Det lägger sig liksom aldrig känns det som...

Och det är nog som det ska vara. Det som inte lägger sig är tanken att ringa, mamma och eller pappa, inte för att berätta något särskilt. Utan bara för att höra hur de har det. Sedan kommer hjärnan på och överraskas nästan av det, de finns inte på jorden mer. De har slutat dansa här.

Men hjärtat vill liksom inte fatta det på något vis, hjärtat vill ringa och höra "hur det är". Oftast händer detta när jag är ute och åker bil någonstans; det var ju då jag brukade ringa till mamma. Hon svarade alltid. Alltid, och undrade vart jag var på väg "nu då". Sedan sade hon att jag inte skulle prata i telefon när jag körde, men fortsatte ändå att prata med mig :-)

Ja ja.

Det är väl som det är. Det lägger sig aldrig. Och som det står i Olle Adolphssons visa: så länge någon minns en så finns man kvar. Mamma och pappa kommer att finnas kvar länge.

Det var Somewhere out there minns jag.

Vi hade en konsert, kan ha varit något slags jubileum. PA Sjöberg, Ad Libitums grundare och ledare, ledde oss som vanligt. Plötsligt, inför fullsatt Konsert och Kongress i Linköping, säger han "jag har en överraskning till kören".

Plockar upp nya noter och delar ut till kören. Där och då. För första gången. Vi hade inte repat detta som många trodde i publiken efter konserten. Det skedde där och då. Han delade ut noter. Och vi fixade det. Vi hade ju lärt oss hans tonspråk, ett underbart tonspråk med lite  klurigheter men dessa hade vi nu i våra röster och hjärtan.

Det händer att jag saknar honom väldigt mycket. Han, som så många andra, slets bort från denna vår dans på jorden alltför tidigt.

Kram på dig PA.

En bild av krigets fasor

Det är något med den där gröna flytvästen på Nour, fyra år, som berör mig.
Långt långt in i hjärtat dit nästan inget annat når.
Västen finns att beskåda.

Ansiktet på mannen som flytt från krigets Syrien är så intagande att det dröjde länge länge innan jag ser de två lite större barnen under hans vänstra arm.

Västen ser jag efter ett tag då blicken sliter sig från det plågade ansiktet på mannen.

Det är något med den där gröna flytvästen.

Och lilla armen runt pappas hals.