En familj vandrar på griftegården

Ett par och en 6-årig tjej vandrar på griftegården tillsammans med en äldre man. Gissar det var en morfar till 6-åringen. Att de vandrar bland gravstenar verkar inte alls bekymra den 6-åriga tjejen. Men hon håller sig värdigt lugn.

Det gör också den förmodade morfadern också. Håller sig lugn. När mamman i familjen - och då dottern gissar jag - pekar på ett ställe som är tomt på sten och säger:

- Här är det inte så mycket sol som där borta, som nu när det är eftermiddag och solen lyser just där.

När hon sagt dessa ord pekar hon mot ett ställe i mer soligt läge. Där de står nu finns ett träd över den tomma platsen. Den förmodade morfadern pekar upp mot trädet och säger något jag inte hör. Kanske handlade om skugga kanske om något annat orosmoln.

De traskar runt där i området rätt länge, kanske 45 minuter. Det växer fram en aning om att de letade en gravplats för mormodern som - troligen nyss - avlidit. När jag tänker efter utstrålade morfadern ett samlat lugn. Tror också att han var fullt medveten om att platsen som nu valdes - eller skulle väljas - där kommer han att begravas när det är dags.

En plats valdes vill jag tro. De var ju där länge länge i ett lugn.

Och som någon sa för länge sedan apropå plats att begravas på: Nä, där på den gravplatsen kan jag inte ligga, där känner jag ju ingen.

Kairos och Chronos (Kronos)

Kairos hette den lille gynnaren som lekte i Olympens trädgård, hårpiskan slängde omkring när han ilade runt. Kairos var sonson till Zeus, den mer välkände farbrodern namn var således den grymme barnslukaren Kronos. Kairos representerade drömtiden för dåtidens greker, men betyder också den kvalitativa tiden, ögonblicket, eller en tid för förändring.

Sagorna berättade att man skulle fånga hårpiskan på denne lille krabat, för den som lyckades med konststycket blev belöningen att tiden stod stilla; en tid för eftertanke, så man inte drabbas av dess blekhet, vanligen krank som bekant.

Eftertanken svindlar, kronometer kontra en slags kairosmeter.

Oavsett vad mätaren heter behövs idag en fokusering på kairostiden som står stilla som motpol till kronosfixeringen som folk i väst inbillar sig är en linje. Inget kan vara mer fel.

Tiden är snarare - vill jag mena - ett böljande hav med skeenden man väljer att fokusera på. Är vågorna höga bör man vara kvar där i rummet (inte i tiden) och gå när så är dags.

När vågorna lagt sig.

Hur blev man som man är och har man i princip kanske alltid varit sådan?

I summeringarnas tid funderar jag lite över sådant eftersom jag hyser en enorm tacksamhet över att ha blivit den jag är (till slut på något vis) men också tack vare det fått uppleva det jag upplevt. Visst det är lite arv och DNA och sådant men även - tror jag nog faktiskt bestämt - miljö. Uppmuntran och en tillåtelse att vara just den man är, när man är 4 år, 9 år 14 år och så.

Minns särskilt när våra egna barn var i tonåren och det var väl lite kinkigt...eller vad det nu var. Jag ringde till mamma Sigrid och bad om ursäkt för hur jag var när jag var tonåring. Det var längesedan jag hörde henne skratta så mycket som då. Och hjärtligt.

Hjärtlig - det var min uppväxt. Otvungen, sann omtanke och en vurm för sanningen. Detta trots att vi aldrig åt middag tillsammans - vi hade en restaurang, varför sitta i lägenheten och äta? - men det fanns en vetskap hos mig att mamma och pappa var på restaurangen (baren) eller i fiskaffären (affären) och där hittade man dem. Tryggt.

Spännande var det också. Vi hade inbrott i baren och polisen fick tag i dem. Vi bodde ovanför baren så om mamma såg något underligt som speglade sig i garageportarna som var mitt emot ingången på baksidan anades oråd. Vid ett tillfälle fick jag inte titta i baren efter inbrottet. Du går inte ner!
Sa mamma. Då gjorde inte jag det. Anledningen var att de hade använt köttfärs (!) att dämpa smällen med. Det måste sett för jävligt ut där nere...glad mamma sa till mig. Lika glad att jag lydde henne.

Men hur blev man som man blev. Har genom åren träffat faders och modersfigurer gissar jag som varsamt petat in mig på vägar som är bättre att trampa än de breda. Någon gång ska jag sätta mig ner och fundera över vilka dessa är. Det finns några givna redan före 20-års åldern.

Men se'n?

Undrar lite över också hur mycket som är så att säga färdigt när man är 20 år. I mitt fall ganska mycket tror jag. Sedan finns egenskaper som mognar som blir mer, mer, vad ska vi säga, luttrade genom åren.