Strandad på operan

Ja just det. Däckad snarare... ofantligt bra opera. Om sorg om delad otrolig sorg. Ingen speciell händelse utan bara ren och skär sorg.

"Det finns en tid som är din på vår jord"

En poetisk vän har varit i Nepal

 Skriver om hur dagarna går där och är. De är inte som här. Så klart. Men i alla fall. Nu är vännen hemma i varmt täcke och varm dusch.

Men en mening tog tag i mig i det avslutande mailet från Nepal.

Klart väder idag och de vita topparna längs Världens Tak har blinkat åt mig med ena ögat för att få mig att längta tillbaka. Jag såg det nog.

Det är så vackert och man ser framför sig hur de höga bergen liksom blinkar till.

Det finns olika slags tomhet har jag märkt

 Av olika ej påverkbara skäl började jag fundera på det i förra veckan.

Det finns en tomhet när den man bor ihop med är bortrest. Personen är "bara" inte där, hemma. Kommer tillbaka efter ett visst antal dagar. Det "vet" man eller så är det bestämt.

En större, djupare tomhet infinner sig när personen är på sjukhus. Den tomheten är djupare och den kommer till en rusande på morgonen i en enda tanke "hen är inte hemma". Sedan "hoppas det går bra". Och så: de tar hand om hen där. Men tomheten finns kvar, en djupare, bredare tomhet. Mer osäker. För man "vet" inte när hen kommer hem.

Så finns en tomhet efter den som gått bort. Den gäckar - i alla fall mig - hela tiden. Otaliga gånger har jag varit på väg att ringa min mamma (hon gick bort 2013) vid vissa tillfällen. Som exempelvis vid tomhet på grund av sjukhusvistelse. Då, inbillar jag mig, var det en regrediering till min barndom och ett rop att hjälpa mig.

Det finns två anekdoter som påverkar mitt liv dagligen i samtal med människorna

De två är väldigt väsensskilda känns det som. Den ena är den om gurun som möter två olika vandrare vid sidan av en väg utanför en by.
Den andra är mannen på tåget med de bråkiga barnen.

Tillsammans med lokförarens lilla men ack så insiktsfulla mening till mig ("Du träffar bara trevliga människor du") där i Småland någonstans efter stormen Gudrun är de tre - meningen inkluderad men även alluderad på väg-historien ovan - historierna ett rättesnöre för mig. I samtal. Med medmänniskor.

Samtalen gör mycket, en del är otroligt korta men oväntade. Som ett "Hej" på väg till jobbet av en främmade person. Ibland behöver man inte utbyta ord ens för det märks på långt håll om man har tentaklerna ute hur det är med en person. Det syns tidigt.

Men samtalen är viktiga och nödvändiga.

Har en bok hemma vars titel är "Människan är en berättelse". Den är så sann den titeln och jag älskar att lyssna till människors berättelser om sig och sitt liv och sitt leverne.

Den vise mannen och män på vandring

Vet inte var jag sett eller hört denna historia. Letat efter den här på min egna blogg utan framgång...

Det sitter en vis man mellan två närliggande byar, han har suttit där ett tag och finns liksom till för de förbipasserande. Det kommer en man från byn till vänster om den vise mannen. Han frågar:

- Hur är människorna i byn där borta till höger om dig?

- Ja, sa den vise mannen, hur var människorna i byn du kommer ifrån?

- De var trista och dumma, sa mannen.

- Då är de nog likadana i byn du kommer till.

Det gick ett tag. Efter någon timme kommer en annan man från byn till höger om den vise mannen. Han ställer samma fråga:

- Hur är människorna i byn där borta till vänster om dig?

- Tja du, sa den vise mannen, hur var människorna i byn du kommer ifrån?

- De var glada och trevliga, sa mannen.

- Jaha, sa vise mannen, då ska du se att de är likadana i byn du nu kommer till.

Vad sa mamma egentligen...till pappa när han låg och skulle dö...

För det gjorde han. Han låg och skulle dö, minns inte om Cheyne-Stokes-andningen hade kommit. Det minns jag inte. Mindes inte det i detta inlägg heller...
Men den här gången när han låg där på sängen skulle han dö.

Telefonsamtalet från mamma det däremot glömmer jag aldrig: Jag gjorde som du sa. Det är slut nu. Kom och hämta mig. 

