Det ska ju dock göras, är gravarna på avstånd men ändå nära en i sinnet på något vis så blir det ju så. Men det blir också en påminnelse om en egen hädanfärd som man så klart inte vet när den blir. Den kommer dock närmare, man märker det på kroppen som protesterar smått varje morgon den ska sträckas ut och bringas till arbetet.
Den årliga närheten till gravar - mammas och pappas - är besvärlig, närmandet blir tårfyllt, sorgesamt och aningen deprimerande. Plattityder som att vi ska alla vandra, springa, hoppa eller skutta den vägen biter inte riktigt, de tröstar inte heller. Kanske i formen den just skrevs.
Det märkliga är att jag varje vardag passerar kyrkogården där vi bor. Men så inte idag. Det var något som jag ville undvika just idag. Annars störs jag så att säga inte av gravarna. Tvärtom. Vet inte varför jag undvek kyrkogården idag.
Jag vet inte.
Att inte veta är ett gissel. Vi människor vänjer oss aldrig vid det. Var jag finner tröst varierar, var jag finner ro varierar också.
Ett hopp finner jag, att vi alla får leva länge. Sedan vet jag inte om jag tror vi får leva så länge som vi verkligen vill. Det finns stunder jag tror det men ibland tvivlar jag. Men kärleken till livet, den avklingar aldrig. Även om man är nere, under isen, eller utan hopp och tro.
Kärleken är störst. Det vet vi.
Det är sen gammalt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
