En passion för passioner

Så var det - som det heter - klart. Men det är inte klart. Det första jag gjorde i morse var att sätta på en CD. Med Matteuspassionen. För att få vara "där" igen. Den blir ett strålande gift, som inte kommer att gå ur. Man undrar varpå det kan bero, visst, Conny Thimander så klart. Men hela verket växer varje gång jag sjunger det. Och lyssnar på det, innifrån, sittandes i kören.

Gårdagens konsert var enastående. En ny bekantskap dök upp, en riktig speleman, barockspeleman, som infogade inte bara orkestern i sin strålande musikalitet, utan kören. Det var en fröjd i hjärtat att bara se på honom när man tänkte "guuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuud så långt".

Artikeln om Mattuespassionen är alldeles för kort på wikipedia. Detta ska åtgärdas, men bland annat en text som Lennart Ekholm skrev i början av åttiotalet vid instuderingen av verket.