Varberg - Ekumenik

Ekumenmöte, ett hundratal sångare sjunger ett sextiotal manskörssånger. Härligt men ibland faktiskt - trots att jag är delaktig - för starkt. Lokalen denna gång hjälpte nog till. Men men, nog om det.

Det finns en del som dirigerar och gör det bra, sedan finns det vissa som frammanar ett minne av hur en sång är, och i vilken riktning just vår stämma är på väg. Och vilken text det är JUST där.
Underbart, och fantastiskt.

Varberg var en ny upplevelse för mig, som jag gärna, mycket gärna återupplever.

Laddar inför Varberg

Några fler gör det tror jag. Sångarmöte. Roligt.

Så jag tar det lugnt idag, tittade på fotboll idag. LFC vann med 1-0, det var spännande. Mycket Mer än Jag Anade. Kan blir mer fotboll faktiskt. Det kan det.

Döden kommer även till en på nätet.

En person som jag vet har vandrat vidare, tagit ner skylten, slutat dansa här på jorden, finns inte mer, fallit ifrån oss, är död, återfinns numera i Nagijala och andra metaforer för döden har en maillåda. Skriver man till den nu får man meddelandet:
Det gick inte att leverera meddelandet på grund av att mottagarens postlåda är full.
< href="mailto:ujhgjhg7g@%3E%20Mailbox%20disk%20quota%20exceeded">> Mailbox disk quota exceeded
Mailboxen är full.
Så slutar vi numera. Mailboxen blir full, vi blir så småningom mull. Se där!

En ny metafor att lägga till handlingarna, eller urnorna.

Kulturbilagedags

Det vore väl fint, med en kulturbilaga, inte varje dag. Det tror jag inte redaktionen mäktar med.Men en liten liten kulturbilaga, sisådär 12 sidor. Med annonserna inför helgen som kommer givetvis, artiklarna kunde vara av allehanda slag.

Pallar man inte med att göra en bilaga i veckan, så gör den till en varannanveckas händelse då. Eller en månatlig. Kulturen har som bekant ingen lika fånig som samhällsekonomisk vidrig kvartalskapitalism att ta hänsyn till.Intervju med någon av de utflyttade kulturpersonerna - Winnerbäck, Hoffsten och Olle Persson med flera - eller kanske de inflyttade - läst något om en person i Kisa vars namn jag glömt och skäms över...

Betraktelser över livet som företeelse i smått och stort. Råttan kan ha en liten sida där. Barnen ska vi värna om, det är helt klart. Moster Stina i Boxholm med, vad tänker hon på? Hur ser hennes dag ut? Denna dag som idag som idag som idag.

Kanske någon betraktelse över bildkonsten utsocknes, eller i Kina, varför inte skriva om någon till synes perifer underlig yttring av litteratur som kan vara i vardande.Blandat med recensioner (lär mig aldrig stava till det ordet, orkar inte googla heller...:-) av lokala evenemang, i HELA Östergötland.

En tidningsbilaga att spara, och läsa, i stil med DNs söndagsbilaga, i familjen (51, 58, 17 och 15 år) slåss vi nästan om den bilagan. Nu är vi inte infanteristiskt lagda så slagsmålet låter jag vara en bild över hur åtråvärd den faktiskt är.

En åtråvärd kulturbilaga.

Tänk! Vilket devis för kulturbilagan på en tidning i kommunen där idéer blir verklighet.

Midsommardagen

Sitter i ett kök, i Rättvik. Det kök där min mamma pysslade varje morgon under terminerna, väckte mig på mig under gymnasietiden med orden "det finns te". Te med smörgås. Kommer ihåg att ett gäng turister från Schweiz (säkert felstavat...ja, det var det, rättade det förhoppningsvis, med google vet man Aldrig) besökte baren och hade mjölk i téet. Från den dagen har jag det med. Senare (?) rön har ju visat att garvsyran i drycken neutraliseras av mjölken så det var nyttigt. Också.

Te och smörgås då, en tallrik yoghurt nu.

De första åren på gymnasiet, som fanns och finns i Mora, minns jag faktiskt inte så mycket av. Kär var man säkert, så där killigt undanskymt kär. Det första året i en tjej som hette Anna och var fräckare och liksom på ett sätt mer kvinna än de andra. Men det fanns så klart flera. En sak, som visade sig vara ett lyckokast på ett vis, gjorde jag och Olle, vi hade båda läst franska på högstadiet men lirkade in oss på C-franska i gymnasiet. Dumt? Ja, förvisso, men slappt. Fler tjejjer där, ja, visst.

