Den vise mannen och män på vandring

Vet inte var jag sett eller hört denna historia. Letat efter den här på min egna blogg utan framgång...

Det sitter en vis man mellan två närliggande byar, han har suttit där ett tag och finns liksom till för de förbipasserande. Det kommer en man från byn till vänster om den vise mannen. Han frågar:

- Hur är människorna i byn där borta till höger om dig?

- Ja, sa den vise mannen, hur var människorna i byn du kommer ifrån?

- De var trista och dumma, sa mannen.

- Då är de nog likadana i byn du kommer till.

Det gick ett tag. Efter någon timme kommer en annan man från byn till höger om den vise mannen. Han ställer samma fråga:

- Hur är människorna i byn där borta till vänster om dig?

- Tja du, sa den vise mannen, hur var människorna i byn du kommer ifrån?

- De var glada och trevliga, sa mannen.

- Jaha, sa vise mannen, då ska du se att de är likadana i byn du nu kommer till.

Vad sa mamma egentligen...till pappa när han låg och skulle dö...

För det gjorde han. Han låg och skulle dö, minns inte om Cheyne-Stokes-andningen hade kommit. Det minns jag inte. Mindes inte det i detta inlägg heller...
Men den här gången när han låg där på sängen skulle han dö.

Telefonsamtalet från mamma det däremot glömmer jag aldrig: Jag gjorde som du sa. Det är slut nu. Kom och hämta mig. 

Men vad sa hon till pappa efter det att jag sagt till mamma att det var bara hon som kunde säga till pappa att släppa taget. Jag kunde inte säga det, det fungerar liksom inte så.

Hon sa: Släpp taget nu Henry så ses vi se'n.

Det tog två och ett halvt år. Sedan släppte Sigrid taget med i alla fall lite av en saffransbulle i magen.

Nu slår det mig att det finns mer att berätta. Bland annat om ett fönster som var stängt men öppnades.

Det tar vi om tio år eller fem kanske. Eller om fem år eller tio minuter...