Avgrundsdjup klyfta. Så får man nog benämna det avstånd som är mellan folks uppfattning om diverse juridiska spörsmål och domarnas, lagmännens och hovrätternas dito.

Domen är anskrämlig, och att tingsrätten inte ska leta sanningen sade en professor i processrätt vara ganska vansinnigt. Jag håller med.

Ska man skratta eller gråta, över domen mot de tre personer som misshandlande kocken i Stockholm. Han var i den situationen vi alla förr eller senare hamnar i, ska man säga till när någon inte beter sig som folk eller ska man inte säga till. Säger man till riskerar man att få ett huvud mindre, bokstavligt talat. Huvudet var sparkat loss från sina fästen via halskotorna.

Ska man skratta eller gråta. Kanske man ska vara lite lite tillfreds över tanken att om någon gör ens närstående något, så leta upp de personerna sent en kväll, ta livet av dem, och neka. Så går det bra. I alla fall för dig som mördare.

Den fläskkotlettskammade advokaten försvarade en av personerna, är det någon man är innerligt trött på att se i media så är det han. Han verkar dessutom endast försvara samhällets bottenskikt eller i gränszonen därtill, de människorna verkar liksom känna till honom och vad han kan.

Ett stilla regn, det är befriande på något vis. Stod just på altanen och så kom det, alldeles efter dels en liten hunds förb...e skällande, dels en stor hunds dito. Och, inte att förglömma efter några grannars grälande på gatan. Fjantigt. Genmäl ljöd mellan husen, långt ifrån morgon mellan fjällen.

Ett stilla regn, det är befriande på något vis.

Rubriken på Expressen idag tar priset. Det är inte ens idé att skriva till dem, har provat förut. Av kvällstidningarna tar de priset. Kvällstidningar står ju förresten numera för en slags journalistik, tidigare angav de utgivningstidpunkt.

"Ulf Larsson slogs blodig" står det. Av vem frågar sig vän av ordning. Av scenen är det något förvånande svaret.

Christopher Gillberg, ni vet han med DAMP-teorierna, som inom parentes bara finns i Sverige. Och ni vet, han som tillsammans med frun förstörde 22 hyllmeter - tjugotvå hyllMETER - forskningsmaterial för att inte riskera integriteten. Hos vem då frågar man sig. Det hade säkerligen gått att avidentifiera materialet meter för meter.

Han ojjar sig i DN idag. Debattartikel, som säkert inte kommer att stå oemotsagd.

Walter, en vandrande linköpingsprofil har somnat in. Walter kom hit till Linköping som många italienare under femtiotalet (tror jag) för att arbeta på Saab. De senaste åren stötte man på honom på stadens kafeer titt och tätt. Lite trassel med att gå hade han mot slutet.

Vila i frid Walter.

Och sedan låter han barnen dofta på Champagne. Lysande. "Dofthandikappade" vill han inte att barnen ska bli.

Richard Juhlin - han med Champagne-boken ni vet. Han är modig han. Lyssnar på hans sommarprogram i efterhand, bara pratet då av någon obskyr upphovsrättsanledning.

Nå. Han sade bland annat att man inte kan säga att man inte tycker om hundägare och rökare. Det går ju inte att säga i ett sommaprogram. Sade han.

Gamla goda vänner, det finns inget som de, eller dem kanske det ska vara. Vem vet, och vem bryr sig just nu... De kom från Provence, stannade i några timmar hos oss. Vi åt, vi drack vi talade. Om livet, kärleken, världen och döden.

Vad mer kan man begära av livet. Det är underbart, eller ybaderbart som det blev från början eftersom detta skrivs på altananen (altanabeb) en sen kväll. Tangenterna sitter inte där de borde. Så att säga.
Bå. Fast Nå. Heter det.

Kram på er.

Barn med uppgivenhetssymptom, så betecknas de apatiska barnen på regeringens hemsida.

Vi empatiska medborgare har varit uppgivna länge, alltför länge, i detta ärende. Apatiska blir vi dock aldrig. Det märkliga är ju faktiskt att regeringen snarare är att betrakta som apatisk än empatisk.

Och att nu ändra terminologin till uppgiven i stället för apatisk är inte särskilt sympatiskt än mindre empatiskt.

Läste just kultur-delen i DN, den är bra, nästan varje dag. Wayne's har ju dessutom DN som service till sina fikakunder...nå.

Där stod det om mobile clubbing, alltså en företeelse i stil med flash mobs, men vid mc samlas man på en plats, en bestämd tid på gatan. Och så dansar man, till sin egen musik som man har i luren.

Det lustiga med den ideen är att jag hade den för ett tjugofemtal år sedan när WalkMan blev populär. Föreslog då att man skulle samlas på Vallfarten, visserligen inomhus, annars är ideen exakt lika. Folk tyckte det var en festlig ide, som inte genomfördes. Tänk om den gjorts då i stället. Då hade jag varit 25 år före tiden. Så att säga.

Kultur det är viktigt det.

