Därute föll en snökristall (Göran Fristorp)

Det kom in en man i köket med en hund i läderband
han la upp en kniv på bordet och sträckte fram en hand.
Han log ett stilla leende med frusna anletsdrag
och pekade på hunden, det är han och inte jag.

Och därute föll en snökristall på vägens torra grus
och mörkrets mjuka sånger fyllde fåglarna med ljus.

Han åderlät en vild fasan och tömde i en kopp
sen slet han av sin ryggsäck och sträckte på sin kropp.
Han tittade i spegeln och klappade sitt djur
och frågade hur river man ekot av en mur.

Och därute föll en snökristall på rälsens blanka stål
och nattens kalla clowner fyllde framtiden med hål.

Han la sig på en sovsäck och börja domna bort
vi hörde hur han viskade: vi är av samma sort.
Nästa gryning var han borta, men hans vita hund låg kvar
vi lärde oss att älska den och döpte den till svar.

Och därute föll en snökristall på berg av bruten kol
och dagens två legender fyllde änglarna med vrål.

Undrar om inte detta är en av de vackraste texter som finns...

Bjuder ett mänskoöga
till stilla kärleksfest
oss, kyliga och tröga,
som folk är mest,

lägger som himmelsk läkning
för djupa själasår,
en vän, fri från beräkning,
sin hand i vår,

synes en ljusglans sprida
sig kring vår plågobädd -
då sitter vid vår sida
en gud förklädd.

Hjalmar Gullberg

Det finns berättelser som inte gör sig i text

Och så ska det nog vara. Men jag berättar den när jag kommer åt under fika med folk eller öl. Ibland berättar jag den inte alls för det passar liksom inte just då.

För det är en berättelse om sorg.

Den har ju sin tid som bekant. Kahlil Gibran - husfilosofen - har ju texter om det. Och om döden.

Nej. Jag kommer inte att - av olika skäl - skriva om just denna händelse. Den är lite utlämnade till sin natur. Och lämna ut ska man inte.