Ser ni det framför er?

Det ringer på dörren och föräldrarna öppnar den. Det står två poliser och en, antar jag, representant från migrationsverket eller möjligen sociala myndigheten. Haddile förstår inget, hon förstår inget av varför hennes mamma och pappa börjar se ledsna ut redan när de öppnar. Säkert redan i några dagar har deras sinnesstämning blivit lägre och lägre.

Ser ni det framför er?

En liten väska står där i hallen, den är liten, intetsägande färg. Innehåller lite små saker, en eller två leksaker, ett gäng blöjor och små små tröjor. Och en sådan där overall som ska träs på knubbiga armar.

Föräldrarna hämtar Hadille. Hon förstår inget. Hon förstår inget heller när de sitter i bilen. Hon ryggar tillbaka lite när hon hör ljuden från flygplatsen och ser förskräckt ut när de kommer in i den stora stora avgångshallen. Det låter konstigt och luktar underligt av flygdieseln. Och väsnas.

Ser du det framför dig?

I planet är hon otröstlig. Socialarbetaren gör så gott, ja varför inte, hen kan. Det hjälper inte. Hadille ser panikslagen ut.

Nu ser jag inte vad jag skriver...så jag slutar..