Grattis Lotta. Idag är du 70 år! Hurra Hurra Hurra!

Citerar dig oftare än du tror. Du har lärt mig under de trettio år vi vandrat tillsammans om livet som det ska levas mer än du anar. Vi bildade den familj jag inte trodde jag skulle ha.

Som jag ser det är det L I Es förtjänst. På en fest med LiHkören placerade han dig resolut i mitt knä. Någonstans vid punschen gissar jag. 

Resten är historia.

Jag vet att jag älskar dig. Du märker det nog inte så ofta men jag anar att det händer.

Ska bli tydligare med just den saken. Vi börjar med att fira dig idag.

Grattis!

En ABBA-låt påminner mig om Willy som satt som stammis på Restaurang Stolen

Har skrivit helt kort om honom här för längesedan när Stolen slog igen. Det var 2014 såg jag just. Nu på Sibyllegatan är där Meno Male, riktig pizza-ställe.

Willy pratade jag med några gånger. Det var alltid roligt han hade mycket att berätta, han hade arbetat på SAS och rest runt i decenniets början gissar jag eller mitten på. Han bodde troligen i närheten för han satt ofta vid stambordet när jag var på Stolen.

En gång satt jag vid samma bord, det var det enda lediga. Restaurang Stolen var full med folk, som nästan alltid. Älskade varje minut att sitta där med Willy. Plötsligt när vi satt där och småpratade om livet, kärleken och döden - ja, faktiskt - så blev det alldeles tyst i hela restaurangen. Som om någon viftat med ett spö och sagt "nu ska ni vara lite tysta". 

Det hade så klart ingen gjort.

När det började sorla igen sa Willy "nu gick det en ängel genom rummet". Tänker på det varje gång det händer. För det händer då och då, en tystnad, rätt lång tystnad uppstår bara så där. Mina tankar går då till Willy och hans ord och jag viskar dem tyst för mig själv.
Om jag inte sitter och talar med en människa om livet, kärleken och döden förstås. Då säger jag givetvis "nu gick det en ängel genom rummet" till den personen.

Där finns då den ABBA-låt som påminde mig om Willy. Glömmer honom aldrig. Ibland fick servicen hjälpa honom upp för de två trappstegen in till Stolen. Han kom, alltid med ett leende. Satte sig vid sitt stambord och åt.

Like an angel passing thru my room.

Från ett bord i Goult

[Skrivet någon gång 2012 på sommaren, i Provence]

Från ett cafébord i Goult ser jag min tillfällige personlige guide. Han visade delar av kyrkan som vanligen är stängd. Det var inte utan stolthet men stoltheten fick inte vara det framträdande, utan låg där som bakgrund. Han visade snarare på en iver att delge mig fler delar av kyrkan, just där. Kust då. 

En gammal rosetta-sten, eller möjligen fönster. Snarare gammalt fönster, jag förevisades också gamla målningar på vägarna.  Det var för ett antal år sedan, två kanske tre. Det slog mig inte då men inser det nu; han liknar på något vis pappa. Mer till sinnet än till utseendet, vissa drag minner om pappa men det är det lugna sinnet som får mig att tänka på honom. 

En inneboende ro. Och som i ett trollslag äntrad scenen av en man jag kallar sjömannen. Han som långsamt plockade fram parasollerna på caféet. Under den gamle ägarens tid. Det var han som efter två veckors cafébesök från min sida började mumla något som troligen var (bonj)ou(r). 

Efter ytterligare en tid lade en hand på min axel som i "sett dig här du". Är övertygad om att han inte minns mig men jag kommer aldrig att glömma honom. Nu tar han sin morgoncigarett och kikar ut över torget, han är placerad vid caféet. Undrar lite vad han gjort i livet, kanhända var han just sjöman.