Åker av olika skäl vägen till Örebro oftare nu, två dagar i veckan faktiskt.
Då i sinnet också mot Rättvik.
Denna väg, 211 heter den om jag inte minns fel, åkte jag ofta hemåt varje fredag eftermiddag för att spela med Bertil Spåmans orkester. Och för att komma hem till Rättvik och då till mamma och pappa. På vägen hem (till Linköping) på söndagen sedan passerade jag alltid pappas arbete på Postens semesterhem och åt mat.
Det känns som om jag är på väg till hembygden varje gång jag åker den vägen och nu avbryts resan.
I förtid.
Nostalgia har ett inneboende negativ klang i sig. Min nostalgi är så fri från negativ klang att det borde finnas upp ett nytt ord. Eller ett post-fix. Nostalgia+ månne.
Nu sitter jag här i Örebro på min avbrutna resa och det känns, som man säger nu för tiden, helt okey.
På mammas och pappas gravsten borde det stå "i ljust minne bevarat".
Nu sitter jag och skäms för jag minns faktiskt inte vad det står på gravstenen. Kanske just för att de flesta resor nu i flera år har varit just avbrutna.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
