MInnen från ett café

För ett antal år sedan tog Simon över Café Chocolat på Storgatan 54. Femtiofyran kallade vi stället i början. Jag kontaktade också stadsarkivet för att få en vink om vilken verksamhet som bedrivits i lokalerna innan. Mjölkaffär och antikaffär är de troliga svaren. Underligt nog finns inte många fotografier tagna på den här delen av Storgatan.

"Ska vi ses på Fiket?" sades under den här tiden många gånger och det rådde aldrig några tvivel om var Fiket låg, sedan ändrades det till "Vi ses hos Simon". Det blev många gånger, uteserveringen med lite lagom sol och en känsla av att sitta i Gamla Stan i Stockholm blev ett lyft.

Otaliga stammisar har man mött på detta café. Vänner där en liten kommentar om livet eller tillståndet i världen förgyllt vardagen. Eller så var man bara där och nu.

Den bästa beskrivningen av caféet stod en stammis för som skrev en dikt.

Syster till Simon tog över stället efter några år, men stamkunderna var Fiket trogna. Stället renoverades och blev alldeles underbart fint. Vi sa fortfarande "Vi ses hos Simon"...

Simon öppnar snart något nytt på just Storgatan, i närheten av gamla stället. Så det blir en upprepning ju av "Vi ses hos Simon".

En köttgryta. Det är så man gör.

"Det är mycket bättre att komma över med en köttgryta." skriver Malin Lagerlöf om döden, hennes man försvann spårlöst från en klippa under en reknosering inför en tv-deckare. Blåsigt och halt var det troligen på klipporna.

Vad ska man göra eller säga till en person som plötsligt förlorat en nära anhörig.

"Det är mycket bättre att komma över med en köttgryta.".

En köttgryta, för att de vardagliga tingen kan bli oöverstigliga. Just så tror jag också det är, ibland måste man inte säga något. För det behövs inte. Det är mycket bättre att göra något, som en köttgryta.