Just den här helgen och den kommande månaden...

är det lite lurigt att inte ha en Domkyrkans Kammarkör att sjunga i. Det är något särskilt med mässorna runt jul, det är något särskilt med Händels Messias och det är något särskilt med sjungande människor runt julhelgen.

Mässor, Messias och människor.

Sedan har Sveriges Radio en stor rubrik för att vrida om skruvmejseln ännu mer...

Vad är egentligen grejen med körsång?

Det kan man fråga sig...

Ska bevista Messias men...men...det är liksom inte samma sak att sitta och lyssna och sedan vandra solitär ner på stan och ta en öl stirrandes i väggen fram mig. Det känns tomt. Redan. Det känns ovant. Redan.
Ovant att inte ha någon att prata med om hur det gick den här gången när vi sjöng Messias. Tomt att inte dryfta med några körmedlemmar hur solisterna var denna gång. Fundera över vad de medverkande tyckte om framförandet.

Det känns också underligt tomt att inte dela den trötthet som infinner sig efter det att man framfört ett stort verk. Som lyssnare har jag - så klart - inte samma trötthet. Inte heller samma, vad ska vi säga, tillfredsställelse som när jag sjungit själv i kören.

Jag får vänja mig. Vid det tomma. Och fylla det med något. Jag ska gå på andra konserter. Det ska jag. Det har vi redan gjort, det var väldigt bra.

Nu har jag hittat det. Peter Ustinov-programmet

Berättar då och då om min tillvaro efter den andra separationen i mitt liv. Att jag vid något tillfälle var hemma, lagade mat och drack ett eller två glas vin och tittade på TV.

Minns då att jag tänkte att nu kommer det att bli så här och det är inte bara helt OK utan bra. Tidigare hade jag varit nedstämd men inte nu.

TV-programmet jag tittade på hade Peter Ustinov på scenen, enbart honom. Och jag trivdes. Med mig själv - viktigt så klart - och med programmet i sig.

Nu subblade jag på det på Youtube, lite märkligt kan jag tycka. Men känner igen det. Årtalet - 1988 - stämmer också.

Peter Ustinov i sitt esse, publiken är liksom inte heller vilka som helst...:-)

På Fars dag stod jag och väntade på skjuts för att sjunga på en konsert

Det är en syssla man gör då och då när det är dags för just konsert. Samåkning sker. Vanligen har jag inget för mig mer än att studera de förbipasserande där vid den lilla men dock affären som finns i grannskapet. Den har inte många varor nuförtiden utan är mest utlämningsställe för paket.

Eftersom det var Fars Dag kom det väldigt många bilar som skulle till kyrkogården som finns intill där vi bor. Så det var många bilar att studera för att utröna om det kunde vara min skjuts som kom. I den bil jag skulle färdas fanns två kvinnor och i de bilar som anlände för att hedra sina fäder satt oftast...två kvinnor.

Jag började tänka på att det föreligger en skillnad i livslängd mellan könen. När jag står där i mina tankar kommer två kvinnor gående, den ena med rullator och lite forskande men glad blick. Den andra har en omvårdande och omhuldande attityd som annonserar att något skifte här i livet är på gång. För henne såväl för den rullatorbehövande.

"Ursäkta, vet du var ingången till äldreboendet är på Överstegatan?" säger den yngre. "Ja!", svarar jag och fortsätter med att beskriva ingången till just äldreboendet på Överstegatan.

"Men titta här är en affär!" utbrister vidare den yngre. "Ja, sa jag, det är lite mer av ett pakethämtningsställe". "Man kan nog få en tidning där i alla fall" säger den yngre och tittar lite menande på mig och jag säger att det kan man nog.

Duon vandrar vidare, visserligen bort från äldreboendet på Överstegatan, men verkar ha det rätt bra. Båda två. Den yngre hyser så klart en stark förhoppning att hennes mamma ska trivas där på...ja...ni vet...stället på Överstegatan. Kvinnan med rullatorn verkar också anse att det blir (nog) bra där.

Jag vet inte varför denna episod etsade sig fast i minnet det får jag fundera vidare på. Men jag hoppas innerligt att jag ska få möta kvinnan med rullator snart utanför paketutlämningsstället eller utanför äldreboendet på Överstegatan.

Hon kommer att få det bra där.