Är innerligt glad att jag fortfarande kan sjunga

Är innerligt glad också över att jag började sjunga, igen efter ett litet uppehåll.

Just nu sitter jag och småler åt upplevelsen i Nässjö och Faurés Requiem. Där och då som inhyrd eftersom tenortillgången inte är stor där i Nässjö och det behövdes förstärkning.

Varje gång jag hoppar in så där i körer runt om i vår bygd så slås jag av entusiasmen  hos körsångarna och hos dirigenterna för dessa sångare. De sliter som djur för att få kören framåt. Och de lyckas.

Faurés Requiem lät väldigt bra. Två kantorer var solister, en från Västervik och en annan från Jönköping. Organisten var från Nässjö och spelade på stora orgeln från läktaren. Det fungerade. Avståndet beredde bekymmer en aning under repet så en kamera på dirigenten och TV på läktaren riggades upp. Sedan fungerade det. :-)

Det finns dagar när man undrar över alla tre. Livet, kärleken och döden

Dödens närhet kommer vanligen som en åminnelse av pappa, mamma eller mormor. Eller någon vän som gått bort alldeles för tidigt. Som det heter. Som om vi bestämde när det är "dags". Det vet man aldrig ju. Jag själv har fått för mig att jag kommer att dö i en trapp. Märklig tanke. Men den är väldigt påtaglig och aningen läskig på sitt sätt.

Kärleken till livet är stor hos de flesta vill jag tro. Undrar dock inte lite stillsamt om jag söker mig till de som hyser en stark kärlek till livet. En del av dem begriper inte livet men det vill jag mena är en annan sak. Men de har en kärlek till just livet.

Livet ja. Det är till för att levas har jag skrivit någonstans. Det tror jag på. Det är inte en börda på något vis som vi ska ta oss igenom, det är ingen dans på rosor, det är ingen vandring i en jämmerdal eller en resa med en dillkvist bakom örat och en räkmacka i handen.
Det ska levas.

Som en favoritdirigent sa en gång: gå din egen väg, de andra är upptagna.

Hon hittade blommor till slut

Den gamla damen med pigga ögon och rollator ser smått bedrövad ut, kanske mest för att en bil står utanför och väntar på henne. Hon meddelar den butiksanställde att hon ska till Graven. Just Graven misstänker jag och inte graven, alltså vilken som helst.

Det är måndag ganska tidig morgon och hon har troligen beställt en resa just till Graven men då måste man ju ha blommor med sig. Och just de hon ville ha fanns inte och leverans väntas ju kanske inte en tidig måndagmorgon.

Jag gick in och köpte min traditionella sallad att ha sin komplement till matlådan - som idag är kålpudding - eller proteinet och kolhydraterna som vi säger på jobbet. "Vilket protein har du idag?" frågar vi glatt vid matbordet. Salladen tog inte lång tid att handla.

När jag passerar kassorna på vägen ut ser jag damen med rollator och en blomsterkvast i korgen på rollatorn.

När jag går ut genom ICA-dörrarna ser jag en östgötatrafikbil stå och vänta.

På damen och hennes blommor som hon nu har med sig till Graven.

Ibland saknar jag storband...

Att sitta där med leadstämman i trumpetsektionen. Och köra på. Låtarna. Stämningen. Sammanhållningen.

Den saknar jag.

Men.

Jag har haft en sådan tid och blivit kallad ironman vid lyssning av bandet. Det var Thad Jones som yttrade dessa ord. Levt på dem länge.

Lever på dem än.

Går förbi torget och det spelas "fyra nervösa"...

Så kallade vi alltid de fyra första takerna som inledde en marsch. Då det begav sig. När det begav sig? Det var i slutet på sextiotalet i Rättvik, en blåsorkester som började i en källare med 10-12 personer och nådde sin kulmen med ett fullfjädrat storband och 50 tjejer i kören.

Nu backar vi lite här va. Rättvik, slutet på sextiotalet hade 10 853 personer boendes där. Jag vet inte hur många ungdomar som bodde i kommunen men att på några år få till 75 ungdomar i ett musik-sammanhang är helt fantastiskt. Vi åkte på utlandsturneer så innan jag fyllde 16 hade jag varit i Norge, Tyskland, Rumänien och USA.

