Champinjontårar finns det inget som heter.

Jo, nu gör det det.

De kom när jag hällde av spadet till champinjonerna - ja det ska vara champinjoner på burk - i en skål. Alltså spadet är i skålen, tårarna kom från ögonen av minnet.

Jag lagar din champinjonsås till Märta, mamma. Det gör jag. Ifall du undrar däruppe på ditt moln, eller var du nu svävar omkring. För svävar omkring det gör du.

Så nu ska jag svetta lite lök, salt och peppar och ja...socker...lite lite lite...strö på vetemjöl - enda rätten jag använder det till, förutom Osso Buco - sedan på med grädde. Ja.

Grädde. Fibrer stavas så. Nya direktiv från EU...:-)

Sedan då i med spadet. Inte tårarna.

De samlas upp i en hög för sig.

Del 2:2 - ärligheten

Jag sparkade boll, ja, eller kastade boll. Minns inte. Det blev inget bra för just den här gången hade jag sönder en ruta någonstans. Minns inte riktigt var den satt...förnekelsen kanske ännu sitter kvar.

Men ärlig som jag är och var sade jag till mamma vad som  hänt. Hon ringer till farbrorn som ägde rutan och förmodligen hela fastigheten...antar jag.

Mamma säger att hon ska betala den.

Då säger farbrorn - detta var väl runt 1965 misstänker jag, jag var 7-8 år:

Ärlighet är bra. Om grabben erkänner för dig att det var han så betalar jag rutan. Sådan ärlighet ska liksom löna sig.

Så. Se där. Ärlighet varar faktiskt längst.

På äldre dagar - sedan 20 år eller så... :-) - säger jag ju då att jag är ärlig så jag lider av det och social så jag lider av det. En gång glömde Statoil-personalen att ta betalt för en korv jag köpte (handlar inte korv där längre, men DET är en annan historia) så jag tågade tillbaka in för att betala korven.

Eftersom mannen på Statoil genom alla tankningstillfällen - fick till och med blommor av dem det året för jag tankade massor... - hört mig säga just detta ovan om att jag lider av det sade han med ett leende "Du lider tamesjutton av det, du behöver inte betala korven...".

Hur man spenderar sina pengar spelar roll.

Väldigt stor roll. Bland kommuner, landsting och stat.

Tänk på det nästa gång ni har ett budgetmöte. Betitta och betrakta publiken på detta torg när en enda peng läggs i en hatt. En enda peng. Gör att folk stannar upp.

Ler, tänker, kikar runt, dansar, viftar uppfugen i en gatlykta och verkligen ser varandra.

Tänk. Jag tror det är just detta som kommer att göra att vi kan rädda den här planeten vi kallar jorden.

Att det sedan är Beethovens nia och en slags - numera - EU-sång tänker jag inte orda om. Det är bara larvigt. Att det är en EU-sång alltså. Inte att det är Beethoven.

Själv tänker jag på Pellos text när jag hör den. Skrevs 1976. Och är underbart bra.