Jag är utmanad.

Men i verkliga livet är jag inte särskilt tävlingsinriktad. Inte heller utmaningsbenägen. Men i detta medie. Eller möjligen medium. Och se där! En underlighet, en vilja och iver att skriva Rätt. Och samtidigt har man liberalen Fredrik Lindström i bakhuvudet som om inte trumpetandes säger "skriv och prata lite som du vill, det viktiga är att man blir förstådd".
Det var ett det. En underligthet, ett inlägg.

Jag kan icke räkna dem alla, mina underligheter, en del är liksom väldigt underliga. Men inte vad ska vi säga, konstiga. Alltså inte straffbara enligt något i världen av mig kända rättssystem, se där. Underlighet ETT igen. Men denna gång ville jag verkligen hitta rätt ord.

För 6 år sedan var filosofihylledelen i billybokhyllebaserade boksamlingen noll. Noll, nada, nil, nul, inget, slut inte påbörjad. Nu, idagsläget är där knappt två hyllmeter. Om det är underligt eller inte överlåter jag åt andra att bedöma.

Underlighet tre, jag vill gärna skriva snitsiga små alliterationer. Och nu gör jag, så klart ett undantag från underlighet ett: bryr mig inte om att kontrollera att alliterationer är rätt stavat. Så det så. Det känns som om det ska vara två "t"n. Allitteration. Men det ser för konstigt ut. Underligt att jag tycker så mycket om dem, det är det, varesig de stavas med ett eller två. "T"n.

Skulle jag, likt Maria, skriva om mina gråtstunder:

• på bio
• vid tvn
• av musik
• av allmän rörelse, mest över att någon annan lyckas
• bagateller i största allmänhet som slår an en tårsträng i hjärtat

så skulle blogrymden ta slut. Ja, den skulle det.

En till underlighet är att jag tycker om siffran tre när jag i arbetet, i privatlivet eller annorstädes och i olika sammanhang ska räkna upp några saker. Det ska dessutom vara rätt rytm, tonläge och ord. Just. Så.