Vad lagar du idag då?

Hur är det ens möjligt att man saknar en sådan enkel fråga. Vad lagar du idag då. Det var inte stolar,  bänkar eller trasiga prylar det handlade om.

Det var mat.

När jag berättade för mamma vilken mat jag tänkte laga eller lagade just då hon eller jag ringde
till varandra sade hon ibland "hur gör du det då?".

Då och då kom vänliga råd om vad man ska eller inte ska göra med vissa råvaror.

Vad lagar du idag då?

Ankbröst, mamma, ankbröst.
Med potatiskaka. Har jag tänkt.
Kanske sockerärtor till mig, Lotta gillar inte de så mycket. Hon får väl Harry Kuvert. Som jag för övrigt gör med som du tipsat mig om mamma. Salt och peppar. Ja visst. Det vet "alla". Men lite socker också.:-)

Vi får se hur det blir med det. Men siktet är inställt på det.

Anka alltså. Sockret kommer ner i Harry Kuverten. Sanna mina ord. Det är det enda sockret synliga jag har. Honung passar alltid annars. Men inte där. Och inte i riset runt sushi. Socker då med. Kanske. Det finns en...äsch skit i det nu...Lasse. Gå hem.
Laga mat.

Vad lagar du idag då?

Mamma, vad lagar du idag? Mig känns det som.

Hela hela tiden.

Mellanspel med Vincent

Den här berättelsen passar här - så står det på en alldeles tom, ja inte nu då, sida i min bok det händer när du vilar  av Tomas Sjödin. - på den förut tomma sidan. Åkte tåg igår (2014-01-02) till Borlänge från Linköping. Borlänge var min mellanlandning på väg mot negravningsplanering i Rättvik. 

Satt i en vagn, språkade med en liten sifferintresserad man i vardande. Han var runt sju åtta år. Kanske lite yngre. Pog, glad, alert. Huvudanledningen till detta mitt samtal var att hans mamma, han hette Vincent förresten, skulle få tänka klart en mening till slutet på den. Hennes ögon såg trötta ut av hans ivriga begäranden om att de skulle spela Uno.

Efter ett tag sade jag till Vincent "du kan spela det själv, det betyder ju det. Uno, en".

Vincent granskade mig en stund. Satt tyst. Kikade på mammarn och utbrister efter en lång paus "mamma, ska vi spela en!".

Skratt uppstod. När jag skulle gå av i Borlänge kom en kram, från Vincent, en innerlig varm spontan kram.

När vi bestämt urnnedsättningsdagen frågade jag av någon anledning jag inte begriper vilken namnsdag det är den 22/1.

Vincent.

Del 2:1 - ärligheten

Ärlighet varar längst. Här finns två anekdoter, nej tre.

Min tio år äldre bror Calle sa alltid "Tala om för mamma och pappa om du gör något som de bör veta om". Eh...tänkte jag...liksom...vad då...ja ja...jo...det ska jag göra tänkte jag. Det gjorde jag nu inte alltid. Men oftast.

I Baren, Rättviksbaren, fanns en lång trappa ner till källaren där ombytesrum fanns och lite förråd. Ovanför den trappen stod man och gjorde rent brickorna, det gjorde jag ibland - minns barnarbete hette familjeföretag då :-) - och en gång spillde jag vatten ner på trappen! Aj aj aj. Tänkte inte torka upp. Varför skulle man...under parollen "det torkar nog".

Alldeles när jag gick ifrån bricktvättarstället vandrar mamma nerför trappen! Kris och katastrof. Hon utbrister

"Men...det är vatten här? Lars-Olof" redan här alltså...LARS-OLOF, då var det allvar, det visste man "vet du något om det?"

Nej, svarade jag, under det att jag passerade just trappen i fråga.

Mamma Sigrid vände sig upp mot mig, långt där nerifrån, och gav mig en och endast en blick.

Den blicken sade allt. Den sa "du ljuger inte för mig, sluta med det". Blicken var inte arg ej heller  anklagande, bara konstaterande.