Tänkte på den tiden nu när jag passerade orkestern som spelade de "fyra nervösa". Jag måste ha stått så där, på torget i Rättvik, på torget i Trysil, troligen på något torg i Timmendorfer Strand och på massor med torg i USA på vägen mellan New York och Minneapolis.

Varifrån kom denna musikaliska ådra? Jag vet inte. Mamma och pappa trakteraede inget instrument. Mormor gjorde det kanske, hon sjöng till husbehov. Morfar vet jag inte mycket om, troligen bördig från Sundbord. Vet inte om farmor sjöng eller spelade något. Tror inte det. Har inte hört om det.

Farfar, troligen en inflyttad norrman till Orsa, kan ha spelat något. Jag vet inte. Men. Ådran finns. Det gör den.

Trumpetådran väcktes till liv nu i och med de "fyra nervösa" och 15-åringen i mig återvänder till de platser jag varit och spelat. Till skivinspelningar, till TV-inspelningar och allt det som det innehar att ha ett sammanhang.

Hade glömt den här, men minns inte när jag sjöng den.

Det är Bob Chilcott som komponerat. Han är ju himla bra alltså. Klar favorit.

Vem som skrivit texten vet jag inte.

Men sök reda på sången på Spotify. The Priest sjunger Irish Blessing.
Den är fin.

Som av en händelse kommer på min slumpade spellista "Let It Be" :-) efter Irish Blessing.

Också fin. Här kommer Irish Blessing:

May the road rise to meet you,
May the wind be ever at your back.
May the sunshine warm upon your face,
And the rains fall soft upon your fields.
And until we meet again.
May God hold you, May God hold you
Ever in the palm of his hand.
May the road rise to meet you,
May the wind be ever at your back.
May the sunshine warm upon your face,
And the rains fall soft upon your fields.
And until we meet again.
May God hold you, May God hold you
Ever in the palm of his hand.
Ever in the palm of his hand.
The palm of his hand.

Det går. Att ensamfika. Det gör det.

...utan att tala eller snarare ropa i mobiltelefon. Det är dom att den ringande inte begriper själva telefonens funktion. Nä, det ska ropas ut. Oftast totalt ointressanta meningar i stil med 'jag sitter på café '...

Att offentliga lokaler numera i allt högre grad blir telefonkiosker är en märklig företeelse som jag inte begriper. Själv ringer jag alltid under någon förflyttning. Stör i stort sett ingen.

Flyttade just nyligen på grund av ropandet till utedelen av fiket. Där ropas det inte. Där samtalar man gärna lite lågt om - gissar jag - livet, kärleken och möjligen döden. Om man är två.

Är man ensam läser man eller bara begrundar livet, kärleken och speciellt döden. Möjligen överhörs diverse konversationer...

Man förstår

Sin väg.

Sitt syfte.

Sitt kall.

Ett användningsområde.

Det växlar vilket man har genom livet. Ibland är det stödjande. Ibland uppmuntrande. Ibland bara vara där.

Och vara.

Den du verkligen är.

Flexibilitet har jag vill jag mena...

Men...Vi ska flytta på jobbet.
Det gillar jag inte. Inte alls.
Varför?
Får aningen längre till jobbet. 

Kan inte hitta lika gott kaffe på stan och absolut inte en cappu som den ska göras. Sval och inte varm...så klart. Varm eller till och med het blir den en förminskad latte. Huvva...

Såg fram emot att bida min tid de sista ljuva åren i Mjärdevi men det blir inte så. Förändring i jobbrutin. I resrutin. Stör, rubbar nä kastar mina cirklar över bord.

Vem hittar jag nu att snacka med över en espresso som en livgivande och jobb-befrämjande paus? Nu är det M eller J eller W eller D eller J eller V eller ibland A. Understundom tvillingarna.
Vem hittar jag på stan? Nil. Nada. Niente. Nothing. De rien.

