Ikväll för sju år sedan vandrade jag och sonen ner på stan

Vi skulle träffa några vänner vi inte sett på länge. Bland annat en trollkarl så jag anade lite vad som skulle komma att hända; mamma Sigrid låg på sjukhus sedan några veckor, familjen - alla fyra - var dit till Mora över dagen och hälsade på några dagar före idag.

Hon hade något kvar tänkte jag, det brukar ju vara så. Det är något kvar "att göra". Det var att träffa familjen tänkte vi. Så vi åkte.

För sju år sedan, för några dagar sedan. Då.

Natten mot i morgon hände det. För sju år sedan. Mamma somnade in. Med lussebulle i magen och jag vill tro med ett leende på läpparna. Det senare är en önskan, jag vet det. Men jag vill tro det. Det finns en historia här som jag ska berätta någon gång när anden faller på. Ja, anden.

Spotify spelar på slump Olle Adolphsons "Så går vi bort". Jag säger då det. Nu blev till och med jag förvånad över "slumpen" och det är inte ofta.

Så nu slutar jag att skriva. Ser inte vad jag skriver längre så tar en paus. Passerar jag domkyrkan i morgon och tänder ett ljus.

Tände just ett på familjesidan.se och skrev
"Det kvarstår, ringandet som jag vill göra. Men jag lägger liksom på innan jag slagit numret.
Sedan pratar vi en stund."

Har sagt detta till många nu som förlorat någon och jag minns tyvärr inte vem som lärde mig det. Men skulle vilja minnas det: Själar tar aldrig farväl.   

Nä, de gör ju inte det.

 

Hade tänkt att det skulle bli en lugn seglats till pensionen

Men verkligheten ville annorlunda på undermåliga underlag som ger underliga beslut i dessa underliga tider.

Men brist på under är det.

Ändå.

Man baxnar över människors förmåga att skriva sin egen historia, sin egen världsbild och likt POTUS i fyra år nu hamra in den i omgivningen. Uppåt och neråt.

Let music live - drabbade mig idag under min lyssning på jobbet.

En långsam ballad av och med - gissar jag, alltså av - Björn Skifs. 

(Tror ni inte att bara någon halvtimme efter den här så kommer på Spotify just en sådan sång som beskrivs. Jag säger då det.)

Oh I heard a song
and so remembered
all the times we had
those sweet surrenders
how a melody
makes moments alive again

There were songs of joy
and drunken laughter
there were magic nights
and morning afters
how a song alone
made all this alive again -- Där kom tåren. För musik minner om något. Så är det ju. Antingen det som hänt eller något du har i dig.

|: Okay you say its all gone away
and whats left is just a pile of stones
a tombstone for the all alones
Could be that we had faded into nobodies
and walls that heard me sing before

are withering behind closed doors
But the way she looked
the things she told me
all the ways she had
to touch and hold me

oh a song alone
made all this alive again :|

So in the end
let music live
and we'll live forever, my friend
yes we'll live forever, my friend

Al Jarreau - mycket bra musik

Leta reda på just Al Jarreau på Spotify. Sedan Love is waiting. Och njuuuuuuuuuuuuuuut.

Underbart bra låt. Med Jerry Hey som blåsbakgrundsfixare. Han är helt makalös på sådant.

You are my companion - en text jag upptäckte för några år sedan

You are my companion

by Edith Franklin Wyatt

 

You are my companion —
Down the silver road,
Still and many-changing,
Infinitely changing.
You are my companion.
Something sings in lives —
Days of walking on and on,
Deep beyond all singing,
Wonderful past singing.

Wonderful our road,
Long and many-changing,
Infinitely changing.
This, more wonderful —
We are here together,
You and I together,
I am your companion;
You are my companion,
My own true companion.

Let the road-side fade:
Morning on the mountain-top,
Hours along the valley,
Days of walking on and on,
Pulse away in silence,
In eternal silence.
Let the world all fade,
Break and pass away;
Yet will this remain,
Deep beyond all singing,
My own true companion,
Beautiful past singing:
We were here together —
I was your companion,
You were my companion,
My own true companion.

 

Började markera textavsnitt. Det blev rätt mycket till slut. Men det får vara så. Den här texten är helt underbar. Om vänskap, tror jag den handlar.