Del 1:2 trumpeten

Förutom att jag undrar lite över min egen numrering...så...ja...men i alla fall. 1 är trumpeten, så tänkte jag nog. I de trenne trumpeten, ärligheten och sifferminnet.
Så var det.
Nog.

Trumpet spelte jag även på bröllop och begravningar. Det gick bra, en hundring vid varje gig. Typ. 150 på bröllop kanske. Minns spelningar i Leksands kyrka, ett dubbelbröllop. Minns inte vilka som gifte sig tyvärr. En hundring räckte långt! På den tiden. Väldigt långt.

Minns också när jag under en begravning såg en kompis kompis, ingen nära vän. Det var första gången jag fick lite trassel med att spela för jag blev ledsen. Trumpeten har ju den fördelen att den är "emellan" dig och publiken/församlingen.

Annars var det liksom "bara" att riva av "Jag har hört om en stad ovan molnen". Eller Entonigt klingar den lilla klockan som den egentligen heter. En rysk melodi, som var väldigt populär i begravningssammanhang i just slutet av 1960-talet, och början av 1970-talet.

Men då. Då satt han där, minns vem det var forfarande till utseendet. Minns inte vad han heter, tror det var hans pappa som gått bort. Vi nickade åt varandra. Den där nicken ni vet som betyder "jag ser dig, och det är gott nog just nu".

Senare i Linköping trodde jag inte mina öron och ögon när jag satt på Hamlet med en av min barndomsidoler: Jan Allan. Det var efter ett av många gig med Trio Con Tromba. Att jag skulle sitta vid samma bord som den trumpetare jag diggade till max i Rättvik trodde jag inte skulle ske. Men det gjorde det.

Precis som lektionerna med Americo Belotto. Som var underbara. Tror jag berättat om dem, här kommer en kort version. Han hade spelat för den berömde Caruso - nej, inte sångaren, trumpetläraren Caruso i New York City.

Spela du ett G, jag går upp så länge. Jag tänkte...han är ju lite...eljest (men det visste jag inte att det hette...då...:-) ) och efter ett tag kom han ner i källaren som var full med trumpeter för övrigt och kikade. Traskade upp för trapporna igen.

Efter tre fyra sådana vandringar hörde jag plötsligt en röst ropa "NU!".

Exakt då när jag hörde det "NU"et var det bara jag och tonen G i hela universum. Det var det fokuset han letade efter. Misstänker jag. Sedan började lektionen. Glömmer det aldrig. Har hittat honom på Fejjan nu, en av anledningarna att jag fortfarande är kvar där. Tillsammans med alla andra jag hittat genom Fejjan som jag inte hade hittat annars.

Mamma sa "men...ska han inte ha betalt?"
"Nej" svarade jag, det verkar inte så. De som skjutsades till honom i Mercedes Benz tog han betalt av...inte mig. Mamma fortsatte, men men men vill han inte ha hjortonsylt eller något? Tog aldrig med någon sylt till Americo.

Det blev aldrig så. Men jag minns mammas förundran över att  han inte ville ha betalt. Samtidigt som hon bara konstaterade detta faktum.

Del 1:1 - trumpeten

Trumpeten ja, fick ljud i en när jag var ungefär 5-6 år. Kanske senare. Minns det, det var hos en av mina barnflickor, hade många sådana, men inte för många, efter kastrullresan. Barnflickor, det de inte förstod var att hela samhället hade ögonen på hur de behandlade mig på just samhället...om det inte var OK så ringde de mamma och sa "den där han har nu är inte bra för Lars Olov, hon är inte snäll. Hon pratar i mobi..." Nä. Visst ja, detta var ju före internet och mobiltelefonernas tid.

När rapporten kom till mamma åkte de väl iväg. All världens väg, men varsamt och bestämt. Hade mamma bestämt sig var det så.

