Den sjungande lantbrevbäraren har slutat sjunga på jorden

Otaliga är de gånger jag och Kennet Olsson sjungit Gärdebylåten i mikrofonen ofta på begäran, längst fram i bussen under Bertil Spåmans kör och orkesters resor genom Sverige. Alla verser. Unisont.

Men mästaren själv är i särklass, och nu finns han inte mer på jorden. Minns när han tog sig an Bridge Over Troubled Waters pianokomp till Anders Soldh. Som sjöng. Evert bemästrade det kompet också.

Minns Evert som en glad människa som inte gjorde någon illa. Som dessutom spred sin glädje till alla han mötte, ung som gammal. Nu var det otroligt längesedan jag såg honom, men hans ljusa minne lever i mig.

Vila i frid Evert. Jag lyssnar till dig och Gärdebylåten en gång extra idag. Den finns ju tack och lov på Youtube. Mina tankar går också till sonen Mikael.

En historia att bära med sig

Vår körledare i Linköpings Domkyrka slutade nyligen. Vi fick oss till livs en hel del historier om musicerande och om livet. En av mina favoriter som berättades under en av de sista repetitionerna var historien om violinisten.

Violinistens vän förundrades över att hen höll på med det där gnisslet och gnället. Det bara gnisslar ju bara, varför ägnar du dig åt det?

Violinisten svarade: Gnisslet jag hör är när himlens portar öppnar sig, gnisslet du hör är när de stängs.