Där får man boka tidigt, en månad tidigt. Så jag hängde på internetlåset vid 00:03 den 29/4 och bokade tio personer i källaren på Lilla Ego. (Lilla Ego. Dit vill jag igen. Wow!) Där återfanns gymnasiekompisar och spåmanskompisar. Apropå USA-turnen så sa en Rättvikare när han såg skyskraporna: Okka store stuggur dem aa jeen daa.
Som en bonus kom Bosse och Gunnar - ja ja, Bosse, Gunnar och Lasse, det låter som lilla bullerbyn. Jag vet. - till mitt första stopp på Portalen när S:t Eriksplan. Verkar vara ett bra ställe. Spännande när man tänker efter. En portal är ju en vackrare ingång.
I källaren upptäcker man att det finns en linje som tog en från gymnasiet till den man är idag. Den kärna/stam som fanns då (1976 gick vi ut) är förstås kvar men kärnan likt ett träd vuxit och blivit "mer", grenarna på trädet är livet man levt i någon mening. Vi har alla stegat på i de fotspår man inte alls kunde ens skönja då. Årsring på årsring har lagts till och är olika breda beroende på livet just då.
Skrattet är kvar. Ögon fulla av liv är också kvar. Det kitt som fogade oss samman då finns där fortfarande. Det är som om det kittet mognat tillsammans med oss på vår vandring genom livet här på jorden.
Mellanmänskliga möten är i mitt liv ett elexir och en slags nektar. Där, i källaren, har vi släppt negativa nostalgin och språkar om här och nu; vad man gjort från gymnasiets slut till nu.
Vi kommer att ses igen. Då hänger jag också på låset till Lilla Ego. Troligen. Svårslaget ställe.
Inlägg
