Tårar

Lärde mig av en klok man en gång att det finns ljusa tårar. Blev lite förvirrad för i min ungdom (runt 1973 så där) läste jag en bok om yoga - innan det blev så där populärt som det är nu - i boken stod det skrivet att tårar liksom inte var bra.

För själen, är inte så säker på det. Jag fortsatte ju också att släppa ut mina tårar.

En annan god vän lärde mig - när jag satt i hanses (ja, Bertil din) fåtölj på Ryds Allé 15 och grät - att jag renade mig då. Då, på den tiden som en svamp tog upp andras sorg och spolade ut den. För jag själv var liksom inte ledsen. Nu är tårarna inte av den karaktären. Det var då det. Nu kommer tårar när jag lyssnar på vissa ackordsförflyttningar i musik, oavsett vilken musikform det är så kommer de. Tårarna.

Sture - allas vår Sture - tittade ner på mig då och då under repetitioner med Ad Libitum och sa "är det vackert Lasse"...då satt jag på golvet ihopkrupen och hulkade. Underbare Sture. Han förstår och förstod. Han lärde mig förstå.

Några ställen som dyker upp på en gång är sista versen på En vänlig grönskas, slutet på Uno Sandéns underbar Sommarpsalm, sista koralen - får man väl kalla den - i slutet på Karl Jenkinks The Armed Man. I den underbara gruppen Chicagos olika låtar kommer de också, men inte så ofta nuförtiden. Koppången kämpade jag mig igenom med alltmer suddiga noter under en prima vista-läsning i Skänninge under Fredriks ledning. Molly Telemans Som en våg.

Lara Fabian får mig på fall då och då, i Broken Vow eller Love By Grace. Underbara River med Joni Michell. Lina Nyberg i Here, There and Everywhere. Det finns en timbre i vissa röster som slår an något, Eva Cassidy har en sådan röst.

Jan Allans trumpet i Rolf Billberg In Memoriam, Nils Lindbergs underbara stycke till en bortgången nära vän.

En norrman vars namn jag glömt...Jonas Holmberg då och då vad han än gör, Helen Sjöholm vad hon än gör...Sist men inte minst For Good med Idina Menzel och Kristin Chenoweth, från Wizard. Nu, när jag skriver detta sjunger Anne Hathaway I dreamed a dream. Den scenen tittade jag på flera flera gånger. Hon gör den bäst. Och i sammanhanget får den en annan betydelse. Moulin Rouge...jag slutar nu...

Men nu har jag gjort det jag länge tänkt göra. Ställa samman en lista på dem, för att se om det är något i dem som är lika samma. För det kanske är det. Är det inte det finns många strängar i min gråtlåda som slås an. Lider inte av det. Absolut inte. Det fanns en tid när jag funderade över det. Slutat med det.

Först nu, igår, blev jag varse den här dikten av Bo Setterlind. Som är skriven till sådana som mig...vi är några stycken. :-)
Anders Paulsson har tonsatt den, och vi ska sjunga den i februari. Ser fram emot det.

Räds ej att gråta broder,
Själen behöver det.
Gråten ger livet lyster,
som det ej annars får,
Trötta ögon blir klara,
Sorgen får regnbågens glans
Fromt vågar hjärtat svara,
Saknaden skimra förmår.

Syster, av livet sviken,
räds ej att fälla en tår.
Omärkligt hör till musiken
också en ström av år.
Du som känner dig dyster,
tänk dig att mörkret förgår.
Räds ej att gråta, syster,
stjärnor bland tårarna står.

En smiley löser inte alltid allt...

Noterat att om vissa inlägg får mothugg från personer som man inte träffat i verkliga livet så tror personen att flera inlägg på samma tema med lite smileys efteråt så löses det ursprungliga fadäsinlägget.

Så icke.

Mellan personer som träffat varandra under ganska lång tid vill jag påstå, löser man saker och ting med en :-) Eller en ;-) i sociala medier eller SMS men inte mellan personer som aldrig träffats.

Vill jag påstå.

Men jag har haft fel förut.

Snart kommer den där timmen igen

Som vi får extra. Corren kanske gör en ny runda med frågor om vad man ska göra den timmen. Då, för massor med år sedan hade jag den timmen i Lund. Och underbara Bönan fanns kvar, det fiket finns inte längre som komplement till Espresso House alldeles intill. Nu något kikärts- och hummusälskande ställe. Har svår för kikärter, vet inte varför. Det bara är så.

Vad värre är...boklådan lite längre bort finns inte heller längre, vad som finns där vet jag inte. För jag passerar inte Lund längre varje vecka. Hann alltid av och ta en espresso-kopp på Bönan. Oavsett hur "lite" tid det fanns att tillgå.

Borde åka till Lund och titta vad det blivit av den forna boklådan.

Märkligt hur en del människor berör en, direkt

Jag träffade honom många gånger, men mötte honom bara en gång. Det var utanför Domkyrkan i Linköping, han hade dottern och två söner med sig med vill jag minnas. Vi satt ett tag och samtalade på bänken. Om lite allt möjligt, om vad minns jag faktiskt inte.

Men jag minns känslan.

Känslan av ömhet och värme. Ett nästan obotligt intresse för människor och glädjen samt en enorm innerlig glädjen över barnen. Och själva livet misstänker jag. Vissa människor berör en direkt, de är människor ända in i själ och hjärta. Så var Pontus.

Det känns konstigt att han inte finns mer för jag saknar honom trots att jag inte riktigt mötte honom. Jag var liksom inte klar med att möta honom. Och kan inte alls påstå att jag kände honom. Men på något underligt vis så gjorde jag det ändå. För saknad är han, i mitt fall saknar jag framtida möten med honom.

Vila i frid Pontus.