 

Ja just det. Missat detta. Robin Williams rollfigur i August Rush

 Han säger:

You know what music is? God's little reminder that there's something else besides us in this universe, a harmonic connection between all living beings, every where, even the stars. 

Så.

Då var det klart.

Somliga straffar Gud direkt...

Det skedde igår...var sur på en sak...var lite, eller mycket, burdus med äppelskärandet och så hände det. Fingertopp på långfinger fick sig...liksom...en törn. Rätt stor. Det ville inte sluta blöda heller...fan.

Klumpigt. Hur ska jag nu tvätta händerna i tjugo sekunder...tiden får utvisa det...

Ska just till att ta bort och byta plåster...bävar lite för det. Så. Nu vet du det.

Det händer alltid på den här avslutande sången...i Jenkinks The Armed Man

 Det går susningar genom kroppen. Det reser sig hårstrån längs sidan av kroppen samtidigt som begynnande små små tårar kommer fram i ögonvrån. Jag undrar stillsamt vad det är med den här sången. Andra tårsånger jag har kommer tårar efter ett tag. Men den här kommer direkt.

Jag minns när vi skulle sjunga den...det var...det var...spännande. Jag såg inte sista ackoladen. Inte alls. Det gick inte.

När jag hört den en gång så trycker jag alltid alltid på bakåtpilsknappen i Spotify; jag vill höra den igen. Till och med nu när Barbara Streisand sjunger "New York State of Mind". Den får vänta.

Det blir The Armed Man igen. Slutkören.

Så. Det blir den igen.

God shall wipe away all tears 

And there shall be no more death, 

Neither sorrow nor crying,

Neither shall there be anymore pain. 

Praise the Lord,

Praise the Lord,

Praise the Lord

Lyssnar på Spotify uteslutande under dagen på jobbet

 Det rullar på med diverse Chicago, Earth, Wind and Fire, Tower of Power, små utsnitt från Carmen, Körsånger från när och fjärran. Jenkins är en förresten en favorit, den mannen har skrivit mycket vacker musik.

Så kommer då och blomsterarian från Carmen då och då med flera olika solister. Nyss kom en. Efter ett tag reser sig håren på benen, tårarna börjar komma, fler hårstrån reser sig. Jag gissar vem det kan vara...och det är alltid. Det är alltid Jonas Kaufmann. Alltid han som får mig att stanna upp. Han är makalös den mannen. Jag gillar hans mer barytonala tenor. Eller vad man ska säga.

Snarare är det så - lärde jag mig på en underbar kurs jag var på förresten - att det är lite mörker i rösten. Detta mörker stör inte alls glittret. Därför, därför blir den rikare rösten.

Det är alldeles alldeles underbart.

Mellanlandar med ett eller två glas vin

Väntar på ett naan-bröd och tänker på livet. Tänker på misstag som får konsekvenser jag inte överblickat. Blir ledsen över dem. De är till synes inte stora men mottogs inte bra.

I vissa fall vet jag inte ens varför relationen, en vänskaplig, tog slut.

I andra fall tyckte jag mig veta att det var ingen risk att skriva det jag skrev. Det senare gnager mig.

Men.

Mitt i allt. Är jag så otroligt innerligt stolt över våra två barn.

Sedan klockan 7:05-sisådär i morse är jag då 63 år

Har gått på jorden - eller ja, nästan i alla fall, det var ju troligen lite si och så i början  - över 23 000 dagar. Man kan undra lite över dessa dagar hur de varit. Det gör man när man blir äldre: "Hur var mina dagar?" samtidigt som man tänker "får jag fler dagar?".

Den sista frågan vet vi ju inte svaret på av skäl som är rätt bra inbillar jag mig. Tänk om man visste liksom...Nä. Bäst att inte veta. Man kan vara där och nosa ibland, det kan man. Då passar man sig noga att nosa igen. Det gör man.

Den första frågan är mer intressant, hur var mina dagar så långt? Bra tycker jag. Visst. Det har varit lurigt ibland och svårt ibland och ledsamt ibland och djupa sorgesjok som man fick ta sig igenom. Dessa sjok tog man sig igenom. Det vara bara att ta sig igenom. Eller bara och bara. Men man gjorde det.

Men i det stora hela en väldigt bra tillvaro.

Bara för att så gjorde jag en liten graf. Den är över medel typ hela tiden. Faktiskt. Visar den inte av olika skäl. Den är ju inte statisk gissar jag. Det kan ändra sig med tiden, hur man ser på tider som varit.

Kan nog inte räkna med 63 år till. Men några år till vill jag vara med. Det vill jag, de blir inte sämre. Det ska jag se till.

En familj vandrar på griftegården

Ett par och en 6-årig tjej vandrar på griftegården tillsammans med en äldre man. Gissar det var en morfar till 6-åringen. Att de vandrar bland gravstenar verkar inte alls bekymra den 6-åriga tjejen. Men hon håller sig värdigt lugn.

Det gör också den förmodade morfadern också. Håller sig lugn. När mamman i familjen - och då dottern gissar jag - pekar på ett ställe som är tomt på sten och säger:

- Här är det inte så mycket sol som där borta, som nu när det är eftermiddag och solen lyser just där.

När hon sagt dessa ord pekar hon mot ett ställe i mer soligt läge. Där de står nu finns ett träd över den tomma platsen. Den förmodade morfadern pekar upp mot trädet och säger något jag inte hör. Kanske handlade om skugga kanske om något annat orosmoln.

De traskar runt där i området rätt länge, kanske 45 minuter. Det växer fram en aning om att de letade en gravplats för mormodern som - troligen nyss - avlidit. När jag tänker efter utstrålade morfadern ett samlat lugn. Tror också att han var fullt medveten om att platsen som nu valdes - eller skulle väljas - där kommer han att begravas när det är dags.

En plats valdes vill jag tro. De var ju där länge länge i ett lugn.

Och som någon sa för länge sedan apropå plats att begravas på: Nä, där på den gravplatsen kan jag inte ligga, där känner jag ju ingen.

Kairos och Chronos (Kronos)

Kairos hette den lille gynnaren som lekte i Olympens trädgård, hårpiskan slängde omkring när han ilade runt. Kairos var sonson till Zeus, den mer välkände farbrodern namn var således den grymme barnslukaren Kronos. Kairos representerade drömtiden för dåtidens greker, men betyder också den kvalitativa tiden, ögonblicket, eller en tid för förändring.

Sagorna berättade att man skulle fånga hårpiskan på denne lille krabat, för den som lyckades med konststycket blev belöningen att tiden stod stilla; en tid för eftertanke, så man inte drabbas av dess blekhet, vanligen krank som bekant.

Eftertanken svindlar, kronometer kontra en slags kairosmeter.

Oavsett vad mätaren heter behövs idag en fokusering på kairostiden som står stilla som motpol till kronosfixeringen som folk i väst inbillar sig är en linje. Inget kan vara mer fel.

Tiden är snarare - vill jag mena - ett böljande hav med skeenden man väljer att fokusera på. Är vågorna höga bör man vara kvar där i rummet (inte i tiden) och gå när så är dags.

När vågorna lagt sig.

Hur blev man som man är och har man i princip kanske alltid varit sådan?

I summeringarnas tid funderar jag lite över sådant eftersom jag hyser en enorm tacksamhet över att ha blivit den jag är (till slut på något vis) men också tack vare det fått uppleva det jag upplevt. Visst det är lite arv och DNA och sådant men även - tror jag nog faktiskt bestämt - miljö. Uppmuntran och en tillåtelse att vara just den man är, när man är 4 år, 9 år 14 år och så.

Minns särskilt när våra egna barn var i tonåren och det var väl lite kinkigt...eller vad det nu var. Jag ringde till mamma Sigrid och bad om ursäkt för hur jag var när jag var tonåring. Det var längesedan jag hörde henne skratta så mycket som då. Och hjärtligt.

Hjärtlig - det var min uppväxt. Otvungen, sann omtanke och en vurm för sanningen. Detta trots att vi aldrig åt middag tillsammans - vi hade en restaurang, varför sitta i lägenheten och äta? - men det fanns en vetskap hos mig att mamma och pappa var på restaurangen (baren) eller i fiskaffären (affären) och där hittade man dem. Tryggt.

Spännande var det också. Vi hade inbrott i baren och polisen fick tag i dem. Vi bodde ovanför baren så om mamma såg något underligt som speglade sig i garageportarna som var mitt emot ingången på baksidan anades oråd. Vid ett tillfälle fick jag inte titta i baren efter inbrottet. Du går inte ner!
Sa mamma. Då gjorde inte jag det. Anledningen var att de hade använt köttfärs (!) att dämpa smällen med. Det måste sett för jävligt ut där nere...glad mamma sa till mig. Lika glad att jag lydde henne.

Men hur blev man som man blev. Har genom åren träffat faders och modersfigurer gissar jag som varsamt petat in mig på vägar som är bättre att trampa än de breda. Någon gång ska jag sätta mig ner och fundera över vilka dessa är. Det finns några givna redan före 20-års åldern.

Men se'n?

Undrar lite över också hur mycket som är så att säga färdigt när man är 20 år. I mitt fall ganska mycket tror jag. Sedan finns egenskaper som mognar som blir mer, mer, vad ska vi säga, luttrade genom åren.

Tanken mamma var att jag skulle spela trumpet för dig vid din grav idag

Nu blev det inte så. Grannarna fick höra lite spridda toner från trumpeten och mindre spridda toner från diverse arior från olika operor.

Tänkt på dig hela dagen. Från och till. Närvaron är påtaglig annars också men speciellt idag på din 100-årsdag. Som jag hela tiden sa till dig att du skulle uppleva.

Jag upplever den mamma. Den är milt sagt annorlunda. Men den är och alldeles underbar.

Jag hittade kortet på mig taget i Rättvik på mig när jag hösten 1976 åkte till Linköping och blev faktiskt kvar där. Erkänner nu att du tvättade åt mig i ett helt år...nu skäms jag över det...men inte då...Bertil lärde mig tvättstugans hemligheter men också en del hemligheter om mig själv jag inte visste.

Men idag mamma, är det din dag. Den här dagen kommer alltid att vara det.

Kram mamma. Du är bäst. Det är se'n gamma't.

För det vet man.

Det finns saker som är fina. Såväl här som där.

Idag, nä, igår har jag rättat mig efter en text jag såg. Tänker endast presentera slutsatsen i texten:

    Mina kära, om Gud har älskat oss så, måste också vi älska varandra.

Igår levde jag efter den meningen. Hela dagen. Sitter nu och funderar på hur mycket jag ska skriva och vem vet. Det kanske räcker så. Man frestas att tala om Gibran och kärleken. Man frestas att tala om grekerna och deras olika ord för kärlek. Jag gör inte det men varför jag gör det vet jag inte riktigt faktiskt. Ibland ska man stanna upp. Stå still och betrakta.

För dig som undrar. Slutsatsen är ju då från Bibeln. Såg hela texten i domkyrkan idag - men fasiken, igår :-) - när jag gick in i kyrkan. Det var gårdagens bibelord, det ligger alltså en rätt så stor bibel där i domkyrkan i Linköping som är uppslagen och där var slutsatsen.

I Första Johannesbrevet.

En märklig (bara för att jag inte sett den förut...) bok i bibeln. Har alltiså inte kikat i den boken i bibeln. Den har gått mig förbi och jag trodde faktiskt att Joh betydde något annat när jag läste på lappen som ligger vid sidan av bibeln. Vad jag trodde Joh betydde för bok i bibeln minns jag inte. Johannesevangeliet kanske. Typ något sådant.

Allt mynnar ut i, vill jag mena: vi måste älska varandra. Oavsett vad vi anser om Gud eller ingen existerande Gud. Förmågan att älska, den har vi oavsett. Det finns en mening med den förmågan hos oss människor vill jag mena.

När jag skriver detta sjunger Celine Dion O Holy Night. Dagen blev just en rätt bra dag. På grund av besöket i domkyrkan som fick mig på spåret.

Tack.

Bara så jag inte glömmer det

Saknar sången - mycket
Saknar gemenskap - mycket
Trist arbeta hemma men det är bra också på andra sätt och vis
Sörjer med människor jag står nära
Solen gick upp dag också - även om det är moln

Månen går sin tysta ban - även om det är moln
Jag har tak över huvudet - även om ...ni fattar
Jag har mat i kylen - rester från igår är goda idag
Det finns mer mat i affären - till och med toapapper (varför man nu ska äta det...)

Fikar när jag kommer åt - andningshål

Läser mer än annars - det är bra, ska fortsätta med det

Det intressanta med dessa coronatider är att man omvärderar saker, vilka låter jag vara osagt men omvärderingar finns så smygande både här och där. Faktiskt inom alla tre ben som jag brukar föra samtal kring med med människorna: familj, jobb och fritid. Det rör sig nu på alla tre benen så pallen skakar lite då och då, inte farligt alls, bara skakar. Skakar om.

