Visst det redan eftersom det bland musikervännerna på Facebook redan skrivits om det.
Man minns om man mötte honom. Han spred alltid värme omkring sig och en okonstlad glädje. Kan inte påstå att jag kände honom men man minns om man mött honom. Han gjorde avtryck där han gick och verkade.
Vila i frid Anders.
Att så att säga möta sig själv där man vandrade för 50 år sedan (och mer) gör att man påminns om det inre livet i ens väsen. Det som är en kärna av just mig mitt jag. Samtidigt är detta jag ändrat och jag vet inte varför men jag kommer att tänka på att vi på Matematisk Statistik-kursen sa att det vi lärde oss där var att säga stokastiskt i stället för slumpmässig (!). Det är ett roligt skämt på sitt sätt. Men skämtet visar också att en del ord mejslar ut saker och ting bättre än andra. Kanske inte i just detta fall. Men i andra är orden viktigare. En del ord visste man inte om för 50 år sedan.
Jag minns en uppsats jag skrev i svenska på Rättviksskolan. Av någon anledning hade jag uppsnappat ordet understundom som 14-15 åring. Var vete sjutton. Men snappat upp det hade jag. Så. Skrev ordet i min uppsats som handlade om min praktik på LM Ericsson i Stockholm. Minns meningen än: Understundom lärde jag mig något på praktiken. Läraren i svenska hade roligt åt ordet. Och jag tänkte. Ja ja...ha lite kul åt det då...det jag inte förstod då var att det var ett slags brott mot formen. Det kan varit så. Om det verkligen var anledningen till att han läste upp det inför klassen vet jag inte.
Långbryggan ska man gå ut på när man är i Rättvik. Oavsett årstid. Dispens från denna vandring tror jag inte går att få faktiskt.
Det är lite fuskigt att inte gå ut på den. Det lite underliga är att jag gick inte ofta ut på den när jag bodde där från 1957 till 1976. Då gick jag mest i vattnet vid sidan av den. På den vänstra sidan i bilden men på den högra sidan från samhället. Man kan gå ut nästan till holmen som ligger 5-600 meter ut. Så långgrunt är det (!).
En sak till som är ett måste är så klart gravarna. Den som är min mormors grav är lite ansatt men mammas och pappas är inte det:
Kan idag inte lyssna på I den stora sorgens famn. Beröringen blir för stor. Jag ryser och tårarna rinner när jag sitter på kontoret.
Tids nog får jag väl veta.
Så på det då. Det tar liksom inte slut med att slumpen inte är en tillfällighet...
Gabriels Oboe med Ryan Anthony. Han trakterar en piccolatrumpet så håret krullar sig på sidan av benen.
Inlägg
Alla kommentarer
