En man och hans musik.

Det var en vardagskväll i Baptistkyrkan, jag hade gått in i sidodörren och upp för några trappor till ett litet rum där vi samlades. Alltid där, i det rummet. En liten skara och sjöng. Vi sjöng mest Unos musik, men så klart även annan klassisk musik.

Pianot användes sällan, eller aldrig snarare. Nej, inte ens vid tongivningen. Två toner i mellanregistret, en vissling till sopranerna och ett murmel till basarna. Vi visste ju ungefär hur det började, det var ju de gamla välbekanta ackorden.

I början.

Sedan kom Det Sandénska och drabbade en. Med all kraft, rätt in i hjärtat. Som alltid.

Vi i Vox Humana kunde Unos tonspråk, tyckte vi. En av övningarna delades det ut noter, ett nyskrivet blad som vi skulle lära oss och sjunga i någon kyrka på slätten. Sedvanlig tongivning, Uno slår in oss och kören börjar sjunga. Inte trevande utan rätt så säkert manövrerade vi oss genom takterna. Efter första strofen som vi kämpade oss igenom slår Uno av lutar sig tillbaka i stolen, betraktar kören pilimariskt och säger med eftertanke "Jaaaaa, varför inte?"

Sedan vidtog små små justeringar, ett g# där, ett e där för att få det som Uno ville ha det den gången.

Vila i frid Uno.

Mannen tåget och barnen

Trodde jag skrivit om dem förut, det hade jag inte. Det är apropå att döma folk efter vad man ser men inte vet.

En man sitter på ett tåg, hans två barn stojar och pockar på vagnens och människornas uppmärksamhet medan mannen sitter uppgiven på sin plats vid det fönsterbord för fyra de annekterat.

Han tittar förstrött ut genom rutan och ser landskapet svepa förbi. Barnens ljudnivå höjs lite och de börjar bli aningen irriterande för omgivning i kupén. Efter ett tag tar en man sig till orda, han vill liksom inte ha stoj, låt vara att detta inte är en tyst kupé. Så han säger:

- Kan du inte hålla lite ordning på dina barn? De lever om så väldigt.

Mannen tittar upp från sina försjunkna tankar och säger:

- Deras mamma dog igår, och jag vet inte vad jag ska ta mig till.