Minns fortfarande hans siluett när han stod vid receptionsdisken och småpratade med personalen. På Fridtunaskolan. Vi såg rätt in i receptionen genom rutan från vår bostad. Det var något speciellt med Kaj. Hade ett blogginlägg om hans bortgång, men även en text som jag inte tror publicerades någonstans.
Skrev detta för tretton år sedan:
Tomt. Fruktansvärt tomt. Saknaden efter Kaj Lindmans är stor, Kajs hastiga bortgång måndagsmorgonen den 9 december 2002 sätter djupa avtryck. Sonen minns Kaj när de tillsammans flyttade möbler till en skola för de som ”inte är som vi andra”. Kaj och sonen hade en relation som gjorde mig fridsam i sinnet. Jag själv minns samtalet om FN-tjänstgöring vi hade för ett par veckor sedan, på Kajs självklara vis spred han kunskap om tjänstgöringen som sådan och livets villkor i största allmänhet.
Kaj var allt-i-allo på enheten där han arbetade. Kaj hade alltid tid, han fanns alltid till hands för dem som sökte upp honom. En pratstund med Kaj och man levde den stundande dagen lättare i sinnet, hans livserfarenhet och glädje över att leva spred han till föräldrar, arbetskamrater och sist men absolut inte minst, barnen. Kaj hade alltid något på gång, som gagnade barnen, skolan eller samhället, han var dessutom en lika välbehövlig som underbar förebild för alla barn i skolorna på T1/Stolplyckan-området.
Vi kommer för alltid att minnas dig och ljuset du spred under den alltför korta tid du vandrade på jorden.
Våra tankar går till hans familj under stundande jul- och nyårshelg.
Vila i frid, Kaj.
Inlägg
