Det görs en pudel.

Blir vanligare och vanligare, migrationsverket gör det (i princip) och nu gör Kulturhusets ansvarige också det. Men skadan är redan skedd. Det har rört upp mer damm än vad som var avsikten. Det kan ju dessutom vara så att han var lite tidigt ute, och det om några år plockas bort TinTin-böcker och annat. Påminner om faraoerna på sin tid, de högg bort tidigare faraoers namn, det är ren tur att man inte tog bort allt som hade med tutankhamon att göra; namnet stod även på baksidan av den stenstod av honom man rest. Det är mycket olyckligt. Frågan är om uppmaningen att leta reda på rasist och homofob-litteratur kvartstår. Det undrar man.

Ser ni det framför er?

Det ringer på dörren och föräldrarna öppnar den. Det står två poliser och en, antar jag, representant från migrationsverket eller möjligen sociala myndigheten. Haddile förstår inget, hon förstår inget av varför hennes mamma och pappa börjar se ledsna ut redan när de öppnar. Säkert redan i några dagar har deras sinnesstämning blivit lägre och lägre.

Ser ni det framför er?

En liten väska står där i hallen, den är liten, intetsägande färg. Innehåller lite små saker, en eller två leksaker, ett gäng blöjor och små små tröjor. Och en sådan där overall som ska träs på knubbiga armar.

Föräldrarna hämtar Hadille. Hon förstår inget. Hon förstår inget heller när de sitter i bilen. Hon ryggar tillbaka lite när hon hör ljuden från flygplatsen och ser förskräckt ut när de kommer in i den stora stora avgångshallen. Det låter konstigt och luktar underligt av flygdieseln. Och väsnas.

Ser du det framför dig?

I planet är hon otröstlig. Socialarbetaren gör så gott, ja varför inte, hen kan. Det hjälper inte. Hadille ser panikslagen ut.

Nu ser jag inte vad jag skriver...så jag slutar..

Café Grannen

I Malmö råkade jag på detta cafét. Man beställer på engelska eller skånska...när jag var där stod en okopplad hund utanför, en kunds hund. Frukostbuffén kostar endast 69:- och var mycket prisvärd. Fransk musik i högtalarna, blandat med annan musik, men inte huvudströmmens musik. Ingen eulalia med inforia eller vad den heter, ingen annan musik jag känner igen. Skönt.

Människorna är lugna och fina, inga vrålande brölande människor. Det mest imponerande är att två, tre-åringen talar, skriker alltså inte. Inte alls. Utan samtalar med mamman, visst, säkert finns vrålande tillfällen. Men inte just nu. Och jag tillåter mig tvivla att de är så ofta förekommande, eller ens högljudda länge.

engelskan kommer sig ägarparet, som troligen är från just Storbrittannien, kanske. Eller Australien fick jag för mig. Jag vet inte... Men de lär sig mer skånska än svenska...:-)

Visingsö, mer än en pärla i Vättern.

Tillbringar två daga på den här ön. Innan jag åkte tänkte jag lite "vad är väl två dagar på en ö". Sällan har jag haft så fel.

Visingsö är en underbar ö. Förstår inte riktigt varför, men den har ett lugn över sig. En ro som man inte hittar ofta och som raskt smittar. En smitta man vill ha.