Moln av ord.

Ett moln av ord
som är på den här bloggen. Vet inte hur långt tillbaka. Men ändå.

Ikväll fick ordet tystnad en ny dimension

Det är en annan tystnad här hemma. Den liksom bara kom när sonen kom och hämtade "det sista". Då blev det, efter det att dörren slog igen, tyst. På ett vis det inte blivit förut. Inte sorgligt vill jag påpeka, bara tyst. Inte tystare, bara liksom en till sorts tystnad.

Det blev intensivt tyst.

Att bli intensivt tyst låter som en oxymoron. Men det är det inte. Det är intensivt tyst, eller rättare sagt det blev det under några minuter. Sedan var det som om just den intensiva tystnaden lade sig. Till ro.

Välkomnar lugnet.

Jag minns det som igår...

jag satt på Amalfi. Nybliven pappa. Stolt liksom över att mina spermier liksom dög.

Minns också när vi skulle flytta dit vi bor nu, gick i området och kände in det. Kändes bra.

Drar mig till minnes när jag skulle flytta från metropolen Rättvik till Linköping. Mamma vinkade från Rättviks omgivning. Hon och jag.

Att dra vidare, att flytta från sina rötter, det kostar på. Inte bara för den som sliter upp - med outsäglig och vederhäftig rätta - rötterna. Minst för den tror jag. Mest för den, kostar det på, för den eller de som står kvar. Och tittar.

Klok kvinna

Min sambo är en klok kvinna med koll på företagsekonomiska principer i samklang med samhällsnyttan. Att undanlåta att satsa på säkerhet - i BPs fall - och att undanlåta att satsa på rening av slam från aluminiumfabrik - nu senast i Ungern - är ett otyg. Aktieägarna tjänar inte på det, BPs värde har sjunkit för ägarna likaså för aluminiumfabrikens ägare.

I england var troligen en del av pensionspengarna nerplöjda i BP; de har också minskat i värde.

Inget bra att låta pengarna stanna till ingen nytta i företagen alltså. Ännu sämre att dela ut dem.

Smörgåstårtan går igen

Så att säga. Dottern ville ha den på sin artonårsdag i helgen, och ett tyskt tv-reportage-team gör ett program från Dorotea - det är ju stort det :-) - om just smörgåstårtan.

Jag drar mig till minnes mammas smörgåstårta, som såldes i Rättvik på sextio- och sjuttiotalet. Folk undrade vad som gjorde den så god. En hemlighet var att man gjorde dem - ogarnerade - dagen innan; de blev saftigare då. Sedan garnerade mamma med finhackade tomater, gurkor och persilja som lades i mönster på ovansidan. Persilja på sidorna. Enkel, ren och väldigt olik de näst intill monster som görs idag. Som ju är svåra att skära.

En annan hemlighet var troligen lagren, ett lager var skinka och gurkmajonäs tillverkad av bostongurka och majonäs, ett var räkor med majonäs - gissar jag. Sedan fanns ett underligt rött lager som folk inte begrep sig på. Där låg troligen en till hemlighet, det lagret var mjukost med röd karamellfärg (!). Folk gissade på räkspad, och mystiska kryddningar, men svaret var väldigt väldigt enkelt. Lura ögat med lite röd karamellfärg.

De dör som på ett pärlband....

Martin Ljung är död. Jag minns honom, inte som enbente kapten träben, inte som knäppupp-Martin, inte som bas-Martin i trum-trum-trummelitum utan som Pom-Pom i uppsättningen Spök. Med Björn Skifs.

Pom-Pom. Sa Martin. Och publiken lade sig raklång av skratt.

Saknad är han. Otroligt.
Och jag hoppas att han och Povel reder ut de som utredas ska nu, såsom i himmelen, så ock på jorden.

Vila i frid, Martin.

Pom-pom.