Sedan 1973 har jag haft tillgång till bil i en eller annan form

Det började med en Ford 17M. Vit. Som gick som en skottspole mellan Rättvik och Mora under mitt sista år på gymnasiet. Det var så den finansierades. Busspengar samlades in från fyra passagerare och de tjänade en timme per dag på att åka bil i stället för buss.

Så gjorde också jag de två första åren. Första året åkte jag med en Soldh. Andra året med en Söderström.

Efter Forden vet jag inte vad jag hade för bil. Minns en Golf i mitten på 80-talet sedan en flådig Saab som tjänstebil samma dekad.

Så vidtog Honda-eran. Lottas Civic först sedan ett gäng tjänstebilar. De två avstegen var en Audi och en VW. Men annars Honda under, ja säkerligen 16 år.

Men nu i morgon lämnar jag in den. Sista Hondan.

Från och med nu vidtar ännu mer buss, ännu mer tåg och sist men inte minst medlemskap i SunFleet. Den första kommer att hyras redan på fredag och föra fyra personer - förhoppningsvis - till en konstrunda.

Hur det känns? Det känns. Lite underligt. Vemodigt men samtidigt behövligt och nödvändigt.

Ärligheten

Det var tre aspekter jag ville skriva om en gång i tiden, men det blev bara trumpeten märkte jag nu...så jag fortsätter.

Jag sparkade boll som liten, ja, faktiskt, och åkte skridskor där Kroken som vi kallade honom fixade med isen. Namnet kom sig av att ena handen endast var just en krok precis som Peter Pans fiende, kapten Krok. En del bollar träffade väggar. En del andra inte, speciellt inte en som träffade en ruta.

Tågade skämsigt till mamma som var på baren och sade att jag haft sönder en ruta. Minns inte om hon blev arg men jag tror inte det. Hon frågade vilken ruta och jag visade. Sedan ringde hon till mannen som ägde fastigheten där rutan satt och ville erbjuda sig att betala den.

Mannen sa: Om pojken är så ärlig och kommer och berättar behöver ni inte betala rutan. Jag tycker sånt är bra gjort.

Och på den vägen är det.

Se även  trumpeten och de tre aspekterna.

Obeskrivbart, det är det

Ändå försöker jag...

Är på ett av mina stamställen. Märker att ett bord är intressant och kikar på en mörkhårig tjej. I soffan.

Ja ja. Tänker jag.

Efter ett tag säger ägaren att det finns en kändis här inne. Jaha, sa jag, någon från sportens värld. Nä. Säger han. Skådespelare.

Och då. Då. När jag såg henne - hon satt till vänster om den jag tittade på - reste sig håren på armarna. Sedan.

Tänkte jag. Måste säga något. Gjorde det och hon strålade!

Lycka. Fin lycka.

En konsult sitter i fikarummet med en bok där baksidan lyser uppåt

Ser inte vad det är för bok och tänker att hen ska nog lära sig något nytt och roligt. Pratar lite med konsulten och hen har varit ute på ett rätt långt uppdrag och väntar på nästa. Vill av olika skäl inte fråga vilken boken är utan vi talar om uppdraget och vad som ska göras idag.

Inte mycket, blir svaret.

Jag går och tar mitt morgonkaffe på Brödernas som vanligt. Kommer in igen och ser bokens framsida.

Potträning på tre dagar.