Men vad sa hon till pappa efter det att jag sagt till mamma att det var bara hon som kunde säga till pappa att släppa taget. Jag kunde inte säga det, det fungerar liksom inte så.

Hon sa: Släpp taget nu Henry så ses vi se'n.

Det tog två och ett halvt år. Sedan släppte Sigrid taget med i alla fall lite av en saffransbulle i magen.

Nu slår det mig att det finns mer att berätta. Bland annat om ett fönster som var stängt men öppnades.

Det tar vi om tio år eller fem kanske. Eller om fem år eller tio minuter...

Tiden är inte en linje - den är ett hav

Har länge tänkt på det viset. Det började med att jag tog av mig klockan när jag var 32 år.
Brukar säga 32 år men vet inte när jag tog av mig klockan...det ligger liksom i sakens natur att inte veta det...

Tiden i västerlandet är en linje sedan gammalt. Sedan tågen kanske eller ännu längre tillbaka. Men för länge sedan var troligen mer händelseorienterad. "Kriget med Norge", "Skörden ska bärgas" och så vidare.

Tiden är ingen linje med ett från och till eller ett igår, idag och i morgon på en rad som går åt höger. Den går åt höger på alla powerpointbilder. Tiden går endast åt vänster i ekonomiska redovisningar på hitta.se (ja, kolla själva vid tillfälle).

Men tiden är ett hav som böljar. Det går att lära sig navigera i det havet och i tanken går det faktiskt att navigera sig bakåt i tiden men just det är lite lurigare fysiskt gissar jag. Väldigt lurigt, så lurigt att det inte går.

Vad då hav?

Jo. Vatten som böljar och man befinner sig där man är tills havet lugnar sig, eller sinnet stillnar, då går man vidare mot något annat. Troligtvis en våg som är högre för man bör vara just där i stället för där man är (eller snarare var).

Detta tankesätt kom till mig för massor med år sedan när en vän till mig som lär ut svenska för invandrare frågade en elev:

- Var har du varit i tre dagar?!?

- Jag träffade min bror, jag har inte sett honom på 5 år.

För eleven var det - så klart - viktigare att träffa sin efterlängtade bror än att lära sig svenska just onsdag - fredag. Det var det faktiskt.
Så. Han behövdes någon annanstans.

Tiden är inte en linje. Den är ett hav.

Läser i tidningen nu att Anders Byström gått bort

Visst det redan eftersom det bland musikervännerna på Facebook redan skrivits om det.

Man minns om man mötte honom. Han spred alltid värme omkring sig och en okonstlad glädje. Kan inte påstå att jag kände honom men man minns om man mött honom. Han gjorde avtryck där han gick och verkade.

Vila i frid Anders.

Hemkomst efter en vandring i minnenas allé

Att så att säga möta sig själv där man vandrade för 50 år sedan (och mer) gör att man påminns om det inre livet i ens väsen. Det som är en kärna av just mig mitt jag. Samtidigt är detta jag ändrat och jag vet inte varför men jag kommer att tänka på att vi på Matematisk Statistik-kursen sa att det vi lärde oss där var att säga stokastiskt i stället för slumpmässig (!). Det är ett roligt skämt på sitt sätt. Men skämtet visar också att en del ord mejslar ut saker och ting bättre än andra. Kanske inte i just detta fall. Men i andra är orden viktigare. En del ord visste man inte om för 50 år sedan.

Jag minns en uppsats jag skrev i svenska på Rättviksskolan. Av någon anledning hade jag uppsnappat ordet understundom som 14-15 åring. Var vete sjutton. Men snappat upp det hade jag. Så. Skrev ordet i min uppsats som handlade om min praktik på LM Ericsson i Stockholm. Minns meningen än: Understundom lärde jag mig något på praktiken. Läraren i svenska hade roligt åt ordet. Och jag tänkte. Ja ja...ha lite kul åt det då...det jag inte förstod då var att det var ett slags brott mot formen. Det kan varit så. Om det verkligen var anledningen till att han läste upp det inför klassen vet jag inte.

Långbryggan ska man gå ut på när man är i Rättvik. Oavsett årstid. Dispens från denna vandring tror jag inte går att få faktiskt.