Människan är av naturn lat och Sjödröm är ett exempel på detta. Levde efter den principen redan då, senare under mitt yrkesliv träffade jag en som sa' och säger ungefär samma sak och får det att låta väldigt positivt; det är ju dumt att arbeta själv när datorn kan göra det. I de få fall när datorn faktiskt kan göra det. I FRA-fallet är det i och för sig enbart dumt att låta datorn kontrollera vad jag och alla vi andra skriver, ritar, smsar, mailar och skaldar.

Skulle jag vara terroristiskt lagd, vilket är mig mycket främmnade, skulle det planerade dådet använda enbart "gammal" teknik för kommunikationen inledningsvis. Men senare i dådets tillblivelse ny teknik. Alldeles under de kritiska timmarna före dådet, då från de bästa av de bästa.

FRA-folket får då också slå på spårning av ordet mosbricka. För det betyder bomb, har jag bestämt, det omvända hoppas jag inte är fallet. Hur skulle man då veta vad man får vid beställning på en terroristinspirerad korvmoj? Vad mosbricka med majonäsgurka betyder vet inte ens jag, säkert vet Fredrik och Maud det.

Sonen sover i det rum jag tonårsdvalade i och bland annat hade vattkoppor i. Hade det rummet och den sängen från det jag var 13-14 till dess jag lämnade Rättvik och begav mig till Linkeboda. Så nu besovs sängen av en blivande, ja vaddå?

En gymnasiestuderande då, lika samma nu.

Mamma, nu 88 år ung, har lagat mat i dagarna tre för att hinna med vår ankomst. Sitter nu i köket där hon rekordsnabbt, innan hon öppnade baren...men vänta nu... något stämmer inte. De öppnade Rättviksbaren vid 6 på morgonen för att servera grötfrukost, hon måste kommit upp från baren i en slags paus och utfordrat mig.

Det var långt ifrån utfordring, det var hennes och min tid på dagen.

Min och pappas tid var vid resorna till "sommarstugan" som nu är permanentboende för min mamma och pappa. Pappa och jag visslade, jag satt i mitten på Ford Taunusen - utan bälta så klart - och tittade på vägen som susade fram. Vi visslade kanon. Det var kanon.

Vi ska dit nu, till "sommarstugan". Och äta köttbullar, som mamma lagat och förberett i dagarna tre. Dottern ska få champinjonsås, vi ska kika på fyra generationerskortet, på kortet återfinns fyra gossar, 86, 61, 41 och 5 månader gamla.

Fäderna var alltså 25, 20 respektive 40 år gamla vid sitt första barns födelse.

Vi ska bara slita ut en generation i taget, brukar jag säga lite då och då. För att vi kanske ska bara slita ut en generation i taget. Min mamma tillhör inte hennes generation, hon har hittat lunken som gör att man "lätt" i någon mening ordnar middag för 8 personer trots att man är 88 år. Trots att man får lite mothugg från maken, trots att en av hennes söner hälsar på henne för sällan.

Ska till sommarstugan nu, kommer inte att sitta vid det köksbordet och äta te och macka. Men det blir köttbullar.

Mammas köttbullar.

Klart att en kulla fixade nej-rösten

Det är ordning på dalfolk, de tycker inte om makten som missbrukas. Det har hänt förr i historien...och nu igen.
Sände nyss nedanstående mail till hennes maillåda.

Reportrar utan gränser ska få pengar i stället föreslår hon. Jag vet inte jag. Blommor är ju blommor.

IT-företagen flyr Sverige, och det är inte hot, det är löften. Maud, tack för att du befrämjar företagandet i Sverige. Tusen tack.
Nu ska jag läsa Correns ledare om FRA-eländet. För ett elände är det, det visste alla. Det visste vi, det visste du, men inte Maud och Fredrik. De ägnar sig åt tokerier. Men inte dalkullan Camilla. Så klart.

Det är ordning på dalfolk.

Subject: Röstade inte på alliansen
Men på dig kan jag rösta.
Och det lovar jag.

