När händer det? Noterat ett antal tillfällen:
- När jag är på väg på körövningen. Då ringde jag nästan alltid, dvs varje tisdag och varannan torsdag. Så inte mamma skulle ringa under repetitionen.
- När jag sitter i bilen på väg till Stockholm. Då fanns ju tid och även om mamma inte gillade att jag pratade i telefon i bilen så pratade vi. Om ditt och datt.
- När jag är på väg hem från jobbet, gåendes, och något i luften säger "ring mamma".
Det finns tillfällen jag vill ringa och vet att hon inte finns på jorden. Som när sonen var och mockade hos korna. Då ville jag verkligen ringa, då fattade hjärnan att hon finns inte att ringa till. För kor hade min mormor som hon på den tiden 60-talet, mjölkade 4-5 liter av. Nu mjölkar man dem på avsevärt mer litrar.
Eller som nu, när stugan är på väg att säljas och familjen lämnar det smultronstället, vid Oresjön. Då vill man ringa. Men nu lämnas det till någon annan att förvalta. Den stuga som pappa stolt byggde själv, i början av 60-talet. Som han letade efter vatten vid, och hittade massor med vatten "Det räcker till en stugby", med hjälp av en klyka i trä.
Ja. Han var sådan trädklykevatten-letarman. Han letade vatten och fann vatten åt många människor i bygden. Lovar.
Har gått med honom över vattenådern på landet. Det går inte att hålla emot. Man håller i den med handflatorna uppåt så att säga. Så det finns ingen chans att pappa kunde böja klykan själv neråt på det sätt den böjde sig.
Klykan ska bara ner mot jorden. Höll honom i handen, vi tog klykan i varsin hand. Sedan gick vi. Barken stretade, kärvade och skrek nästan. Klykan drog sig ner rakt mot ådern långt där nere.
I marken.
Inlägg
