Vilken musiker han är, måste handla lite skivor senare där han är med. Får vänta till mitten av maj.

Stola heter det, tack Hans. Surfade till wikipedia igår och hittade det faktiskt. Sökte på liturgi, då måste man ju veta vad det är...men det råkade jag ha en susning om.

Mozart idag. Kröningsmässan, invävd i högmässan.

Dop igår. Stolt son bar hem dopljuset och innanför dörren innan han ens fått av sig skorna utbrister han 02:00 i morse "Det här ska stå på en helig plats". Jag svarade lite lojt "den blir det, där du sätter dem".

Tro du. Det skadar inte.

Dop idag. Han är femton, det blev liksom aldrig av att vi...i alla fall. Idag.

Biskopen, Domkyrkan och ett gäng till tonåringar samt ett annat gäng vuxna. Katekumener heter nog hela gänget misstänker jag. Biskopen undantagen förstås. Han är ju biskop.

Idag är det långfredag.

En lång fredag. Utan fest. Men idag är det liksom inte - och jag vill inte trötta er med hur det var "förr" - som förr. OCH SÅ GJORDE jag det. Ursäkta jag skriker. Men ibland. Förvånas man över. Allt.

Poulenc. Vilken kompositör. Vilka motetter, fastemotetter. En präst i svart halsduk som jag slarvigt kallar det. Det har säkert ett finare namn som vissa av mina kamrater kommer att upplysa mig om. Eller så slår jag upp det. Svart i alla fall. Killen sitter ju på korset och lider.

Psalmer sjöngs, ingen orgel. Inget stöd. Bara psalmer. Om vad minns jag inte, hade Poulenc i ådrorna, hjärnan och hjärtat. Svårtillgänglig? Javisst. Men när man väl upptäckt poulencrummet älskar man det. I alla fall jag.

Tro du. Det skadar inte.

I helgen vid ett evenemang mötte jag en bekant, som raskt blev en vän. Nästa gång vi ses blir det en god vän. Eller så är han redan en god vän. Öhhh...nå...vi hade samma intresse.

Wittgenstein.

Så jag läste lite, det var ett tag sedan. Snubblade över en sak Wittgenstein skrev i någon av hans böcker. Minns inte vilken nu, kanske det var "Om visshet" eller "Särskilda undersökningar" eller varför inte "Filosofiska undersökningar". Där stod.

Tro du. Det skadar inte.

Rör vid mig nu

Rör vid mig nu
Fyll mitt liv ända till bredden
Jag som var ett barn
och söker min sång

Vem tog min sorg
vem berövade mig gåvan
vem gav mig min styrka
jag var ett barn

Kärlekens tid
har bevarat min längtan
jag som var ett barn
och söker min sång

Rör vid mig nu
Fyll mitt liv ända till bredden
Du gav mig min
hunger
Jag är ett barn

BAO finns den på. Undangömd liksom på något vis

the moon's a harsh mistress sjunger Rigmor. Hon sjunger vackert. Arbetslusten blir idag inte höjd av hennes sång. Vet inte varför, kanske är man för trött. Kanske beror det på stilla veckans idé, vi ska vara stilla. Inte lata.

Stilla.

I fell out of his eyes, I fell out of his heart. fortsätter hon. Jag vet inte, harsh och harsh, jag gillar månen. Har alltid gjort. She is hard to call your own avslutar Rigmor sången med. Jo. Det är ju sant, men jag tänker på ungdomsromanserna, "vi ser på månen och då vet jag att du tittar på samma måne".

Kopplingspunkt, uppkopplingspunkt. Sammanhörande punkt. Bara en sådan sak. En punkt har ingen utbredning. Det är en...punkt. Jag tror jag sätter den nu.

Dumburken - heter den ju, tv:n alltså - som kanske oförtjänt fått detta epitet. Det är som att döda sändebudet om ond bråd död.

Vissa program tyder på att videokameraframhäntarens, inspelningsknappstryckarens och ivägskickarens hälsotillstånd i de övre regionerna måste ifrågasättas skarpt. När man gläpptar (som det heter i detta landskap i stället för zappa) strömmar bilder från "vanligt folk"s vardagsrum där man kan iaktta barn, hundar, män, kvinnor, gamla, unga, skäggiga, underklädsbebrydda, halvfulla och kattor göra roliga saker. Sägs det.

Programledarna vrider sig av skratt åt att någon (kanske, men ändå inte) slog sig. De skrattar åt vardagens tilldragelser som vanligen innebär en kränkning av en person.

Då gläppter jag vidare till en annan kanal, stänger av eller sätter på radion. Dumburken sänder då bland det mest korkade som det går att studera på TV. Tutti-frutti var faktiskt bättre...

Ibland handlar jag på Hemköp på Storgatan i Linköping. Det tänker jag nog fundera över att sluta med. Man kan bli stämd. Om man äter choklad men kontrollanten tror att man äter mazarin. Då blir man stämd på ... håll i er nu ... 8 kronor.

Det ägnar sig tingsrätterna åt. Man tar sig för pannan. Ordföranden anmälde skiljaktlig mening och ville fälla mazarinsnattaren.

Då de då de.

Jag blir så förtvivlad att jag inte vet vad jag ska ta mig till. En 12-årig flicka på väg till skolan har med stor sannolikhet blivit våldtagen på väg till skolan. Gärningsmännen (som får döpas om till gärningskvinnor också) var i 15-18 årsåldern, fyra killar - och det är nu min förtvivlan blir som starkast - tre tjejjer.

Man blir stum.

Sedan blir man förbannad.

Sedan gråter man en skvätt, trots att jag åker tåg till Helsingborg.

Efter en dag med mycket att göra - men utan att vara stressad - är det skönt med ett möte.

Mötet mig emellan.

Utan att fördenskull vara personlighetskluven.

När jag möter mig själv infinner sig det märkliga att man blir liksom lugnare. Det stillar sig, inombords på något vis. Jag är inte folkskygg, långt därifrån. Jag behöver bara 1-2 minuters möten med mig själv.

Jag tror indianerna kallade det att man måste vänta in sin själ. Det ligger mycket i vad indianerna säger.

Haft en bra helg. Och så har jag lagt bloggen på Linköping på bloggkartan.se det kan man ju göra.