Sänder en virtuell ros, eftersom det inte släpps in fler blommor till dig. Varför skola blommorna offras på demokratins altare. Det finns ingen anledning till det.

Heder åt dig!
Och tusen tack för att du stod emot partipiskan. Vilket ord förresten.

Partipiska. Usch.

Den borde tas ner från det ställe där den hänger.

Nya lagar och förordningar. Om dessa tycka vi inte.

Alliansens ruljans avslöjar sig själv.

Ralljansens Allians får göra minst en hel pudelkennel.

Ett sätt att fylla deras indexering, om lagen kommer till stånd vilket jag innerligt hoppas den inte gör, är att gödlsa alla SMS och mailväxlingar med deras sökord.

Jag börjar nu. Så har vi det gjort liksom utifall att. Kommer ni och hälsar på mig i fängelset?

Bomb. Papperskorg.
Hemligt. Pulver. På torsdag.

Spränga spränga spränga.

Luften.

Lyssnar på Anders Widmark

Esbjörn Svensson är död i en onödig dykolycka, dykolyckor är onödiga. Det krävs läkarundersökning innan man får ens börja, så att man liksom tål att andas under vattnet.

På någon av text-TV-sidorna - har inte orkat läsa några webb-tidningar än - står det att "hans kamrater saknade honom". Också onödigt, man håller ihop,man ser till att Alla är med.

Någon glömde Esbjörn, någon tänkte inte på att tänka på Esbjörn. Inte dykledaren ingen annan heller. I laget.

En hel jazzvärld sörjer, en 44-åring har tagits ur tiden "alldeles för tidigt" som det kommer att skrivas i morgon. Eller kanske just på tidningsredaktionerna runt om i landet.

Och jag måste betona att det är en onödig dykolycka, jag är inte ute efter att hänga någon för just Esbjörns död. Frånfälle, nertagande av skylt, trillade av pinn. Omskrivningarna är många för att just dö. Men nu är han det. Död.

Han fattas oss. Det är bra att det finns bevarat, inspelningar. Och den nya CD:n kommer att ges ut. Så klart. Han "hade velat det". Tryck den i många exemplar. Lova mig det. Det hade han velat också.

Jag som inte ens har en CD med honom. Varför ska jag sörja Esbjörn Svensson och e.s.t. ? Ja, inte vet jag, men sörjer det gör jag. Och det var längesedan. Det kom tårar. Nu gör det det.

Nu spelar Anders W "Jag kan icke räkna dem alla".

Ja, det är psalmer-skivan.
Vilken annars?

Idkar outlookarkeologi

Samt allmän skrivbordsarkeologi. Man hittar allehanda saker, igår inspirerades jag av en god gammal vän att kika i fotografikartongen. Ni vet den där blå eller röda, rutiga, oftast IKEA-inhandlade kartongen där alla Gamla Fotofier ligger.

Det är lite som Povel skaldade, så vill jag bli munnen. Hur vill man bli munnen? Det finns ju en terapimetod (?) som går ut på att man ska föreställa sig sin begravning, på den ska fyra personer tala om ens liv.

1. Barnen
2. Frun
3. Arbetskamraterna
4. Föräldrarna

Tror jag de fyra var...suck...inte ens det MINNS JAG. Fy på mig, att googla under skrift är fult. Men nu gör jag det. Återkommer snart. [Lycka till att söka på begravning och fyra...Filmen upptar alla sökträffar, ändring av sökstrategin medförde att andra underliga siter kom upp, avbryter försöket] Nå. Låt oss säga att det är dessa fyra då.

Vad vill man de ska säga?

Den frågan gjorde att jag aldrig mer säger "nej, min son jag har inte tid att fika med dig nu, jag ska arbeta". Eller "Nej, min dotter, du får handla den där tröjan själver, jag ska arbeta". Har några steg kvar på denna min vandring.

Genom att rota i sitt förlutna undanröjs en massa bråte som dolt trådar man inte visste att uppskatta. Vänner man hade under sin tid som tonåring och gymnasist, som högskolestuderande och tjugoåring. De Vet hur man var Då. Och vilken kärnan var. Har man lagt sig till med en olat så får man veta det. Varsamt.

En del trådar har liksom vävt in sig, men är lätt återupptäckta vid mötet mellan människorna man kände "då".

Vad är väl en bal på slottet.

Ja, den kan tråkig och trist och alldeles alldeles underbar.

