strosat på stan

Det görs för sällan märker jag. Ändå gör jag det oftare än de flesta.  Man möter alltid någon som berör en. Högt eller lågt. Brett eller djupt. Ytligt eller hastig alla varianter är intressanta möten.

Post Production Delight - Le Roi David

Igen.
Inte Depression. Utan upplyftande, och tänk jag tror det är det det är. Visst, det finns efter en produktion - i detta fall tre konserter - en slags saknad men påfyllningen glömmer man bort att titta på.

Tror jag.

Påfyllningen som består i att man man vaknar och nynnar på en del av stycket man gjort hela helgen. Det nynnades mest på en marsch i mitt fall. Som var lite djungelboksk. Men även de stilla partierna som sopraner och altar sjöng gåendes in mot scenen.

I mitt fall är det alltid en delight att sjunga Halleluja i Linköpings Domkyrka, hemmakyrkan, den kyrka som jag är så oerhört glad över att få sjunga i. Högmässor, oratorier och snart ett Requiem.

Men nu. Nu ska njutas av Honeggers Le Roi David och den klangvärld han skapade som berikade mig långt mer än jag anade när vi började med detta verk. Lyssnade mycket på den franska varianten och ibland har jag vaknat med ett Jerrrruuuuuusaaaaaaaleeeeeem Jeeerrrruuuusaaaaaaleeeeeeeeeeeem klingande på franska i öronen.