Vill bara stillsamt men ändock allvarligt menat undra om det inte finns anledning att ägna sig åt andra saker än att anmäla riksteatern till riksrevisionen, det har en centerpartist nu gjort. Sedan går väl han på semester...

Här i kommunen Linköping har vi en maktfullkomlig, inte enligt mig utan enligt ledamöter, ordförande för kulturnämnden, centerpartistisk sådan. När jag tillskrev honom om öppettider på biblioteket svarade han lite underligt och påhoppande och på ett sätt som inte inbjuder till medborgardialog.

En tanke börjar gro att kultur är alltför viktigt för att överlåtas åt politiker, i alla fall de centerpartistiska.

Det var väl använda skattepengar att låtsas starta ett kulturparti. Att diverse politiker, eller snarare diversepolitiker, fniss, yvs över ert så kallade tilltag är beklämmade att se. De har säkerligen stått bakom och för beslut som kostat oss mycket mer pengar, drar mig till minnes Yvonne Ruwaidas taxiresor för några år sedan. Listan kan, förstås, göras avsevärt längre.

Expressens patetiskt bloggande journalister är perifera företeelser man kan bortse ifrån. Som alltid, och skaran som anser det är i växande.

Jag betalar hellre till detta än till andra saker i vårt samhälle, oskäliga ersättningar till felaktigt dömda i förhållande till offren till exempel.

Slutsatsen den intelligenta betittaren drar är att det uppenbarligen inte finns det så mycket att skriva om från Almedalen, vilket i sig är beklämmande.

Man snubblar alltid på viktiga saker, om man ser till att snubbla på dem. redan 1972 etablerade Berit Ås, en norsk socionom fem härskartekniker, som är de tekniker som människor använder för att behärska och förtrycka andra människor.

Mer att läsa på http://www.revo.se/harskartekniker.htm, bl a.

Ledaren i Sverige när det gäller gnäll-radio, eller Ring P1, innehåller ibland guldkorn. Som i morse när någon klok person informerade om att det är märkligt att ROT-avdrag går bra, men inte hushållsnära (hushållsnärmare?) tjänster.

Det är märkligt att det som är traditionella manssysslor subventioneras men det är ett förbaskat liv om traditionellt kvinniliga sysslor.

I SVT2 igår, söndag, visades "Flickan på cafét", apropå G8-mötet i Skottland denna månad. Man kan inte se denna lilla TV-film utan att påverkas. Den ställer saker och ting på sin spets, på ett finurligt och lite arbetssamt sätt.

P1-programmen "Stafetten" och "Samtal pågår" är program som är mycket tänkvärda, båda är dialoger mellan personer, som om sutte man i närheten och lyssnade på ett samtal. Att bjudas in på detta vis till samtal är en förmån, och så långt ifrån kvällstidningsrubrikerna man kan komma.

En lisa för själen.

Idag läser JK Lambertz en saga för barnen på Kisa torg. Man undrar hur den går.

Det var en gång ett land som hetter Svedala, i Svedala levde olika människor, en del våldtar och en del blir våldtagna. De senare är oftast tjejjer, ja, unga tjejjer som inte är kvinnor än. De förra är oftast i plural, det betyder att de är fler än en.

En gång hände det sig att en flicka uppgav att hon blivit våldtagen av fyra, eller kanske fem män. De hette Jeroboam, Rehoboam, Salamanazar och lille Knut, eller som de kallade sig Jerre, Rerre, Salle och Knutte. Flickan uppgav att de fyra, eller om de nu var fem, våldtog henne.

Tidningarna i landet fick nys om saken, de gjorde stor affär av detta, man kan ju inte menade de och många andra gå omkring i vårt land, bjuda tonårsflickor på spetsad Coca-Cola och sedan våldta dem. Hur skulle det se ut om vi betedde oss så i landet sade tidningarnas reportrar. Alla i landet tyckte att det var fasansfullt det som hänt flickan.

Tiden gick, lagen hade sin gång och efter många månader kom juristen Sixten fram till ett beslut, det tog lång tid, för det svårt för juristen att bestämma sig, han fick fråga många kompisar innan han kunde bestämma sig. Hur som helst, till slut gjorde han det, då kom den snillrike juristen Sixten fram till att två av dem var inte skyldiga. De andra två hade inte våldtagit flickan, bara lite.

Inte nog med det Sixten dömde ut en summa pengar som flickan skulle få, det var 300 pistoleros, det var mycket pengar på den här tiden.

När Sixten tänkt lite till så tyckte han nog att Jerre och Rerre också skulle ha lite pengar, så de fick 600 pistoleras. Voffo då då? Jo, sa Sixten, de har fått utstå så mycket i tidningarna. Därför ska de ha mer pengar än flickan som bara blev lite våldtagen. Flickan blev jätteledsen, och alla andra i landet blev arga. Sixten förstod inte varför, han hade ju bara läst lagen och bestämt saker. Tyckte Sixten.

Sedan levde Jerre och Rerre lyckliga i alla sin dagar.

Vart flickan blev av? Det vet jag inte så mycket om, jag har inte tänkt så mycket på henne faktiskt. Men det kan man ju undra, var hon blev av, vad gör hon nu?