Det var fullt spett från början, de började med ett fortissimo så man satt klistrad i bänken. Klangfullt och effektivt. Sedan fortsatte de vandringen genom musiken som var gjord av endast nutida kompositörer. Friskt. Bäst var Hands, om ni frågar mig. Då kom tårarna - och de kommer inte så ofta nuförtiden.
Så bra det var totalt sett! Varför var det det undrade vi under hemfärden. Jo, troligen på ett antal orsaker:
- De knöt omedelbart kontakt vid ingången till konserten, de viskade titeln på huvudnumret under det att de sökte ögonkontakt med publiken
- De tyckte mycket om musiken som de sjöng, såvitt jag kan bedöma
- De sjöng merparten utantill (känsligt ämne för mig...har svårt för detta)
- De tog ut svängarna rejält, dvs det inledande fortissimot kontrasterades med pianissimoställen.
Men man fördes varsamt mellan ytterligheterna - Solistgrupperna bröt ur sig ur klangen men tillhörde fortfarande kören när stycket sjöngs
Så. Om ni någon gång är i närheten av Vocal Art Ensamble gå och lyssna. De är fantastiska.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar