Elise Einarsdotter och Lars Forssell

Den kärlek som är vill förkasta en annan
och ändå likna den så som den var
Vintern som rår har ett blont ärr i pannan
och i sommarn som rår går en snövind kvar

Vindar som vet, det grå, det sista
om dag i natt kvävs, ger skymningen svar?
Ge mig den styrka som krävs för att mista
och den svaghet som krävs för att hålla kvar.

Sorg är en flöjt. Det strömmar, strömmar
bläck ur dess sång och vind som var
Ger den mig drömmar skall de brista
Tiden är lång och stannar kvar

Fågel som sjunker ner i din klyfta
ormvråk, fjäril - mitt svindelpar
ge mig den tyngd som krävs för att lyfta
och den kärlek som krävs för att stanna kvar.

Jajjemen. Den här dikten av Lars Forssell har fascinerat mig några veckor nu. Vi ska sjunga den om några veckor i en tonsättning av underbara Elise Einarsdotter.

Hon har tonsatt även dikter av e e cummings och Karin Boye. Ytterst vackra.