Lite så är det i veckan, skolavslutning. Bevistade Trädgårdsföreningen igår, denna högstadiets drog och supardag i Trädgårdsföreningen i Linkeboda. Påstådda drog och suparkväll. Det var fler vuxna där än jag trodde.

Det räckte med att en handfull vuxna ställde sig i närheten av begynnande bråk så svalnade det. Som om de ville bli räddade, i alla falljust Det Bråket mellan någon eller två tror jag individer.

Det läskiga var att det liksom fanns ett grupptryck efter bråk. Ett påhejande av de förmodade kombattanterna jag inte sett på stallbacken i Rättvik. När någon för 30-40 år sedan började puckla på varandra (ovanför midjan, det var en oskriven lag) väntade alltid gänget kring de stridande parterna. Blev det för mycket gick man emellan. Allihop.

Osämja ska kvävas i sin linda. Då kan den utvecklas till sämja. Slår den rot finns ingen bot. Verkar det som.

Profeten III

Den är alltid aktuell. Det är bara så.

Dags att läsa den igen. Man tröttnar inte, lär sig någonting nytt varje gång. Varje gång. Säg den bok som har den influensen.

Idag tillämpades Profeten så gott jag kan, en människa som vandrar på jorden. En del gör inte det, de vänder i öppningen så att säga. Sorgligt, javisst, men "för tidigt". Vet inte. Det kanske inte blitt bra. Eller det kanske blitt det. Vi får ju inte veta det.

En slags kollektivistisk sorg över vad som månde kunna ha blivit blev inte.

Men det var. Ett liv. I magen.
Flippar ur, känner det. Men Proften får en att göra det. Flippra ur.

Så man hittar Sin Egen Väg, alla andra bär vilse.

Tro du, det skadar inte. Som faktiskt Wittgenstein säger.

Ingen bild denna gång.

Men ett försök till tusen ord som gör en bild, håller mig till färre antal ord.

Altanen, numera befolkad av hitsläpade växter som sonen planterat. Han ska ju bli trädgårsmästare gubevars. "Big Jim" hittade jag på en lapp, "Gul paprika" samt "Rokokopeppar" tror jag står.

Ska kolla lite sedan på google, om rokokopeppar. Hoppas på något vis att den heter så. Lyssnar till Lara Fabian, arbetar med diverse streckkoder. Nog om det.

Lunchen var fin. På altanen, bland Big Jim, Rokoko och Gula paprikor. I vardande. Som sonen.

Gitarr klassisk

Det hittar man här, och en ackordhjälp. Gratis att ladda ner!

Träffade honom och hanses pappa - sidan är lite under uppbyggnad men men i alla fall - under en studentskiva på Orust. Munspelande pappan gjorde en improvisation.

Mollberg är en underbar gitarrist dessutom, och så klart. Musiken flödar i denna familj.

Legenden om Sisyfos

Den känns kanske till, han rullade i alla fall en sten uppför ett berg. Som, så klart, rullade ner sedan och Sisyfos fick börja om från början. Kanske han nynnade vidare "börja om på nytt, varför ska man sörja tider som har flytt". Ursäkta...den slet sig bara...

I alla fall.

The Stone of Sisyphus kommer i alla fall snart, säger ryktet. Det är Chicago, the band, som kommer med den. En efterlängtad skiva, hölls tillbaka i början av 90-talet av dåvarande skivbolaget för att den inte hade något kommersiellt värde.

Då de då de.

Enligt rykten är det Chicago som Chicago liksom på ett sätt och vis ska låta. Om det är sant återstår att se. Men jag tänker kolla runt på nyöppnade Skivlagret här i Linkeboda efter skivan som släpps snart i USA. Först där antar jag, sedan lite varstans i världen.

Ett glas rosé, ett glas rosë eller ett glas rosè

Tja, vilken är skillnaden. Jo, ett glas rosé är liksom det vanliga. Det man tar allena, på altanen.

Ett glas rosè måste vara felstavat, eller felapostroferat.

Ett glas rosë - det är ett glas rosé med sin bästa vän. Det har jag just bestämt, att ett glas rosë är Det Bästa Sättet att dricka just rosé.

Rosë är Mer. Att röra sig är tillräckligt, att dansa är Mer. Att tala är tillräckligt, att sjunga är Mer.

Så är det med ett glas rosë, det är Mer.