En tågresa förra veckan

Åker tåg mellan Linköping och Västervik. Förstår inte varför det hela tiden ska pratas om man är ett sällskap. Kan det liksom inte bara vara lite tyst emallanåt. Så man kan tänka på det som sagts. Sällskapet emellan. 

Det måste ju vara så att reflektion i samtal mellan människor också är viktig. Eller är det månne så att inre reflektion inte längre är på modet. Utan det ska pladdras och pladdras om vad tusan som helst. Bara det pratas. En slags skvallerradio med prat. Som mal och mal. Såvitt jag kan bedöma mest svammel. Lite intressant smyger sig in. Men inte  mycket alls.

Kräsen kanske jag är då kan man tycka. När det gäller mellanmänskliga möten är jag det. Träffade en person idag med Walters syndrom. Vi sa inte mycket. Det mötet gav mig ändå mer än detta lyssnande på var barnbarnen ska bo. Om det kostar annorlunda i olika vagnar på tåget. Eller om ja, tusan vet.döljer snacket i lurarna. Det som är lite glädjande kom jag på är att de inte talar i mobil med någon , för mig, icke närvarande, så jag hör ju dialogen. Eller dialogerna. Mannen i sällskapet verkar lika trött som jag på "tugget".


Roligast är åttioåringen bakom mig, som dricksade tågvärdinnan! Hon lever på det än. Tro mig. Hon vandrar omkring i vagnen med ett bredare och varmare leende,
Så det så. För det vet man.
Nu ringde han till en bekant, och ropade ut över kupén att soppåsen som Gun skulle slänga ska inte slängas. Det låg en viktig skrivelse i påsen, den hamnade där av misstag. Jag brinner av nyfikenhet vad det är för skrivelse. Men man kan ju inte fråga främmande åttioåringar om sådnt... Det går bara inte för sig.

Det jag djupt ångrar är att jag inte frågade henne mer, ni minns,som varit på begravning. Och jag frågade hur gammal hennes gammelmorfar var som dog. Ett Hundra år sa tjejen med den lilla svarta. Och glittrande ögon. På min undran hur många som var med på begravningen sa hon ännu mer glittrande och med ett varmare leende: hans nya flickvän...

Hur gammal var hon undrar man. Hur länge var de ihop? Jag hann inte fråga, hon gick åt taxihållet på Linköpings central, jag gick uppför trappan högt skrattande mot stan. Ibland ska man inleda samtal fast man inte tror det passar sig.det hade passat sig i detta fall. Vi hade haft ett mellanmänskligt möte att minnas