Det är de små men innerligt givande espressostunderna som gör att jag lämnar Mjärdevi med inte bara en utan strömmande tårar. När jag skrev den meningen kom de... jag kommer hålla mig lite borta i morgon då sista dagen infinner sig...

Tack. Innerligt tack släkten D för den här tiden. Saknar er redan. Mötena med er alla, inklusive era medarbetare, kommer jag alltid bära med mig.

Mycket nära hjärtat.

Smälter ett fantastiskt bröllop och fest.

Landar på ett favoritvattenhål i hemkommunen och  en  favoritpersonal arbetar. Smälter ett bröllop i min smak; känslor utanpå huden, tårar av glädje och genuin kärlek. Men också med ett påminnande stänk  saknad av de närmast kära som lämnat oss.

En pappa som inte kunde hålla tal på dotterns bröllop utan tog hjälp av hustrun. Som gjorde det med bravur. Tillsammans bemästrades de överväldigande känslorna.

En flickvän till brodern till bruden talade jag med. Underbart samtal om intro- och extrovertitet.

Ett väldigt förtroligt samtal med en person om alla de tre. Ni vet. Livet, kärleken och döden. Dessa tre som min sambo lärde mig är de ämnen man talar om. Det hade jag inte tänkt på. Att det är just de tre och jag älskar alla tre.

Fnitter var det gott om. Näsdukar låg utlagda på borden ifall att. Det blev som sagt ifall att.

Innerligt tack M & M.

Barbra sjunger medan jag kikar på farfars födelsår och dödsår

Hon sjunger "Those tomorrows waiting deep in your eyes".

Dödsåret för en farfar jag aldrig mötte är 1981. Eller var om man så vill. Som jag hade velat träffa honom. Jag tror han har en nyckel till att jag är den jag är. Tillsammans med en annan nyckel som en morfar har som jag inte träffat och vet ännu mindre om.

1981. Det var året före jag började arbeta. Så jag hade kunnat hälsa på honom under någon av mina pendlingsresor till Linköpings Universitet 1976 - 1982.

Om Emil - farfar- vet jag en hel del. Jag vet att det finns ingen gravsten på den plats han är begraven, enligt kyrkogårdsförvaltaren står där ett träd. Jag förstår inte. Men antagligen har ingen betalt på ett tag. Hans släkt, Emils, dog ut där och då.

Farmor ville inte veta av honom enligt mammas och pappas utsagor. Den - vad ska vi kalla det - bakbundenheten lades även på min pappa. Annars hade han ju kunnat säga att farfar lever och och hälsa på honom du Lasse. Jag kan inte. Men du kan.
Nog.
Hade han troligen lagt till.

En gång när jag och pappa talade om något jag minns inte vad så gläntades det en aning på en dörr vill jag minnas. Pappa hette Emil i andra namn och jag undrade varför. Då ryckte han till lite. Nu vet jag ju varför. Så lite farfar finns allt i pappa. Så klart.

"Those tomorrows wainting deep in your eyes." Som sjunget var. Min morgondag hade troligen setts lite mer i ett slags ljus om jag sett farfars ögon. Men jag har fått en förnimmelse om just det ljuset, alldeles nyss faktiskt... Men också en gång väldigt handfast och omvälvande tillrättavisning från just Emil. Jag undrar lite, tänk om det var han och inte Gösta som var musikalisk. Eller var det...ja...det får jag nog aldrig veta.

Inte i denna dans på jorden i alla fall.

Lara Fabian - vet inte om jag skrivit om henne förut

Sångerska från Belgien men bor i Canada nuförtiden. Hörde henne första gången under en av de många resorna till Newark och sedermera Philadelphia. SAS hade ett sådant där bland-bands-spår med musik men jag minns inte vad det hette. Och så plötsligt kommer Adagio med Lara Fabian.

På italienska, hon gör den annorlunda på engelska. Här är en upptagning för rätt länge sedan som jag faktiskt inte hört förrän idag. Den är fantastisk. 

Jag har skrivit om henne flera gånger. Och upptäckte henne 2007 såg jag just. 