En trumpet beställdes så småningom när det visade sig att talang faktiskt fanns. Skedde genom mammas försorg misstänker jag, en trumpet från USA. En människa som mamma kände skulle dit. Kan tänka mig att postväxel fixades och lite så, och så hämtades en Bach runt 1969. Kuriosafaktaavledningen: några tiotusen tillverkningsnummer ifrån en av mina trumpetinspiratörers egna Bach - som tyvärr blev stulen - Jan Allans.

Jag ville ha en skivstång, minns jag. Jag ville inte ha en trumpet.
Mamma Sigrid visste bättre.

Hon anade nog att trumpeten skulle göra mig gott, mycket skulle komma ut ur den vad gäller känslor och annat. Och som jag levde på den! Spelningar på begravningar och bröllop runt om i bygden.

Och ja, ska erkänna det är väl dags nu :-), var med i ett dansband...under en kort period...
Spader Sju hette de. Var lite lite orolig när boken om dansbandsfotografier kom ut. Men kunde inte påminna mig att jag var med på någon fotosession...

Bach-trumpeten förde mig runt på spelningar i Spader Sju med bra inkomst.
Var med i dansbandet, fanns två saxofonister också, bariton och tenor,  i tre-fyra månader. Det var spännande. Och roligt, det spelades ju musik där tre blås ingick!

Lars L, Lars W och Kenneth O hälsade på en gång på en spelning i Säter. Min mammas folkvagn, bubbla, lånades. Imma på rutan under hemfärden, mina vänner stod ut med dansmusiken i tre timmar. Eller så.... Och imman. Trevlig resa minns jag.

Under samma period i livet förde mig trumpeten, och det innan jag var 16 år (!), till Rumänien (med Björbobandet), USA  (med Bertil Spåmans kör och orkester), Tyskland (samma band) och Norge (samma band). Spelade också på nuvarande Wallmans salonger då det hette...ja...vad hette det då... vi spelade storbandsdans (ja, man gjorde det på den tiden, mycket på Mora Hotell) där torsdag-lördag under två veckors tid. Det var så jag började älska Stockholm runt Nybroplan. Gör det fortfarande.

Så mamma. Tack för att jag inte fick en skivstång. Kram.

Det finns en del 2.

Trumpeten, ärligheten och sifferminnet

Hur börjar man, skrev jag i en bok nyligen. Högst upp på sidan står det 25/12 2013.

Hur börjar man? När mamma är på väg att sluta sin dans här på jorden. Hur börjar man?

Där det började. I den gigantiska kastrullen på Rättviksbaren. De rymmer väl minst 100 liter. Kanske. Jag vet inte. Tippa dem kunde man också. I en sådan placerade mamma mig när jag var liten, väldigt liten. Mamma och troligen pappa lagade mat i köket på Rättviksbaren.

Då, i de kastullo giganto, visste hon var jag var. Jag hörde ljuden från mammas och pappas stök i kök. Jag hörde de röra i grytor, smöret fräste på stekbordet. Det puttrade av mat, doftade gott och jag kände mig trygg. Den stora till synes stålkalla grytgiganten var ett synnerligen tryggt förvar.

Så fortsatte det inser jag genom hela skoltiden, Rättviksbaren, eller baren som vi alltid sa, var plats där jag visste att mamma oftast var. Pappa höll sig i Fiskaffären, Rättviks Vilt & Fisk. Men samlingspunkten och tryggheten var baren, där var det liv och rörelse hela hela tiden. 

Middagar hemma vid ett bord i lägenheten där vi bodde fanns inte på kartan. Alla måltider åts i baren. Enda lediga dagen för mamma var Juldagen. Se där. Skrev detta, eller början till detta, på Juldagen.

När mamma någon gång var ledig åkte hon alltid till Grövelsjön. Hon älskade det stället, där fanns minst en vän som regelbundet fick besök. Jag var med i mycket unga år. Har inga minnen av platsen, men vet att mamma älskade den platsen.

Se också trumpeten och ärligheten.

Helvete.