Allra mest på jobbbenet. De andra är rätt stilla. Fritid rör sig lite, det sjungs inget nu.

Men det ruckar lite på livets tecken vad gäller arbete.

Är tudelad - inte som Calvinos Visconten men i alla fall...

Fick reda på att vi ska inkorporera två bolag hos kunden jag arbetar med. Det var Leksand och Rättvik. Spännande, roligt tänkte jag för någon månad sedan.

Det är det också. Men plötsligt kommer det över en. Barndomen. Uppväxtåren och så...när jag verkligen ska till att skriva Siljan eller Rättvik i en databas så kommer tårarna. Det är ljusa tårar men ändå. Jag vill tro att jag kommer att hitta tillbaka till det roliga.

Det gör jag också. Men just nu är det inte roligt. Jag vet inte. Kan ha med Corona att göra också och solitära arbetet hemmavid. Det har sina fördelar det också. Men jag vet inte, inte något jag kommer att göra regelmässigt. Kanske. Men vet inte.

Elise Einarsdotter och Lars Forssell

Den kärlek som är vill förkasta en annan
och ändå likna den så som den var
Vintern som rår har ett blont ärr i pannan
och i sommarn som rår går en snövind kvar

Vindar som vet, det grå, det sista
om dag i natt kvävs, ger skymningen svar?
Ge mig den styrka som krävs för att mista
och den svaghet som krävs för att hålla kvar.

Sorg är en flöjt. Det strömmar, strömmar
bläck ur dess sång och vind som var
Ger den mig drömmar skall de brista
Tiden är lång och stannar kvar

Fågel som sjunker ner i din klyfta
ormvråk, fjäril - mitt svindelpar
ge mig den tyngd som krävs för att lyfta
och den kärlek som krävs för att stanna kvar.

Jajjemen. Den här dikten av Lars Forssell har fascinerat mig några veckor nu. Vi ska sjunga den om några veckor i en tonsättning av underbara Elise Einarsdotter.

Hon har tonsatt även dikter av e e cummings och Karin Boye. Ytterst vackra.

Har inte skrivit varje 7:e februari sedan 2016 då det hände

En vän till många slets bort brutalt från jordelivet. Passerar hennes grav lite mer sällan nu eftersom jag inte arbetar åt det hållet längre. Men ibland sker det. Passerandet.

Ibland sker det också, uppstannandet.

Jag gillar det mer.

Ett gatukök stängs i centrala Linköping

Det är lite sorgligt nu när gatuköken faktiskt blir färre och färre. Men men. Det är som det är. Mitt minne av detta gatuköksägare är från för 14 år sedan sisådar. Vi var på samma fik då ofta och språkade lite.

Ungefär samtidigt var det poppis med BI - Business Intelligence - inom datorvärlden. Det skulle vara dashboards och det skulle vara information gärna aggregerad (det fick en del slå upp reda då...:-). Allt skulle vara så bra. Detta var som ni möjligen förstår långt före Real Time-BI och andra nymodigheter.
Vi kom att tala om hur mycket han hade öppet på korvkiosken.
Tja, sa han, hade tänkt öppna 9 men jag undersökte om det skulle löna sig. Så jag skrev upp det vi tjänade mellan 9-10 i nio månader.
Va? Sa jag. 9-10 månader?

Ja, svarade han, för att ta ett beslut måste man ha ett bra underlag.

Kloka ord som jag burit med mig i nu 14 år snart.
Nu stänger han och hustrun kiosken efter 24 år.
Redan nu är rutorna klädda med papper, sådant där brunt som antyder att "här inne sker det något minsann"...

Idag är det 6 år sedan urnan sattes ner med mamma Sigrid

Om jag inte minns fel åkte hela familjen dagen före, det var också en tisdag. Som igår. På kvällen åts det middag, troligen på bowling-stället. Vi bodde centralt minns jag i ett vandrarhem. Rummet var snarare en lägenhet och inte en sovsal. Låg alldeles bredvid konsum.

Vi åkte till Ore kyrkogård.

Urnan sattes ner, vi sjöng Härlig är jorden.

Sedan åkte vi hem.

Jag har skrivit om det i stort sett varje årsdag men kärnan finns i detta inlägg från förra året.

Passerar domkyrkan idag - nä, förresten, jag passerar inte, jag går in - och tänder ett ljus.