Älskar blåsmusik

Trumpetare sedan länge. Lead i Spåmans storband i Rättvik. Det är något med bleck och trä som tilltalar mig. I hjärtat.

Sedan många år tenoral i diverse sammanhang sjungandes.

Så. När en vurmare för musik i allmänhet och då nu sedan några månader blås i synnerhet blir entledigad från sin chefstjänst i Östgötamusiken blir jag bestört. Styrelsen är ute och cyklar på en tandem.

Det är helt klart.

Igen Anders. Kram på dig.

En vän hänvisade till ett inslag på radion där Laszlo talar om snabbhet

Inslaget fick mig att leta reda på hanses sista paragraf i den sista Kometen han skrev med - troligen - sina sista krafter:

Jag sänder alla läsare de varmaste hälsningar.
Ta hand om er. Ta inget för givet, för rätt vad det är är det förbrukat. Andas in luften och dess dofter, öppna ögonen på vid gavel, lyssna intensivt och sist men inte minst: Öppna er hjärtan på vid gavel för varandra och livet. 

Frid!

En vän har haft cancer - och lever med den erfarenheten

För mig blir han aldrig en vän med cancer eller en som haft cancer.
För mig är han alltid den han har varit.
Min vän.

Visst, jag glömmer inte den där lunchen för massor med månader alldeles före julföreberedelserna när jag fick reda på att en undersökning skulle ske. Ett besked skulle ges och jag tänkte fan i helvete. Sedan tänkte jag några mer saker som nu inte skrivs ner.

Efter ett tag övergav jag fan och lämnade honom i helvetet och tittade i stället åt andra hållet. Det tog sin lilla tid ska jag erkänna men mina tankar och funderingar var intet emot vad min vän genomled under en sex månaders period. Tankarna mina var lappri i det stora sammanhanget. Men faktiskt nödvändiga för att för min del komma ut igenom mörkret till ett litet litet litet ljus i slutet av tunneln.

Det ljuset siktar jag på än.

Sedan 1973 har jag haft tillgång till bil i en eller annan form

Det började med en Ford 17M. Vit. Som gick som en skottspole mellan Rättvik och Mora under mitt sista år på gymnasiet. Det var så den finansierades. Busspengar samlades in från fyra passagerare och de tjänade en timme per dag på att åka bil i stället för buss.

Så gjorde också jag de två första åren. Första året åkte jag med en Soldh. Andra året med en Söderström.

Efter Forden vet jag inte vad jag hade för bil. Minns en Golf i mitten på 80-talet sedan en flådig Saab som tjänstebil samma dekad.

Så vidtog Honda-eran. Lottas Civic först sedan ett gäng tjänstebilar. De två avstegen var en Audi och en VW. Men annars Honda under, ja säkerligen 16 år.

Men nu i morgon lämnar jag in den. Sista Hondan.

Från och med nu vidtar ännu mer buss, ännu mer tåg och sist men inte minst medlemskap i SunFleet. Den första kommer att hyras redan på fredag och föra fyra personer - förhoppningsvis - till en konstrunda.

Hur det känns? Det känns. Lite underligt. Vemodigt men samtidigt behövligt och nödvändigt.

Ärligheten

Det var tre aspekter jag ville skriva om en gång i tiden, men det blev bara trumpeten märkte jag nu...så jag fortsätter.

Jag sparkade boll som liten, ja, faktiskt, och åkte skridskor där Kroken som vi kallade honom fixade med isen. Namnet kom sig av att ena handen endast var just en krok precis som Peter Pans fiende, kapten Krok. En del bollar träffade väggar. En del andra inte, speciellt inte en som träffade en ruta.

Tågade skämsigt till mamma som var på baren och sade att jag haft sönder en ruta. Minns inte om hon blev arg men jag tror inte det. Hon frågade vilken ruta och jag visade. Sedan ringde hon till mannen som ägde fastigheten där rutan satt och ville erbjuda sig att betala den.

Mannen sa: Om pojken är så ärlig och kommer och berättar behöver ni inte betala rutan. Jag tycker sånt är bra gjort.

Och på den vägen är det.

Se även  trumpeten och de tre aspekterna.

