En sväng till Bjärka är en färd genom tid och rum...

Till det jätteforna spanien. När morerna var där, var ledsna och spelade uod och framförde gemensamma sånger samt spelade blockflöjter i olika storlekar. Om det var morer och spanjorer vet jag inte. Men roligt hade de. Övertygad om det.

I rotundan ikväll på Bjärka Säby slott upplevde vi som var där en fantastisk resa i tid och rum. Idel spanska tonsättare i en slags vild blandning men lika magnifikt som förtjänstfullt samlad av Linköpings Kammarkör med Johan Gertz i spetsen. Tretton sångare gjorde väldigt bra ifrån sig - att de inte kan äta middag tillsammans är en annan sak... - och var oerhört samsjungna. Vackert klingande inom såväl som mellan stämmorna.

Som den dalmas jag är fälldes en tår då de melankoliska delarna sjöngs och jag fördes tillbaka till en tid kantad av vedermödor men också glädjeämnen. Jag upplevde blockflöjtsinlagen som små droppar av glädje.

Johan Gertz är en nu levande Pan som förtrollar alla som lyssnar.  Inlevelsen är total och närvaron fullständigt makalös.

Ni som inte var där missade något. Något som berörde, som gjorde att tiden stannade och som gör livet värt att leva. Ja. Faktiskt.

Innerligt tack.

Nej Dan Eliasson det duger inte...

Lyssnade på intervjun idag i P1. Det duger inte Dan Eliasson.
Att svara som du gör. Gör om gör rätt.

1. Bekräfta att misstag begåtts och du ska undersöka det. Skumläs inte en bok och säg att det finns en annan sida av det som påstås. Ta kritiken i stället på allvar.
2. Gör inte ner den (kvinnliga) författaren och misstänkliggör inte henne. Hon hade mycket på fötterna medan du knappt hade flip-flops Dan Eliasson.
3. Skyll inte på att det är förhållanden före din tid. Trams. Ta ditt ansvar i stället.

Dan Eliasson har varit, med rätta i blåsväder på senaste tiden. Finner det märkligt att en hög polischef går med sådana skygglappar. Det är oroväckande.

Idag är det två år sedan

Två år sedan urnan sattes ner. Den enda begravningen min mamma ville ha. Vi sjöng Härlig är jorden där runt urnan som sattes ner. Vi lade blommor i gropen och runt.
Två år sedan.

Mamma som levde i hela 93 år får man förstå tröttnar lite på att omgivningen inte ringer längre; de som gjorde det till mamma Sigrid dog ju efterhand. "Det är bara du som ringer nuförtiden".

Sa hon.

Mamma.

Jag slutar nog aldrig tänka "nu ska jag ringa till mamma" verkar det som. Sker oftast på vägen, eller på väg någonstans. Lurigaste gången var då jag hälsade på sonen som arbetade i ett stall med ett fyrtiotal kor. Då ville jag verkligen ringa till min mamma och säga vad han sysslade med.
Påtagligare blir det inte. Minnet av såväl mamma som mormor omgiven av muande bligande kossor, gul halm och stalldoft. Väggen i hennes rum prytt av diplom för hennes mjölkhantering.

Inte lukt.

Doft.

Nytt år. Nystart. Gammalt år lagt till handlingarna.

Jag vet inte det jag.

Det är ju liksom inget gupp man åker över... det bara flyter lite på, kallare blev det. Snö blev det. Ljusare. Klart det.

Eller så är detta att bli äldre just så, man går runt och kalendergupp märker man inte. Jo förresten var femte år sådär, eller kanske var tionde. För då hamnar man i en annan box när man fyller i  undersökningar på nätet. Nu närmar jag mig ett sådant boxhopp, noterade jag vid ifyllande av just en enkät på nätet.

Närmar och närmar. Det har jag gjort hela livet, närmat mig. Fjärmat mig från en inre tjugoåring har jag aldrig gjort. Och den tjugoåringen ger mig näring fortfarande.