Det kunde stå "mamma och pappa"

Min och min brors mamma och pappa har drabbats av just detta. Det hände för något år sedan, uppslitande, tärande, sorgligt eller snarare tragiskt. Sviter finns fortfarande och man behöver inte leta efter dem; pappa på särskilt boende förstår inte riktigt var hans maka bor.

Pappa är 88 och mamma är 90. Pappa betalar säkerligen tredubbelt mot vad han betalade hemma, nu är det en annan sak, jag vet. Men i alla fall. Det är också en omställning. Bostadsbidrag ska man söka då, säger di på försäkringskassan. Suck.

Bra att någon tar upp tvångsseparationer. Det är som att läsa om mamma och pappa. Som just tvångsseparerats. Inför allas vår förestående ålderdom kommer vi att drabbas av detta, och det är inte välfärd. Inte alls. En urholkad välfärd, lika oönskad som förhållandevis lätt att råda bukt på. Man betalar ju för sig på särskilt boende.

Livet. Ibland felar det liksom.

Man har tre fel redan innan man öppnat munnen. Innan man startat, innan man sadlat på. Innan man satt tömmarna på rätt ställe. Och innan hästen är ryktad.

Speciellt när det gäller barnen. Idag var jag tyst. Ett tag. Sedan gick det snett. Ordentligt snett. Onödigt snett, inte irreparabelt. Men tufft och snett.

Saknad.

Det beror det sneda på. Saknad. Oändlig saknad.

Där de blinda barnen bor

Lyssnar på en sång av Göran Fristorp som gäckar mig. Lyssnar på den varje dag. Den berör på ett sätt. Samtidigt som den skrämmer. "Där de blinda barnen bor" förbryllar och förhäxar. I alla fall mig.

Det finns några rader som är vansinnigt vackra. Och några som är hemskt skrämmande. Det vackra överväger. "mina tankar var till salu" är en underbar konstruktion och samtidigt skrämmande...

Långt från havet inåt landet
i en dal där inget gror
finns ett kloster utan fönster
där de blinda barnen bor.

Djupt i klostret finns en lucka
till en gång som går till Gud
och till luckan finns en nyckel
som är gjord av män'skohud;

jag kom dit en natt i höstas
för att leta efter ljus
mina tankar var till salu
och min mun var full av grus.

Jag flöt in i klostrets inre
som en genomskinlig gäll
och försökte hitta luckan
för att rymma från mig själv

Plötsligt möttes jag i mörkret
av en vitlackerad blick
från ett barn med blinda ögon
och jag reste mig och gick.

Vart ska du min vän, sa barnet
med en röst som sjöng av is
om du stannar ska jag visa dig
det vi kallar paradis.

Där finns allt vad du kan önska
av det bästa jorden har
om du bara öppnar luckan
och gör upp det du har kvar

Det blev tyst i hela klostret
som om döden svept förbi,
när jag vände mig mot barnet
var jag frusen inuti.

Det är sant, sa jag till barnet
att jag letar efter svar
Jag har rest från sorg till saknad
nu finns bara ekot kvar.

Jag har ingenting att vinna
mer än det jag vann igår
och jag kommer inte längre
än där jag redan står.

Jag har fått det jag har saknat
jag har gett det jag kan ge
jag har fött det jag kan föda
jag har sett det jag kan se

Kan du se, sa barnet trolöst
Och min blick blev kall som stål
när jag såg att barnet lekte
med en smidig silvernål

Jag kan se, sa jag behärskat
det de blinda kallar ljus.
Det var synd, sa barnet stilla
att du kom till mörkrets hus

Och så slöt han mina ögonlock
med en slät och blodlös hand
och sydde långsamt samman dom
till en fuktig trådsmal rand.

Se'n ledde han mig till porten
genom trånga våta valv
och jag hörde honom viska
gå och slakta dig en kalv.

Så nu vandrar jag på stigarna
i en kropp där inget gror
utom skräcken för ett kloster
där de blinda barnen bor.

Så har man beställt studentskylt

Studentskylt. Det tänkte man inte på för sisådär tjugo år sedan. Det var mest byten av blöja och välling. Blöja och välling. Raaaaaaaaaaaap. "Är du mätt nu?" som den underbara scenväxlingen i Ronja Rövardotter-filmen känner man sig. Plötsligt är sängen tom, plötsligt är det ingen son där. Han är annorstädes, levande så klart och redo - hoppas jag, och så verkar det - att flyga. Själv.

Ibland rings det, oftast är det bil-lån på G, men ibland är det frågor i stil med: "Hur gör jag sedan då med köttfärssåsen/fläskotletten/grillningen?". Som jag minns jag: "Pappa, hur var det nu, åt vilket håll ska jag skära laxen?", eller "Mamma, vad har du i champinjonsåsen?".

Från huvudet och bakåt, och spadet från champinjonburken. Var svaren på DE frågorna.

Studentskylt. Det tänkte man inte på för sisådär tjugo år sedan. Nej, tog inte en bäbis-bild, en annan passade bättre.

Roast och toast

Den nya - nåja, det kanske funnits ett bra tag men i alla fall - att roasta tilltalar mig inte. Den speglar ett samhälle som jag starkt tar avstånd ifrån. Det blir tillåtet på något vis att strö vedervärdiga påhopp om var och varannan i sin omgivning. Och man ska ta det, med ett leende på läpparna.

För mig stannar skrattet i halsen, roas inte alls av det. Nej, var inte mobbad i skolan, det är inte det. Det är bara så himla dumt, att vara rolig på andras bekostnad i stället för att bara vara rolig. Det senare är svårt, det förra är säkerligen lättare. Och därför hemfaller nykomikerna åt detta. Gammelkomikerna skulle inte gjort det.

Varför ska man?