Obeskrivbart, det är det

Ändå försöker jag...

Är på ett av mina stamställen. Märker att ett bord är intressant och kikar på en mörkhårig tjej. I soffan.

Ja ja. Tänker jag.

Efter ett tag säger ägaren att det finns en kändis här inne. Jaha, sa jag, någon från sportens värld. Nä. Säger han. Skådespelare.

Och då. Då. När jag såg henne - hon satt till vänster om den jag tittade på - reste sig håren på armarna. Sedan.

Tänkte jag. Måste säga något. Gjorde det och hon strålade!

Lycka. Fin lycka.

En konsult sitter i fikarummet med en bok där baksidan lyser uppåt

Ser inte vad det är för bok och tänker att hen ska nog lära sig något nytt och roligt. Pratar lite med konsulten och hen har varit ute på ett rätt långt uppdrag och väntar på nästa. Vill av olika skäl inte fråga vilken boken är utan vi talar om uppdraget och vad som ska göras idag.

Inte mycket, blir svaret.

Jag går och tar mitt morgonkaffe på Brödernas som vanligt. Kommer in igen och ser bokens framsida.

Potträning på tre dagar.

Nynnade svagt på bussen i morse på diverse Carmen-utsnitt

Det var en härlig känsla att sitta och få delar av en blomsteraria, mellanspel med lite finurliga trioler sjunget av en trio (!) festande kvinnor innan kören ska in samt så klart Toreador-arian. Carmen får mig att le trots det otroligt tragiska slutet. Musiken fångar en på ett underligt sätt i sin suggestiva känsla som för handlingen framåt (det påpekade också recensenten).

Får frågan då och då vilken opera man ska börja lyssna på. Väljer mellan två operor men svaret blir oftast Carmen. Det har enbart med musiken att göra. Den fångar troligen inte bara mig utan även de flesta, det märktes på den i princip fulla salen igår i Bechamel-hallen (internt skämt...regissören kallade den olika namn under instuderingen :-)

Nu ska jag fortsätta nynna lite eftersom det blir en föreställning till i Jönköping. Himla kul att göra något två gånger som man arbetat med under en hel termin. Att det krävs en hel termin är i sig lite underligt men det är så tror jag med musiken i Carmen; mycket franska på kort tid är lurigt. Men vackert.

Solisterna igår i Quenell-hallen var underbara. Tänker inte nämna någon. Alla var fantastiska.

En vän till mig säger: Jag är rik. Och då syftar hon på de goda och nära vännerna hon har. Jag gillar skarpt det uttrycket. Det är rikt att vara med om detta och att träffa alla vännerna i kören, orkestern och bland solisterna.

Det är speciellt att sitta och betala gravskötselräkningar

Det ska ju dock göras, är gravarna på avstånd men ändå nära en i sinnet på något vis så blir det ju så. Men det blir också en påminnelse om en egen hädanfärd som man så klart inte vet när den blir. Den kommer dock närmare, man märker det på kroppen som protesterar smått varje morgon den ska sträckas ut och bringas till arbetet.

Den årliga närheten till gravar - mammas och pappas - är besvärlig, närmandet blir tårfyllt, sorgesamt och aningen deprimerande. Plattityder som att vi ska alla vandra, springa, hoppa eller skutta den vägen biter inte riktigt, de tröstar inte heller. Kanske i formen den just skrevs.

Det märkliga är att jag varje vardag passerar kyrkogården där vi bor. Men så inte idag. Det var något som jag ville undvika just idag. Annars störs jag så att säga inte av gravarna. Tvärtom. Vet inte varför jag undvek kyrkogården idag.

Jag vet inte.

Att inte veta är ett gissel. Vi människor vänjer oss aldrig vid det. Var jag finner tröst varierar, var jag finner ro varierar också.

Ett hopp finner jag, att vi alla får leva länge. Sedan vet jag inte om jag tror vi får leva så länge som vi verkligen vill. Det finns stunder jag tror det men ibland tvivlar jag. Men kärleken till livet, den avklingar aldrig. Även om man är nere, under isen, eller utan hopp och tro.

