Det kan vara så att jag kände det på mig

Men jag minns inte faktiskt. Men jag minns att jag tog bilen och åkte upp till mamma och pappa. Den senare var på "hemmet", mamma höll sig hemmavid där de hade bott länge länge i "sommar"stugan. Men den var nog mer ett land. För man vistades där under vinterhalvåret också.

Jag minns att det var veckan före midsommar när jag styrde kosan norröver mot Norrboda och Furudal. Det är nu dags att skriva ner delar av den berättelse jag undvikit att skriva ner i 10 år. Det är liksom lite dags nu på något vis i alla fall delar av den.
Det finns dock delar jag inte skriver om. Så får det bli. Har berättat den då och då när läge finns att göra det.

Pappa,89, låg på Orestrand där han vistats i några år men nu med betoningen just nu på låg; det var liksom dags att lämna den här världen.Vi hälsade på honom på Orestrand. Minns inte om han hade den där andningen ni vet, kanske. Det syntes ju att det var dags att lämna denna världen.

Väl på tillbaka på landet och efter middagen sa jag till mamma: det är bara du som kan säga till honom att släppa taget. Jag kan inte göra det, det kan bara du göra. Hennes blick hon gav mig glömmer jag inte, den var lite förvånande men forskande.

Dagen efter körde jag mamma till pappa. Men jag hade blivit lite sugen på kaffe så jag åkte till Rättvik. Intog i lugn och ro mitt kaffe. Efter ett tag ringer telefonen, troligen just den här tiden (11:50) detta datum för 10 år sedan. En hulkande röst säger: Jag gjorde som du sa, det är slut nu. Kom och hämta mig.

Hon fick inte fram mer. Så jag hämtade mamma. 

Minns att det var underligt nog en rofylld resa. Väl framme tyckte mamma vi skulle ringa begravningsentrepenören. Men jag kan inte det numret, sa jag. Det kunde mamma. Utantill. Sifferminnesdrottningen.

Det blev dags att lämna Orestrand. Varje gång mamma hälsat på pappa hade han sagt: När kan jag följa med hem? Så nu vandrade mamma med pappa i sängen mot utgången där begravningsentrepenören tog hand om pappa.

Vad egentligen sa mamma till pappa? Ja ni. Om jag säger att jag inte vet det så ljuger jag...

Det är 31 år sedan nu. 31 år sedan.

 En väldigt lång tid på sitt sätt. Men han gör sig påmind i spotifyspellistan i alla fall, PA Sjöberg, grundaren av AdLibitum. Just nu med Deep River en gospel vi sjöng i AdLibitum. När en sång kommer så där så dyker det upp allehanda sånger i huvudet från den tiden.

Jag tror jag var med större delen av 80-talet. Minnen för livet. Tänk om någon sagt till mig under en trumpetlektion där jag och Sege Johansson pratade om Jan Allan att jag skulle sitta på ett ställe i Linköping efter en konsert och se just Jan Allan vid samma bord. Vilken tid! Vilka konserter, de tre kulkonserterna var unika på sitt sätt på den tiden. Ofta med gästartister.

Man ångrar det man inte gjort brukar det heta. Och här inträffade väl något under den här tiden som jag inte gjorde. Men nog borde gjort. Sjungit duett med Håkan Hagegård... Att bara få chansen var PAs förtjänst.

Den dubbelåtta vi hade lät väldigt bra i några Swingles-arr minns jag. Himla bra.

PA, du hade älskat Elise Einarsdotters musik, det är jag övertygad om. Den ska vi göra i höst är det tänkt. Undrar hur du hade skrivit arr på några slagdängor i Wicked eller andra musikaler som kommit nu dessa över 30 år.