Det är lite fuskigt att inte gå ut på den. Det lite underliga är att jag gick inte ofta ut på den när jag bodde där från 1957 till 1976. Då gick jag mest i vattnet vid sidan av den. På den vänstra sidan i bilden men på den högra sidan från samhället. Man kan gå ut nästan till holmen som ligger 5-600 meter ut. Så långgrunt är det (!).

En sak till som är ett måste är så klart gravarna. Den som är min mormors grav är lite ansatt men mammas och pappas är inte det:

 

Mamma och Pappa

 

Mormor Hilma
(Unger-Axels grav)

Har ett brev hemma där det står att min mamma får anta namnet Unger. Men hon kallade sig inte det tror jag. Men jag vet inte.

Antingen är det något på G eller så är det bara något

 Kan idag inte lyssna på I den stora sorgens famn. Beröringen blir för stor. Jag ryser och tårarna rinner när jag sitter på kontoret.

Tids nog får jag väl veta.

Så på det då. Det tar liksom inte slut med att slumpen inte är en tillfällighet...

Gabriels Oboe med Ryan Anthony. Han trakterar en piccolatrumpet så håret krullar sig på sidan av benen.

Är det åt helvete med världen eller är världen på väg åt helvete?

En del menar vi är redan där, i helvetet, skottlossningar på skolor som är så svåra att greppa för oss som bor på andra sidan det stora vattnet.

Människor vill påstå att bränna en bok är yttrandefrihet. Vilket nys och trams. Att säga att bok A är en skitbok är yttrandefrihet om det så är Sagan om Ringen, Giftas eller Koranen.

Mutskandaler både här och där. Man baxnar inför det troliga deviset "går det så går det".

Socialkontoret i Linköping betalade hotellrum under en period för kriminella element. Man tar sig för pannan. (Skrivit till dem, så klart, i ärendet, inget svar än)

Antalet mördade i gängkriminalitetens tecken verkar öka trots att det totalt sett är färre brott nu än förr.

Antalet människor som letar burkar i soptunnorna verkar ha ökat.

Självmordsfrekvensen går upp bland de unga (män 15-24 år) samt kvinnor 25-44 år.

När man kikar på listan ovan blir man ju inte upplyft. Det blir man inte. Frågan är hur man ska bli det. Tja stoppa huvudet i sanden är ett sätt. Fokusera på vad som är bra är ett annat. Ett trassel med en sådan lista är att det känns futtigt för listan ovan är så stor så stor.

Lasse Lasse liten, världen är så stor så stor. Den är ju det. Undrar varför jag skrev detta inlägg... var på rätt bra humör före det...:-) 

Kjell Lönnå har lämnat jordelivet

 

Möte vid Munkbroleden 1988-ish

Var ute och vandrade med en vän just där i Gamla Stan i Stockholm. Det var sommar och livet lekte liksom på något vis. Under den här tiden sjöng jag i AdLibitum som leddes av P-A Sjöberg. Plötsligt kommer en nercabbad bil på vägen och där sitter Kjell Lönnå, leendes, strålandes. 

Jag kunde inte hejda mig (en brist jag har...) utan hojtar "Hej! Jag bor i Linköping och sjunger i kör!"
Kjell Lönnå utbrister ropandes "Ja! Ja! P-A!"

Så nu tänker jag inte bara på Kjell Lönnå utan på P-A. Som jag berättat om tidigare flera gånger. Bland annat förra året då vi gjorde konserter med Elise Einarsdotter.

Slumpen är ingen tillfällighet.

Lyssnade på en hel drös med psalmer som dirigerades av Kjell Lönnå. Mycket bra. La dem på kö i Spotify. Sedan återgår ju Spotify till en av mina alltid slumpade (fniss) listor.

Då kommer Helen Sjöholm. Sjunger bland annat textraderna

En dag försvinner vi

men sångerna har många liv

De sjunger oss

in i en ny

och evig tid

Sången heter Sångerna.

Vila i Frid Kjell Lönnå.

Det tog ett tag i mitt liv innan jag började lyssna på texter på riktigt

 När jag började med det minns jag inte riktigt. Det är nu rätt längesedan men det skedde. Tidigare var det mest - eller bara - musiken som intresserade mig. Men sedan kom det en sång, kanske var det "You are the sunshine of my life" med Stevie Wonder, som gjorde att jag började lyssna mer.