Kärleken är störst. Det vet vi.

Det är sen gammalt.

En vandring med Loppan

Loppan är en fantastisk labradoodle som huserar hemma hos husse och matte. Men just nu behöver Loppan av olika skäl lite extrahussar och mattar. Idag var det vår tur.

Loppan är en klok labradoodle - när hon inte sätter i sig förrätter... men nog om det. Väl inne i hallen pekade Loppan med nosen på det koppel som skulle användas, det gjorde Loppan alldeles efter det att jag undrat högt vilket koppel det kan vara. Då pekade Loppan på kopplet som skulle nyttjas. Med nosen.
Så gör Loppan.

Sedan gick vi så där strävandes som hundar gör, varför gör de det förresten? Det kan väl inte vara skönt att vara så tight i halsen tänkte jag. Men till slut fogade hon sig. Loppan. Utan att leva just det som hon heter dessutom. Det uppskattade vi stort.

Vandringen företogs enligt ett slags vant mönster för Loppan gissar jag, hon är van att gå på den där platsen och troligen den där rundan men fogade sig snällt i just vår valda tur. I alla fall i början.

För det slumpade sig så att den passerade Loppans kompis Soya. Det märktes, men lite oklart var det för Loppan var exakt Soya bodde. Det nosades på de gula löpsedlarna i snön. Men osäkerhet uppstod märkte man. Alla hus och ingångar som såg likadana ut förvillade troligen Loppan. Det gick så långt att googlingorken infann sig och Soyas hem identifierades. Men Loppan var faktiskt lika ivrigt intresserad av de övriga ingångarna och i vissa skulle det krypas under stänger för att ta sig till dörren.
Så gör Loppan.

Apropå löpsedlar så tror jag att några av dem var fake news...men det får ju vi inte reda på. Men vi gissade det.

Sedan tågade vi hemåt efter en halvtimmes vandring, så vandringen var cirkus en timme inalles.

Tvättning av tassar och mage utfördes. Av extramatten.

Loppan är en fantastisk labradoodle.

För fem år sedan åkte familjen till Rättvik för att urnsätta mamma/farmor/svärmor

Facebook har den förmågan att påminna oss om händelser på samma datum som idag. Idag för fem år sedan åkte familjen för att urnsätta min mamma. Det var ingen begravningscermoni, det ville inte mamma. Man får ju göra så.

Talade med mamma i telefon utanför Varvs kyrka när sambon skötte om de gravar som finns där med hennes släkt. Då frågade jag henne om jag skulle spela trumpet på hennes begravning. Detta var troligen något år innan hon dog. Hon svarade då att det inte blir någon begravning.

Kasper körde bilen. När jag ser långbryggan är jag på väg att börja gråta. Men picosekunden innan så tar plötsligt Kasper min hand. Precis innan tårarna skulle komma. Han räddade mig.

Sedan gick vi ut på långbryggan. Ända ut, alla metrarna.

Dagen efter urnsatte vi mamma. Det sjöngs Härlig är jorden.

Sedan åkte hela familjen hem.

Har inte varit vid graven sedan dess inser jag. Tror inte det. En vänlig man sänder ibland bilder på den.

Ladislaus Horatius gav ut Kometen en tidskrift som utkom en gång i månaden

Den sista kom bara några dagar innan han gick bort/tog ner skylten/dog/avled/slutade dansa på jorden. Att han mäktade med att skriva den är för många en gåta. Men den skulle fram, läggas fram till oss och som den är.

Laszlos Horvath hette också lite latiniserat Ladislaus Horatius. Och det är under det namnet vi känner honom bäst på nätet. Sista kometen som sagt kom några dagar innan hans frånfälle.

Den avslutas med orden:

Jag sänder alla läsare de varmaste hälsningar. Ta hand om er. Ta inget för givet, för rätt vad det är är det förbrukat. Andas in luften och dess dofter, öppna ögonen på vid gavel, lyssna intensivt och sist men inte minst: Öppna er hjärtan på vid gavel för varandra och livet.

Visst är det vackert!