Just idag är jag såld på två texter. Den första är en sång av Per-Erik Hallin: Vilken värld det ska bli. Första delen speciellt:

Varje gång som någon mot mig ler
Känns det som all kyla smälter ner
Är varje vänligt ord som talas på vår jord
Ett frö som gror
Jag ser det i min fantasi
Vilken värld det ska bli

Den andas så mycket hopp och så mycket glädje redan nu när man så att säga hoppas. Gillar den skarpt.

Sedan en sång som jag missat av James Taylor denne underbare man och låtskrivare (men han skrev INTE You've got a friend, det gjorde Carol King). Men denna bland många nya som jag hittat är bra. Secret of Life heter den. Även här drabbade mig första delen av den.

The secret of life is enjoying the passage of time.
Any fool can do it, there ain't nothing to it.
Nobody knows how we got to the top of the hill.
But since we're on our way down, we might as well enjoy the ride.

Sedan har han en som heter Top of the Roof som jag inte fattar hur jag kunnat missa. Den är underbart bra. När livet blir svårt kliver han upp på taket helt enkelt.

When this old world starts getting me down
And people are just too much for me to face
I climb way up to the top of the stairs
And all my cares just drift right into space
On the roof, it's peaceful as can be
And there the world below can't bother me
Let me tell you now

 

 

Det händer titt som tätt och jag gillar det skarpt

Ibland genomsyras jag av en tacksamhet över livet att få leva det. Att bara finnas till liksom. Självklart glad över att jag föddes i ett land där de flesta har tak över huvudet och mat i magen varje dag. Det är en nåd och en gåva att få vara med sedan om allt som livet innebär.

 Att möta människorna som vandrar här på jorden är otroligt häftigt; vi är ju så olika! Inte bara till utseendet utan även i tankar och innandömet. De mjuka värdena alltså. Något av det mest livgivande är att se ett barn. Möta dess blick och de släpper inte ögonblicket i första taget. Tvärtom. De håller kvar ögonkontakten och de lever dessa ögon. Så enormt mycket.

Minns en blick från en som troligen var 100 år eller skulle snart bli. Vi möttes på Norrboda gammalgård. Hon plirade med ögonen och sa "Du är Himlas pojk va". Dvs min mormor. Ja svarade jag. Då plirade hon ännu mer med ögonen men det var glatt plirande.

Sedan sa hon "Fattar inte vad de där ungdomarna ska göra på ålderdomshemmet...". Ungdomarna som hon syftade på var i 70-80-års åldern... :-)

Tänk. Jag minns hennes blick så väl. De var bruna ögonen och de lyste ungefär på samma sätt som barnens glittrande livfulla ögon.

Ofta väcks denna tacksamhet över livet genom musik, så var det nu. As you are av Nils Lindberg. Men genomsyrandet och en slags lätt positiv rysning kommer även på andra ställen.

En liten titt i skattkistan även för Kasper då

 När Märta fyllde år kikade jag i det dokument där det finns nerskrivet olika episoder i deras liv. Det skrevs ganska länge på det dokumentet. Nu får de skriva sina egna om de vill.

Här kommer en passage om Kasper, vi var på inflyttningsfest hos några vänner:

Väl framme i festligheterna kom ytterligare en gäst, 1:a sop från LiKet, Lillemor. Kasper satt mittemot henne och efter ett tag sjöng han "Minus är min lilla katt" ackompanjerad av en plingande leksakstelefon. Det är en ny skiva med nya sånger av G. Reidel.

           – Annars är det filmen med Ronja Rövardotter som gäller, sade pappa.

           – Jaha, svarade Lillemor, kan du rövarsången då?

           – Ja, det kan jag gullunge, svarade Kasper.

Munterhet uppstod så klart.

Sedan en annan episod på en bilservice i Norrköping:

Idag, onsdag den 11 mars, hade vi Hondan på service i Norrköping (eftersom Nils-Erik Eriksson har lyckats med det omöjliga, nämligen att sälja ett konsignationslager, och försatts i konkurs av sparbanken Alfa). Där var det livat, tyckte Kasper. Man kunde

- stänga av och på skärmen på deras dator
- stänga av och på en kopieringsmaskin i en farbrors rum
- stänga av och på motorn i en Honda CRX som var illgrön och säkert går fort av bara tusan
- städa litet med en dammvippa
- skrämma vettet ur bilförsäljarna

och mycket mycket mera.