Den sista meningen där kommer jag att bära med mig och leva efter på samma sätt som meningen jag hörde i den kinesiska filmen Att Leva från 1952 där huvudkaraktären säger efter att ha mottagit ett cancerbesked:

I can't afford to hate people. I don't have that kind of time. 

Förra året upptäckte jag att filmen baseras på en bok av Leo Tolstoj. Men...läs nu igen:

 Jag sänder alla läsare de varmaste hälsningar. Ta hand om er. Ta inget för givet, för rätt vad det är är det förbrukat. Andas in luften och dess dofter, öppna ögonen på vid gavel, lyssna intensivt och sist men inte minst: Öppna er hjärtan på vid gavel för varandra och livet.

Man hittar många guldkorn i den paragrafen och jag tycker den är Gibransk, profetisk och väldigt väldigt vacker.

PS Är du väldigt nyfiken finns den i sin helhet här.

En god vän dansar inte mer på jorden

Och som han dansade och berörde. Mig berörde han i grunden, hur jag ser på saker, hur jag samtalar och lyssnar på människor.

”Kan du lyssna?” Sa han under en av våra första rätt långa bilfärder. "Eh, ja",  svarade jag. Den lilla episoden på väg till Malmö påverkade något så alldagligt hur jag namnsätter grupper av ikoner på min iPad...

Lyssna. Titta. Rita. Resa. Navigera...med flera. Men startade med just Lyssna.

På en annan av våra resor vars mål troligen också var Malmö eller i alla fall södra Sverige körde jag med mitt lokalvansinne vilse och vännen utbrister: jag tycker om att vara vilse då upptäcker man ofta något nytt. Just då, just där hade jag troligen en alltför hård jobbpiska på mig så uppskattning saknades nog av att vara just vilse.

I ett av våra samtal tillhörande bilfärd före jul till Vadstena pratade vi om musik och jazz. Speciellt jazz. Jag spelade Thad Jones/Mel Lewis Orchestra för honom i bilen. Han gillade det skarpt.
I helgen lyssnade jag på underbare Jan Allan i en trio.

Mestadels Lars Gullin, kanske endast, framfördes. Underbar musik som jag tidigare gått lite vilse i förr men inte nu. En låt grep tag i min sorg över vännen och ljusa tårar kom. Låten heter Late Date.

Den har en svensk text av Eva Sjöstrand.

Bara den som drömmer törs gå vilse

bara den har kraft och mod

Bara den som drömmer finner vägar

vågar följa nästa flod

Vågar söka nya stigar

i  en annars snårig skog

där bara den som drömmer törs gå vilse

vågar tro att marken bär

vågar drömma sitt liv, vågar leva sin dröm,

vågar älska och leva livet nu och här

Den texten är för mig en bra beskrivning av vännen. Han levde sin dröm och drömde sitt liv. Att i sammanhanget lilla jag fått vara med under hans vandring på jorden är en kär ynnest och en innerlig fröjd.

Vila i frid Laszlo/Ladislaus

Det hände under julkonserten i Skänninge

Den julkonsertern som är så himla vacker att vara med om och antalet besökare blir fler och fler med åren verkar det som. Som om hela Skänninge vandrar man ur huse för att lyssna.

Men den här julkonserten hände det något. Mest på grund av att jag är van att sjunga styckena så jag kan kika upp lite mer från noterna och studera publiken. Då under en av sångerna sker det. Mötet mellan ett tonårsbarn och (troligen) en mormor. Barnbarnet lutar huvudet mot mormodern och blundar. Mormodern blundar också.

De är där. Där och då eller snarare här och nu. Utan ett enda carpe diem. De bara var tillsammans på julkonsert och det var som om tiden stannade på ett sätt som den gör när två människor är samman, på samma våglängd. Tillsammans i lugn. Ordlöst.

Tyvärr minns jag inte under vilken sång det var detta skedde. Kanske är det inte så viktigt eller så är det väldigt viktigt. För de två.

Hela 2019 präglas av denna syn av mötet mellan ett barnbarn och far-morföräldern. Det ÄR något särskilt med det mötet. Alltid.